Jag gillar listor

Som fågelskådare gillar jag listor. Men även på jobbet på fritids gillar jag listor. Jag är den som tar ansvar för närvaorlistorna och ser till att hålla dem uppdaterade. Att jag är den som oftast är mest noggrann med dem märks tydligt när elever går förbi kollegor för att säga hej då till mig och be mig strycka dem när de går hem.

Tidigare när jag jobbade i förskoleklass så skötte jag listan från morgon till kväll och därmed var det aldrig någon risk att de kom bort. När jag började jobba på fritids så blev det en utmaning för mig att inte ha 100% koll på våra listor.

Där jobbar vi på det sättet att vi lämnar listorna till klasslärarna som sedan fyller i vilka som stannar på fritids, vilka som går hem direkt och vilka som är sjuka. Därefter skickar de listan med någon pålitlig elev till oss och sedan tar vi (läs jag) över ansvaret.

Idag var hela fritids ute på skolgården på eftermiddagen och min avdelning har listor från 3 klasser. Idag så kom det dock inte ut någon lista från en av klasserna. Jag frågade eleverna var den var, men ingen visste någonting. Dagen före påsklovet kunde det ju vara så att läraren glömt att skicka med listan, men icke. Klassrummet var tomt.

Drar några lovar runt i korridorerna och funderar lite på vart en eventuell elev kan ha lagt ifrån sig listan och sen glömma den.

Bingo på första stället jag kollade på. Att det står namn på alla hyllor gör ju det ju dessutom ganska svårt för en viss elev att skylla ifrån sig i sin brist på ansvar i den viktiga arbetsuppgiften.

Nu kanske någon undrar varför jag tycker dessa listor är så viktiga och jag har nog haft en och annan kollega som tycker att jag är en smula nitisk när jag vill att vi alla är noga med dessa listor.

När man som jag varit med om flera skarpa utrymningar efter att brandlarmet gått, så vet man också hur viktigt det är att ha koll på vilka elever som är på plats och vilka som inte är det. Att slarva med närvarolistorna gör att inräkning efter en utrymning drar ut på tiden. Inte nog med att det är ett besvärligt stressmoment så är också den tiden det som kan vara skillnaden på liv och död om det skulle brinna på riktigt.

Första gången jag råkade ut för detta på en skola så gick larmet i samband med att vi slog ihop avdelningarna. En del avdelningar hade ordning på sina listor, andra hade det inte och några ur personalen hade gått hem utan att lämna korrekta listor vidare. Det skapade en hel del stress och tog lång tid att få koll på. När brandbilen kom kunde vi inte svara på om det fortfarande fanns elever i byggnaden eller inte. Tack och lov brann det inte och det hela visade sig bero på en detektor som var trasig. Något som hade kunnat upptäckts snabbare om räddningstjänsten inte först hade behövt leta igenom huset.

Efter det ändrade vi rutiner och tog våra närvarolistor på ett större allvar, något som jag tagit med mig på alla arbetsplatser jag varit på efter det.

Det här är också något som alla som är föräldrar på fritids bör tänka på. Se alltid till att personalen vet om att ditt barn går hem.

Fåglar jag fotat – småtärna

Småtärnan är inte någon ovanlig fågel. Men man ser den inte så ofta. Den var också den fågel som på riktigt fick stå som exempel på vilken fördel erfarenhet av fågelskådning gör. Inte på det sättet att ju längre man skådat desto bättre blir man. Nej jag menar att varje art man ser och lär känna fyller på erfarenheten en smula och om man väl bekantat sig med en art så lär man sig känna igen den.

Jag hade studerat detaljer och storleksförhållanden i jämförelser med andra tärnor i fågelböcker och på bilder och ansåg nog att jag mycket väl skulle se att det var en småtärna jag hittat. Storleksskillnaden var så pass stor att det skulle ju vilken nybörjare som helst kunna se.

Men man skulle ju hitta fågeln också och för det krävs det erfarenhet av arten. Man måste känna igen fågelns jizz* och veta vad det är man ska leta efter. Flera gånger har jag sett mer oerfarna skådare gå bet på att hitta fåglar som alla andra runt omkring ser.

Därför gick jag själv bet på småtärna de första gångerna jag var på lokaler där den rapporterats. Jag visset helt enkelt inte vad jag skulle leta efter och sökte vitt och brett utan framgång.

När jag väl lyckades se min första småtärna så var det mer en lättnad än glädje att kryssa den, men med tanke på att jag försökt så mycket så utnyttjade jag också tillfället att titta på den noga och länge och det hjälpte. Resten av helgen hittade jag småtärnor lite överallt på Öland när vi skådade. Jag hade automatiserat jizzen på samma sätt som man gör med vissa läten.

En annan viktig bit för att hitta de mer sparsamma och ovanliga fåglarna är att bli van med de vanliga fåglarna. Vet man hur det ska låta i skogen man frekvent besöker så kommer man att reagera när man hör något nytt. Vet man hur tärnor beter sig på hemmalokalen så upptäcker man lättare en ovanligare tärna när den dyker upp.

Den erfarenheten missar man om man bara jagar kryss och sen struntar i de vanliga fåglarna. Så när man besöker ett drag på en ovanlig fågel, leta efter de vanliga fåglarna i området också. Besök din hemmalokal ofta och sysselsätt dig med annat än att bara leta efter ovanliga fåglar. Räknar man t ex de vanliga och halvovanliga fåglarna så kommer man att bli ännu bättre och mer hemma på sin hemmalokal.

De flesta mindre sångsvanarna har jag hittat när jag räknat vanliga sångsvanar. Inte när jag snabbt sveper över sångsvansflockar.

*jizz = fågelns helhetsintryck

Gryning i Asköviken

Efter att ha varit hemma i nästan två veckor och gått på sparlåga somnade jag ovaggad i går kväll efter att jobbat en hel dag igen. Men karantäntiden hade ju samtidigt gjort mig väldigt utvilad, så jag led ju inte direkt av någon brist på sömn.

Det gjorde att jag i morse råkade ut för mitt livs värsta gubbvaknande. Kl 02.58  hade jag sovit 6 timmar vilket min hjärna och kropp uppenbarligen tyckte var gott nog. Jag började inte förrän kl 09.30 och hade ställt klockan på 6.00 för att ta en sväng ut till Asköviken innan jobbet. Men kl 3 kändes lite väl tidigt så jag gjorde ett försök att somna om, men det var stört omöjligt. Vid fyra gav jag upp och klev ur sängen och duschade, klädde på mig och gick ner i köket och började förbereda frukost och kaffe att ta med ut till viken.

Detta gjorde att jag med god marginal kom ut till Lövsta-spången innan soluppgången och kunde njuta av enkelbeckasinernas spelflykt helt ensam på spången. I vassen tutade rördromen någon enstaka gång och på väg ner mot spången hade de första lärkorna börjat stämma upp.

En underbar morgon helt enkelt, och den enda invändningen jag har på den, var den tilltagande västliga vinden som blåste riktigt kallt, men kaffet värmde där jag stod ensam och väntade på att solen skulle gå upp och förhoppningsvis få höra rödbenan stämma upp i sång.

Beckasinerna tystnade i takt med att solens första strålar letade sig fram över trädtopparna och nu tog tofsviporna över. En efter en tog de till vingarna och spelflög över sina revir och gjorde små utspel mot grannreviren.

Två rödbenor flög snabbt och tyst över maden och dök ned bland tuvorna och försvann. Ingen sång, men väl ett årskryss. Nu började också ängspiplärkorna stämma upp i sång och på håll hördes lärkornas sång över strandängarna.

Den kalla vinden tilltog mer och mer och det värmande kaffet var slut. Jag började plocka ihop mina prylar och göra mig redo för att åka hem och vila en dryg timme innan jag skulle till jobbet. Då kom en rödbena ivrigt lockande över spången och mot den nya blötan där vallen en gång låg. Väl framme stämde den upp i sång.

Nu är det vår i viken även för mig.

Naturskola vecka 13 och 14

Eftersom jag suttit i självkarantän den senaste tiden har det inte hunnit bli så mycket naturskola. Förra veckan hade jag naturskola med en av tvåorna på måndag och tisdag innan min hosta kom tillbaka. Men idag hade jag varit hostfri tillräckligt länge för att gå tillbaka till jobbet och ha naturskola med den andra tvåan.

Under min hemkarantän var en av de svåraste utmaningarna att sysselsätta sig själv på något sätt. Tack och lov hade jag köpt in durkslag och kvastskaft för att tillverka vattenhåvar till naturskolan och de råkade ligga kvar i bilen. Så en av dagarna hade jag i alla fall något att göra. Resten av dagarna har jag mest kämpat för att behålla några former av rutiner. Man skulle kunna säga att jag testat på hur det skulle vara att vara pensionär.

Idag var jag i alla fall tillbaka på jobbet och något annat som var tillbaka på riktigt var våren. Jo den har kommit smygande långsamt en längre tid, men idag när jag samlade den första gruppen vid grillplatsen på skolgården skedde det meden ljuv bakrundsmusik av både rödhake och bofink.

Vårspaning är temat för denna vecka och jag har valt att inte hasta på för snabbt utan bara passa på att njuta och leta spår, vårtecken och annat roligt man kan hitta i naturen nu när solen börjar värma.

Vi har två myrstackar inte långt från skolgården. Den ena ligger på norra sidan av skogen och den andra i södra delen av en åkerholme, så dessa har jag hållit lite koll på. Nu hade båda stackarna vaknat till liv, men det var ändå en enorm skillnad på dem. Eleverna fick gå runt myrstackarna och notera skillnader på norrsida och sydsida av stacken. De fick också jämföra skillnaden mellan de båda stackarna.

Här är en bild från den som låg på sydsidan av åkerholmen. En oerhörd aktivitet, framförallt för den andra gruppen som kom dit när solen skinit på den ett tag.

När första gruppen var vid den sista stacken hittade en av eleverna en skalbagge. En jordlöpare som skimrade i lila. Dessa brukar vara ganska snabba, men nu var det fortfarande morgon och solen hade inte hunnit värma så mycket så den fick fungera som ett utmärkt exempel på de växelvarma insekterna där den ganska stelbent tog sig fram bland löven.

Något jag och eleverna inte upptäckte var den andra jordlöparen under löven. Den upptäckte jag först när jag förstorade upp bilden i datorn här hemma.

Vilken art det rör sig om är jag väldigt osäker på. Parklöpare eller trädgårdslöpare kanske.

Nästa vecka är det Påsklov och då ska vi testa håvarna jag gjort med fritids och veckan efter det blir det exkursion till en damm i närheten för att se om vi kan hitta några vattenlevande djur tillsammans.

Månadens fåglar – Mars 2020

Vårfåglar

Under mars kommer den andra vågen med årskryss här i Mälardalen när de första vårfåglarna börjar anlända i stora mängder. För egen del handlar det om att besöka våtmarker och hålla utkik på åkrar. För de första vårfåglarna är verkligen åkrarna och ängarnas fåglar. Sånglärka, tofsvipa, gäss och svanar.

Jag och Benjamin drog ut en dimmig dag till Asköviken när rapporterna om gäss hade börjat droppa in på Artportalen. Dagen innan hade jag passat på att göra ett besök innan jobbet och hittat sädgäss och vitkindad gås. Nu var dimman riktigt besvärlig, men vi hittade ändå bläsgäss som gick hyfsat nära. Råka hade rapporterats och vi försökte länge kolla igenom flocken med kajor och kråkor efter någon råka, men lyckades inte.

När vi väl gav upp så började dimman lätta och vi gjorde ett stopp vid Naturskolan för att spana av svanarna och gässen där. Ett klokt drag, för där hittade vi både mindre sångsvan och spetsbergsgäss.

Sådär har det fortsatt hela mars. Korta besök vid åkrar, ängar och våtmarker och checka av de nya arter som anländer. De flesta besök har faktiskt genererat årskryss.

Uggleveckan

Vecka 12 är det ugglevecka i Västmanland. Då ska man ut och leta ugglor i skog och mark. I Västerås har vi sedan 2017 systematiserat det lite mer än andra kommuner och jag har 2 zoner som jag lyssnar av på samma sätt varje år. Den första zonen ligger granne med en zon där det finns berguv, så jag brukar börja med att lyssna efter den strax innan solnedgång och sedan bege mig till min zon.

Jag brukar också ha som mål att lyssna in alla häckande ugglearter i kommunen under denna vecka. Som vanligt gick det ganska bra, men slaguggla satt ganska långt inne i år. Pärluggla som brukar vara den jobbigaste hade jag och Benjamin redan hängt in före uggleveckan.

På grund av coronapandemin ställde vi in den planerade uggleexkursionen, så det gav lite mer tid för egen skådning.

Inventering

Att inventera fåglar är något jag gjort utan att jag egentligen fattat att jag gjort det. Att systematiskt räkna fåglar på samma sätt på samma lokal över tid. De senaste åren har jag även börjat ta på mig inventeringsuppdrag. Dels för vår fågelförening och dels för Svensk fågeltaxering via vår Länsstyrelse.

I Västmanlands Ornitologiska Förening har vi inventerat fåglarna på Hälleskogsbrännan och i mitten av mars gör vi den första inventeringen där.

Årets milda vinter må ha påverkat fåglarna, eller så är det vegetationen som kommit tillbaka, för jag hade väldigt mycket mer fågel där i år än vad jag brukar ha. Framförallt gulsparv förekom många fler än tidigare år.

Kortfakta

Antal inrapporterade arter: 68
Antal årskryss: 28
Antal kryss: 0

Minnesvärda observationer

  • Hittade en pärluggla i Skultunaskogarna
  • Benjamin ädelkryssar sparvuggla
  • Prutgås i Svartådalen
  • Stripgås i Västerfärnebo

 

Fåglar jag fotat – småspov

För det otränade ögat är det ganska svårt att skilja småspoven från storspoven. Visst är den mindre, men det är ingalunda någon liten vadare det rör sig om.

Om man hör dem så går det ganska lätt. Småspoven har ett mer bubblande läte. Men ofta ser man fågeln tyst och födosökande. Näbblängden är ett kännetecken, men då ska man vara medveten om att näbblängden varierar ganska mycket på storspov och framförallt unga spovar har ganska kort näbb.

Bästa kännetecknet enligt mig är ansiktet och huvudet. Småspov har en mittbena, en rand mitt på huvudet och mycket tydligare ögonbrynsstreck. Storspoven har en mer jämt färgad hjässa även om honor kan ha en antydan till mittbena, men den är alltid diffus.

Här i Mälardalen är det dessutom mycket mer sannolikt att det är en storspov du ser rasta på någon åker eller vid någon våtmark, så för att undvika confirmation bias bör man alltid utgå från att det är en storspov man hittat och sedan försöka motbevisa det för sig själv. Ställ helt enkelt frågan ”varför skulle inte också detta vara en storspov” om du hittar en fågel som du tror är en småspov.

Småspov var länge en art jag saknade på min hemmalokal Frövisjön, men efter mycket om och men så lyckades jag få in den. Den dyker liksom upp när man anar det som minst, så jag slutade helt enkelt försöka, så gick det bra.

 

Fåglar jag fotat – småskrake

Nu har jag kommit till nummer 166 av de jag fotat från A-Ö. 91 fåglar kvar av de jag fotat i dagsläget. Men jag är inte ens halvvägs bland fåglarna på S.

Att det finns en hel del fågel på S visste jag om, men jag har aldrig reflekterat över hur oerhört många det egentligen är. 72 arter av de 257  arter jag fotograferat betyder att fler än en fjärdedel börjar på S. Hela 28% rör det sig om.

Fast nu är det inte statistik eller vilken bokstav fågeln börjar på jag ska skriva om utan nu ska jag skriva om småskrake.

Småskraken häckar mest utefter kusterna och mer sparsamt i inlandet. Men den är spridd i hela landet.

Förutom Västerås kommun då. För här är småskrake en raritet som vi larmar om vi får syn på. När man som jag jagar årskryss på hemmaplan och vill ha en så välfylld Västmanlandsårslista som möjligt så är småskraken ofta en art man får jobba lite extra på. Man kan aldrig räkna med att få den, utan man måste välja att röra på sig en smula. Uppåt bergslagen och längs Kolbäcksån är det lite lättare, men fortfarande inte enklet.

En och annan småskrake rastar också på mer frekvent besökta rastlokaler som Asköviken, Frövisjön, Fläcksjön, Granfjärden m. fl. Fast det handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och på både Askövikenlistan och Frövisjölistan tog det lång tid innan jag fick in småskrake.

Utefter kusterna är det dock lite lättare att hitta dem och fotot här ovan är fotat vid Kallax hamn utanför Luleå. Där kunde man i lugn och ro fota småskrakarna, men de höll sig på bekvämt avstånd.

 

Idag för sex år sedan

Minnen på Facebook tycker jag är en kul funktion. Jag har skaffat en widget här på bloggen med samma funktion. Att samla inlägg från bloggen just denna dag bakåt i tiden.

Av någon anledning bloggade jag inte om vad jag gjorde för sex år sedan. Då hade nämligen en kaspisk pipare hittats på Mörkö i Södermanland. Jag försökte få med mig Benjamin, men han ville inte gå upp tidigt och vägrade följa med. Något han ångrar än idag tror jag. För någon mer kaspisk pipare har inte dykt upp sen dess.

Jag fick ingen annan med mig heller, så det var första gången och kanske enda gången jag dragit iväg själv. Jag brukar nästan alltid fylla min bil och Benjamin följer i alla fall med de flesta gånger.

Nu är det nya tider och den här våren kommer det att bli mer primärskådning på hemmaplan och mindre drag runt om i Sverige.

Vem vet, man kanske springer på något roligt, bara hostan jag har ger sig.

Naturen är fortfarande öppen!

https://birdlife.se/naturen-ar-fortfarande-oppen/

Var är mina sädesärlor?

I januari är årskryssande en livsstil. Då räknar man alla de där arterna man senare på året knappt bryr sig om. Efter det kommer februari som tillsammans med november och december är den månad man knappt årskryssar. Det brukar förvisso vara någon art man missat i januari som man kan fylla på med, eller så gör man som jag och Benjamin gjort några gånger. Man åker söderut och tjuvstartar våren.

I mars blir det återigen lite som i januari. Nu kommer vårfåglarna på bred front och arter man knappt bryr sig om under resten av året blir högvilt för en årskryssare som jag.

Just nu stör jag mig på att jag inte hittat någon sädesärla. Att jag kommer att få in den på min årslista är ingenting jag oroar mig för. Den spatserar snart omkring på skolgården och vippar på stjärten. Men jag vill gärna hitta någon nu, när de precis kommit.

Jag vet att de finns i Asköviken, för fler skådarbekanta till mig har rapporterat den där. Men i dessa virustider så blir välbekanta friluftslokaler som Asköviken, Ängsö och Björnö överfulla av folk och jag vill vara ifred eller i mindre sällskap likasinnade när jag skådar. Just nu av två anledningar.
1. Jag är i hemmakarantän på grund av en segdragen hosta och jag vill begränsa mina vistelser ute, både i tid och sociala kontakter
2. Man brukar skåda ensam den här tiden på året.

Idag styrde jag mot Frövisjön och där var det inga problem att hålla social distans. Jag var helt ensam på lokalen, vilket faktiskt förvånade mig. Tyvärr verkade fåglarna också ha anammat folkhälsomyndighetens råd att hålla distans. För det var inte så mycket fågel där som det brukar vara den här tiden.

Ingen sädesärla och inga nya änder. Jag gav det en timme och sen åkte jag hem via lite omvägar på slätten norr om Tillberga. Men inte heller den omvägen gav något årskryss.

 

Fåglar jag fotat – smålom

Smålom är inte så fasligt mycket mindre än storlommen. Men den har en helt annan strategi för var den väljer att häcka. Storlommen häckar i större skogssjöar där den kan hitta föda och håller sig gärna där under häckningen.

Smålommen däremot häckar i små gölar gärna på någon mosse långt in i skogen och flyger till fiskrika sjöar i närheten för föda.

Vid Knuthöjdsmossen i Hällefors finns det flera par smålom och att spendera en försommarkväll där är riktigt trevlig. smålom som kommer inflygande och flyger ut från mossen, samtidigt som andra försommarfåglar håller konsert i skogen runt om.

Tidig morgon eller sen eftermiddag kväll är det som rekommenderas för ett besök. Under dagarna är aktiviteten påtaglig mindre.

« Äldre inlägg

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑