Kategori: Fåglar jag fotat (Sida 1 av 20)

Fåglar jag fotat – storskarv

Det finns två sorters människor. De som ser oss människor som en del av naturen och de som inte gör det.

Den sistnämnda tenderar då också till att dela in naturen i gott och ont utifrån vilken nytta växter och djur gör för oss människor. Ogräs och skadedjur ska bekämpas.

Jag tillhör inte den sorten och rent evolutionärt så finns det ingen organism som gör nytta eller skada. Vi har en enda uppgift i livet och det är att sprida våra gener. Under tiden vi sysslar med det finns det dock ingenting som hindrar oss som har ett självmedvetande att göra gott och krydda livet med andra meningsfullheter.

En storskarv däremot är bra på att vara storskarv. Den äter fisk och har ingen regering eller eu-kommision som sätter upp fiskekvoter. Den är heller inte medveten om hur Östersjön mår och har inga ekonomiska planer med sitt liv eller sin population. Den bygger bo, parar sig, fiskar föder upp ungar och flyttar söderut under vintern.

Man kan alltså inte skylla storskarven för att fisken minskat i Östersjön. Man får däremot tycka att den är ful, och att öarna de har kolonier på ser fördjävliga ut. Det har jag förståelse för. Men för mig är det ingen skillnad på en skarvö eller en skogsbrand. De dödar de stora träden, men ur den förödelsen föds något nytt.

Att skarven ökat i Östersjön är inte orsaken till att fisken minskat. Det är ett resultat av att de stora rovfiskarna som torsk och gädda minskat. Det har gett skarven ett ypperligt tillfälle att öka i antal.

Om folk slutade upp att träta om skarven och istället tog tag i de verkliga problemen med Östersjön så kanske vi kan rädda vårt hav. Men många av den första kategorin människor jag räknade upp där uppe klarar inte av att tänka i flera led och då blir det lättare att skylla på skarven. För inte kan det väl vara så att Människan är ett skadedjur enligt deras sätt att se på naturen. Människan tillhör ju inte naturen.

Det blev ganska lite prat om fågeln, och lite mer om oss människor och hur vi väljer att se på denna fågel som väcker så mycket känslor.

Bilden är i alla fall tagen vid Ångkraftverket i Västerås.

Fåglar jag fotat – storlom

En av mina favoritfåglar när jag var liten och till det finns det två anledningar. 1. Den var ganska lätt att rita av. 2. Den väckte minnen av ljumma sommarkvällar med gäddfiske i farfars sjö.

Storlom är nog mest känd för sitt vemodiga rop i sommarnatten. Ett smått spöklikt ljud som kan förklara varför folk trodde på allehanda småknytt förr i tiden.

Om man är ute och åker båt på en sjö så kan man få se den ganska nära. Det är precis som om de inte uppfattar båten som något farligt. Men om man smyger ner mot en brygga där man ser att de håller till i närheten, då dyker de och försvinner långt bort.

Med den beskrivningen så kanske ni förstår att jag mest har bilder på långa avstånd av denna vackra fågel.

Just denna fågel har jag ingen koll på var jag tagit. Kan vara ute på Granfjärden vid ängsö, men också på Åmänningen eller vid Öjesjön. Kan också vara på någon random kustlokal.

Fåglar jag fotat – stjärtmes

Sötare fågel än stjärtmes går det nog inte att hitta i Sverige. I alla fall bland de som frekvent förekommer här.

De håller ihop i små familjegrupper och drar fram i små egna meståg i sin jakt på föda.

I äldre fågelböcker brukar det stå att de inte kommer till matningar, men det stämmer inte. Talgbollar, jornötter och hackade nötter och ost brukar uppskattas av dessa små söta dunbollar.

Men man får vara snabb, för de är rastlösa och besöken blir för det mesta kortvariga. Det samma gäller när man ska fota dem.

Jag vet inte hur många suddiga skitbilder jag har på stjärtmes.

Nu lämnar vi i alla fall stjärtfåglarna och ger oss in på storfåglarna.

Fåglar jag fotat – stjärtand

Stjärtanden är en av de mer ovanliga änderna i Sverige. Som så många andra norrlandshäckande arter ser man dem mest under vår och höst när de rastar på våra breddgrader. Fast då och då kan man göra något sommarfynd.

Vintertid drar de söderut ner på kontinenten och brittiska öarna. Men vintrarna när jag och Benjamin började kryssa hårt, hade vi en stjärtandshona som valde att övervintra med gräsänder i Västerås.

Den första tiden var hon mer försiktig än de bordusa och tiggande gräsänderna, men efterhand blev hon mindre skygg och ställde upp på fortografering utan vidare.

En vår kom hon plötsligt tillbaka med en hane och ville gärna visa honom sina vinterkvarter, men han var livrädd mest hela tiden och kunde inte acceptera Svartån mitt i Västerås som bostadsort. Så efter parning försvann de båda och efter det har vi inte sett dem.

Fåglar jag fotat – stenskvätta

Jag vet inte vilket hjärnsläpp jag fick förra inlägget. Svarthättan stod inte alls på tur i alfabetslistan. Det är långt kvar tills jag kommer till SV, jag är fortfarande kvar på stenfåglar och idag styr jag tillbaka till den som står på tur.

Stenskvätta är en fågel som haft det tufft i vårt förändrade kulturlandskap. Det finns inte så mycket stengärdsgårdar kvar och de stenskravel man kunde hitta på varje åker när jag var liten är på många ställen bortforslade och åkrarna utjämnade.

Därför är det inte så vanligt att hitta stenskvättor i kulturlandskapet längre. Men i hagmarker med mycket sten och i fjällen är de ganska lätta att hitta.

Den här fotade jag vid Nipfjället för några somrar sedan.

Fåglar jag fotat – svarthätta

Svarthättan är en riktigt vanlig fågel, men känner man inte igen sången så är den nog relativt okänd för många.

När Linné systematiserade fåglarna var han inte så engagerad och noga utan han klumpade ihop alla sjungande gråa, beiga och gröna småfåglar i en och samma grupp. Sångare.

Efterhand har vi lärt oss mer och delat upp denna gigantiska grupp i fler och fler grupper. Men några fåglar hänger kvar och är de egentliga sångarna. Sylvia. Dit hör svarthättan. Sången på sylvior känns igen på att de är lite pladdriga och det kan vara lite svårt att skilja dem åt på sången för nybörjare. Men det är en riktigt bra grupp att träna på för den som vill ta steget och bli mer kunnig på fågelsång. Svarthätta, trädgårdssångare, törnsångare och ärtsångare är de vanligaste och de kan man hitta hemma utan några större ansträngningar.

Svarthättan har klara toner i sitt pladdrande och är den som sjunger vackrast om man frågar mig. Kanske en av de vackraste fågelsångerna vi har här i Sverige.

Att fota svarthätta är lite tuffare, de trivs i täta buskar och träd där de kan flöjta ut sina toner. En del tuffingar övervintrar här hos oss och de kan man kanske ha tur att få se nära, men de är ofta väldigt försiktiga och revirhävdande även under vintern, så de brukar ta en buske i besittning och sen göra snabba små utflykter för att skaffa mat.

Den här fågeln ovan fotade jag utanför Naturum Ottenby en regning majhelg för några år sedan. Den höll till där på plattorna hela förmiddagen, och regnet gjorde att det var ganska få besökare och vi som var där lät den ha sina plattor i fred.

Fåglar jag fotat – stenknäck

När jag var liten och satt och bläddrade i fågelboken så fastnade jag för stenknäcken. Jag tyckte att den var vacker och den kraftiga näbben imponerade på mig. Jag såg dock aldrig någon stenknäck och förmodade att  det var en ovanlig fågel och att de inte fanns här. Jag var inte så noga att ta reda på alla fakta utan läste mest de torftiga beskrivningarna i min fågelbok som jag inte blev så mycket klokare av.

Den tillhör visserligen inte de absolut vanligaste fåglarna och de är ganska skygga av sig, så det var nog inte så konstig att jag aldrig såg någon som liten.

Lär man sig deras lite metalliska visslingar och lockläten så upptäcker man dock snart att den är vanligare än man tror. Då upptäcker man dem när de håller till högt upp i träden.

På vintern är de ganska sällskapliga och kan bilda mindre flockar som kommer och äter på matningar, som denna här ovan som jag fotade vid Ekliden utanför Västerås.

Fåglar jag fotat – stenfalk

Stenfalken är vår minsta falk och häckar längre upp i norr. Att den är minst gör den dock inte mindre farlig för bytet. Det är en tuff jägare och jag har sett den ge sig på byten som är större än den själv.

Här hemma ser man den på vår och höst under sträcktid. Då stannar den gärna till vid våra våtmarker och provianterar innan den drar vidare norrut.

Man kan också hålla utkik på åkrar där de gärna rastar och då jagar lågt efter marken, även om man kan se dem driva upp exempelvis vadare och jaga dem ganska högt.

Åkrar och våtmarker betyder alltså att de flesta man sett har man sett på långt avstånd, vilket gör att mitt bildutbud av stenfalk är ganska begränsat.

Den här tog jag innan en årsmöte i VOF vid Backgården i Västanfors.

Fåglar jag fotat – steglits

180 fåglar jag fotat har jag hunnit med att presentera och i skrivande stund har jag då 78 arter kvar att presentera. Fortsätter jag att presentera en fågel varannan dag som jag gör nu så kommer jag att vara klar den 1 oktober.

Med tanke på att någon fågel kommer att tillkomma och att jag med största sannolikhet kommer att missa att presentera fåglar någon period så är det lika bra att sätta fart om jag ska hinna bli klar i år.

Steglits är en fågel som fascinerar många. Med sitt exotiska utseende är det en hel del icke fågelintresserade som tror att det är en burfågel eller något riktigt ovanligt som flugit fel. Så är ju inte fallet. Den har förekommit i vårt land länge och omnämns i Mälardalen redan på 1700-talet.

Däremot har den börjat stanna kvar under vintern i större utsträckning och besöker våra fågelbord. Detta tror jag är en förklaring till varför fler upptäcker den. Under vår och sommar hör och ser man den lite här och var, men för de som inte vet hur den låter är det kanske inte så lätt att uppfatta att det var en steglits som flög förbi, trots att den faktiskt säger sitt namn. ”steglits, steglits”

Den här steglitsen satt mitt på gångbanan när jag promenerade mellan Björnöbron och Trådarängarna en gång. Den var ganska oskygg och satt och ruggade upp sig, så det kändes som att den inte var helt kry. Men den flög i alla fall utan bekymmer och satte sig i en buske så att jag fick fota den.

Fåglar jag fotat – stare

Jag försummar oftast de vanliga fåglarna jag har runt om mig. För man kan tycka att jag borde ha mängder av bilder på en stare. De är både vackra och så pass vanliga att det inte skulle vara någon stor uppoffring att fixa lite bilder på dem.

Men som jag nämnt tidigare är det inte fotografering som driver mig. Jag fotar en fågel och sen är jag nöjd. Att jaga ett bättre foto känns inte så viktigt.

Den här fotade jag i Boulognerskogen i Gävle en vårdag 2015. Sen var jag liksom nöjd med stararna.

När det kommer till X är det dock helt annorlunda. Då jagar jag vidare efter årskryss år efter år och vill se alla fåglar om och om igen. Ok, jag åker kanske inte 20-30 mil för en fågel jag redan sett, men här hemma i Västmanland åker jag gärna 10 mil för att få in en lite ovanligare art på årslistan.

« Äldre inlägg

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑