Jag välkomnade beslutet om att utöka fotbollsallsvenskan till 16 lag när det kom. Jag tycker fortfarande att det är det enda rätta och den absolut viktigaste grundbulten för att öka svenska lags chanser att nå lite större framgångar i den allt hårdare konkurrensen i de Europeiska cuperna.
Foto: Magnus Neck
Jag hör fortfarande många som beklagar sig och tycker att Allsvenskan blir sämre av detta och visst är det så. Vi får fler sämre lag i allsvenskan. Vi får fler tråkiga matcher. Men vänder vi på det hela så börjar nu Allsvenskan tippa över och bli lite mer polariserad. Vi har ett gäng lag som hör hemma högst upp i serien och vi har ett gäng lag som inte har något med toppen att göra.
Storklubbar har råd att ta mellansäsonger utan att åka ur. Se bara på AIK förra året och Djurgården i år. Eller för att ta ännu bättre exempel så kan vi titta på IFK Göteborg i år .Även om det såg riktigt illa ut för dem i början av serien så behövde de inte spela med kniven mot strupen utan kunde lugnt fokusera på sitt spel och sakta men säkert smyga uppåt i tabellen.
En serie på 16 lag ger, som jag så många gånger sagt. Lugn och ro åt lagen med ambitioner att bygga upp stabila topplag i Allsvenskan. Det i sin tur ger lite bättre ekonomi som gör att de allsvenska lagen har bättre förhandlingsläge när de stora klubbarna i Europa börjar vifta med sina plånböcker. I år slår Allsvenskan försäljningsrekord med försäljningar på över 200 miljoner.
Både årets etta och tvåa har under säsongen sålt viktiga spelare för stora pengar men har trots det fortsatt att vinna och det bådar gott inför framtiden. Det intressanta är att det är Helsingborg och AIK som gör detta. Två lag som tände ett hopp för svensk fotboll kring milleniumskiftet med varsitt år i CL, men som sedan haft tunga ekonomiska år och sakta men säkert och med en lärdom rikare i ryggsäcken tagit sig tillbaka.
Nu står de båda där med erfarenheter, hyfsat bra ekonomi och med trupper som inte är brandskattade inför nästa säsong.
Ska bli mycket intressant att se hur det blir nästa år.
Vad menar jag då med polarisering av Allsvenskan
Den stora skillnaden mellan Allsvenskan och andra Europeiska ligor har varit att i Allsvenskan kan i princip vilket lag som helst vinna. De sista 10 åren med 14 lag hade 8 mästare. 3 av dessa mästarlag hade under samma period varit nere i Superettan och vänt. Det första året med 16 lag 2008 vinner Kalmar som under flera år under 2000-talet åkt jojo mellan SE och AS. 2009 försvinner Hammarby som vann Allsvenskan 2001.
Det har helt klart varit för liten skillnad mellan toppen och botten i Allsvenskan.
Vi behöver 4 stabila topplag som garanterat kommer på övre halvan av tabellen år efter år.
Under dem 4 lag som kan utmana och som garanterat inte blir indragna i bottenstriden.
Därefter 4 mittenlag som inte har något med den absoluta toppen att göra och som också kan bli indragna i bottenstriden.
Sist har vi 4 lag som kommer att kriga i botten och garanterat inte kommer att hamna på övre halvan.
Tittar vi på min högst subjektiva illustration här till vänster så menar jag att de gröna lagen här som sämst kommer att komma på 8:e plats och år efter år kommer att vara med och slåss om guld.
De Gula lagen kan utmana de gröna och ska ha alla pusselbitar på plats för att ta ett guld. Precis som de gröna ska de inte riskera att hamna i någon nedflyttningsstrid. Så skärp er nu djurgården om ni vill vara kvar i mitt gula fält.
De brandgula (ja det går fan inte att böja ”orange”) bör klara sig kvar, men det krävs att de presterar och de går inte säkra utan kan dras in i bottenstriden. De kan också utmana de gula om placeringarana direkt under topp-4.
De röda däremot är dömda att kämpa för sin överlevnad i Allsvenskan. Här hittar vi lag som inte har med över halvan av tabellen att göra, och som kommer att åka jojo mellan Allsvenskan och Superettan.
Fördelen med en sådan polarisering är att de stabila topplagen kan fokusera på att vinna och trots ett mellanår i t ex gula fältet så behöver de aldrig slåss för sin överlevnad. Allsvenskan har visserligen sen utökningen fått fler sämre lag. Men det är också sämre lag som behövs för att de bra lagen ska bli bättre.
Skulle Allsvenskan bestå av t ex 12 lag som alla var lika bra som AIK skulle alla riskera att åka ur och det skulle bli tråkig fotboll med fega lag som inte skulle våga någonting och utvecklingen skulle stanna av. Något vi såg tendenser till i 14-lagsserien på slutet, men som sällan tas med som argument när vi undrar över varför det går så dåligt för Svenska lag i Europa.
Om några år ser vi om jag har rätt. Jag är övertygad om detta, och det kommer att bära frukt i form av lag som skaffar sig rutin och så småningom kommer att utmana länderna ovanför oss i näringskedjan. Men vi måste ha tålamod.
Lämna ett svar