Kategori: Fåglar jag fotat (Sida 2 av 19)

Fåglar jag fotat – spillkråka

Jag är ingen vän av foton på fåglar i bon. Att ha som mål att fota ungar eller ruvande fåglar i sina bon innebär alltid en störningsrisk. Så den här bilden får finnas här som ett varnande exempel. Det är inte så här man ska fota fåglar.

Sen måste jag också tillägga att jag under inga omständigheter störde dessa spillkråkor. De hade sitt bo i en asp intill en badbrygga och ungarna förde ett herrans liv och föräldrarna flög i skytteltrafik med föda helt obrydda av att vi badade bara 20-30 meter därifrån.

Det jag vill säga är att man inte ska ha som mål att fota fåglar i bon och aktivt leta efter bon. Men om tillfälle dyker upp så kan man väl passa på. Småfågelholkar på tomten ser jag ingen som helst anledning att inte fota. Men man ska alltid vara vaksam om vad som händer när man är i närheten. Hur nära man kan gå kan variera och ser man att föräldrarna inte vågar flyga in med mat ska man backa. Med kamera i högsta hugg så är det lätt att man dröjer kvar för länge innanför komfortzonen för fåglarna.

Det blev jag varse när jag skulle försöka fota backsvalor. Jag satte mig på behörigt avstånd enligt mig, men upptäckte snabbt att de flesta svalorna mest cirklade ovanför våra huvuden. Två rejäla kliv bakåt räckte för att alla snabbt skulle dyka ner mot bohålorna igen.

Fåglar jag fotat – spetsbergsgås

Efter entitat och talltita är ansergäss, alltså de gråa gässen är oftast den första utmaningen en fågelskådare ställs inför när det kommer till artbestämning. På håll på en åker kan de alla se väldigt lika ut. En skock gråbruna saker som går och betar på höstsådden eller den lämnade fjolårsrapsen.

Som namnet antyder häckar spetsbergsgåsen i arktiska miljöer. Grönland, Island och Svalbard. De övervintrar dock på kontinenten och de brittiska öarna och passerar oss under vår och höst. Spetsbergsgåsen är relativt lik sädgåsen och jag imponerades av de skådare som med lätthet urskiljde spetsbergsgäss med lätthet.

Ett av mina första riktigt aktiva år hade jag dock förmånen att bekanta mig med en stor flock spetsbergare som rastade länge vid Frövisjön och ganska snabbt så lärde jag mig känna igen dem. Silverryggar, kortare halsar och en varmare brun färg på halsen sticker ut. När man får en närmare titt på dem så går deras bara detaljer som näbb och ben inte i orange som sädgåsen utan i rosa. Den heter också pink footed goose på engelska.

När jag rotar igenom alla mina bilder så är den där flocken vid Frövisjön den enda jag har bild på. Jag har sett spetsbergsgäss både bättre och på närmre håll flera gånger, men av någon anledning har det inte blivit något foto på dem.

 

Fåglar jag fotat – sparvuggla

Att fota ugglor är en utmaning även för de som kan det där med foto. De är nattaktiva och fotoljuset är begränsat. Det finns dock undantag bland ugglorna. Vår minsta uggla. Sparvugglan är aktiv på dagen och de flesta gånger man ser den är det i riktigt bra fotoljus.

Tyvärr för mig så håller den till i skogen och när jag är ute och går i skogen vill jag inte kånka runt på för många saker och då blir kameran ofta bortprioriterad. De flesta sparvugglor jag fotat har därför varit ugglor jag hittat när jag rört mig i bil på någon skogsväg.

Min första sparvuggla jag lyckades fånga på bild är dock ett undantag. Då var jag ute och strövade på Ängsö i närheten av Dyvikskvarn när en brunaktig liten fågel plötsligt korsade stigen jag gick på. Allt gick snabbt och jag fattade inte vad det var jag sett. Men den kom snart tillbaka med sitt byte och satte sig i ett träd en bit intill.

Tyvärr hjälpte det inte att ljuset var ok, min orutin som fotograf och min entusiasm över vad jag nyss bevittnat gjorde att mina skakiga händer ändå bara fick suddiga bilder på den lille jägaren.

Men bilder är så mycket mer än något att visa upp. Den här bilden påminner mig om den upplevelse jag var med om och den hjälper mig att minnas.

 

Fåglar jag fotat – sothöna

Egentligen borde jag ha en hel drös med bra bilder på sothöna. Den är ganska oskygg och trivs i stadsparksdammar och går hyfsat lätt att komma nära.

Kanske är det just därför jag har ganska få bilder på sothöna över huvud taget. Det blir väl ingen riktig utmaning att fota den, och det kommer alltid att dyka upp chanser om jag vill, så jag tar sällan med mig kameran för att dokumentera dessa.

Den här fotade jag i vassen vid Södra Björnö utanför Västerås.

Fåglar jag fotat – rosenfink

Rosenfink är en liten doldis och en ganska sent invandrad art till Sverige. Det var först på 50-talet som den började häcka årsvis här och under -70 och -80 talen ökade den i snabb takt för att sedan börja minska i mitten av 90-talet.

Vad som gjort att den minskar kan man bara spekulera i, men nyetablerade arter som utgör en randpopulation brukar ofta öka snabbt för att sedan minska innan populationen stabiliserar sig. En anledning skulle också kunna vara att den faktiskt trivs rätt bra i buskiga och igenväxta våtmarker. Något vi har haft gott om på grund av omställningar i jordbruket som gjorde att färre och färre våtmarker betades och istället växte igen och salixsnåren bredde ut sig.

Under 90-talet och framåt har återställning av våtmarker gynnat många arter, men rosenfinken är inte en av dem.

Den här snygga utfärgade hanen hittade vi utanför Hedemora när vi var på väg till Vika för att gå en ringmärkarassistentkurs. Stundtals satt den helt öppet, men aldrig när jag hade kameran framme.

 

Fåglar jag fotat – Sibirisk tundrapipare

Hittade några arter jag missat, så nu hoppar vi lite bakåt i alfabetslistan.

När jag började skåda var sibirisk tundrapipare en av de första rariteter jag noterade på artportalen. Jag åkte aldrig på den. Den var för långt bort tyckte jag. Någonstans i Uppland. Det kommer säkert fler på bra avstånd trodde jag, men det dök aldrig upp någon nära.

Min dragradie utökades i ganska snabb takt och efter några år som aktiv skådare tvekade jag inte att åka 20-30 mil för en ovanlig fågel. Men någon sibirisk tundrapipare verkade inte vilja dyka upp när jag hade möjlighet att åka och titta på den.

Därför var det extra roligt när det i juli 2018 hittades en tundrapipare i Fysingen. Jag och Benjamin tänkte inte missa detta tillfälle utan drog iväg på stört. Vi messade en bekant, men han hade inte varit tillgänglig så han lyckades inte svara förrän vi redan var på plats. Då ringde ytterligare en bekant och undrade om vi ville följa med honom.

Något fotoläge blev det inte för mig, men en taskig tubfotat bild som man kan identifiera fågeln på blev det i alla fall.

Vi kunde studera den länge och väl, och kunde konstatera att om vi någon gång själva kommer att hitta en tundrapipare så kommer vi att klara av att artbestämma den.

 

Fåglar jag fotat – Snösparv

Första gången jag såg snösparv var en sommar när jag var runt 10 år. Vi var som vanligt uppe i Grövelsjöfjällen och skulle bestiga Svealands högsta berg. Storvätteshågna. Vid en rast på väg upp kom det två fåglar där den ena var snövit.

Att man kunde hitta snösparv här hemma hade jag noll koll på då. Då trodde jag att alla fåglar som flyttade flög non stop från sommarplatsen till vinterplatsen. Att hitta fjällfåglar hemma gick väl inte.

Det är en ganska vanlig tankevurpa folk gör. De tror inte att det ska finnas t ex snösparv, blåhake eller fjällvråk här. Att de har hamnat fel. Men till skillnad från oss människor där destinationen är det viktiga, så är flytten och resan det viktiga för flyttfåglar. De har inte mer bråttom än de behöver och rastar på fler ställen på väg till destinationen.

Snösparv flyttar dessutom inte så långt. De övervintrar hos oss om det bara finns någon åker eller äng med vinterståndare så att de kan hitta föda.

De här snösparvarna rapporterades utanför Västerfärnebo när jag och Benjamin börjat skåda på allvar. Benjamin som aldrig sett snösparv ville gärna se dem och vi åkte upp och letade på åkrarna. Det tog sin lilla tid att hitta dem, men när vi väl hittade dem så formligen kokade fältet av dem.

Någon bild att njuta av blev det inte, men jag fick dem på bild i alla fall.

Fåglar jag fotat – snatterand

Jag hade ganska bra koll på tättingar innan jag började fågelskåda på riktigt. En del sjöfågel hade jag också koll på. Att vissa änder dyker och vissa vippar t ex. Men någon vidare artkunskap hade jag inte och än mindre koll på vilka som var ovanliga eller vanliga.

Änder är dock en bekväm grupp fåglar att börja med och med Asköviken och Frövisjön nära var det heller inte så svårt att börja få kläm på dem. Snatterand var helt klart en fågel jag hade noll koll på och i början tyckte jag också att just den var extra svår att skilja från de mest vanliga gräsänderna. Inte gräsandshanen, men både snatterhonan och snatterhanen tyckte jag var väldigt lika gräsandshonor. Något jag för mitt liv inte kan förstå idag, men det är något jag haft med mig när jag hållit studiecirklar och exkursioner med nybörjare.

Snygg på ett diskret sätt och en fågel med hög integritet. Den är inte framfusig som gräsanden utan håller sig gärna en bit från oss människor. Här i Mälardalen hittar man den i de flesta naturliga våtmarker i sjö och jordbruksmark.

Att få någon bild man var nöjd med var en utmaning. Den vill ju inte gärna komma fram och äta ur handen utan höll sig för det mesta lite på avstånd. Vid Lövsta-gömslet ute vid Asköviken lyckades jag till slut en majkväll när jag satt där ensam och bara njöt av stillheten och fågellivet.

 

Fåglar jag fotat – småtärna

Småtärnan är inte någon ovanlig fågel. Men man ser den inte så ofta. Den var också den fågel som på riktigt fick stå som exempel på vilken fördel erfarenhet av fågelskådning gör. Inte på det sättet att ju längre man skådat desto bättre blir man. Nej jag menar att varje art man ser och lär känna fyller på erfarenheten en smula och om man väl bekantat sig med en art så lär man sig känna igen den.

Jag hade studerat detaljer och storleksförhållanden i jämförelser med andra tärnor i fågelböcker och på bilder och ansåg nog att jag mycket väl skulle se att det var en småtärna jag hittat. Storleksskillnaden var så pass stor att det skulle ju vilken nybörjare som helst kunna se.

Men man skulle ju hitta fågeln också och för det krävs det erfarenhet av arten. Man måste känna igen fågelns jizz* och veta vad det är man ska leta efter. Flera gånger har jag sett mer oerfarna skådare gå bet på att hitta fåglar som alla andra runt omkring ser.

Därför gick jag själv bet på småtärna de första gångerna jag var på lokaler där den rapporterats. Jag visset helt enkelt inte vad jag skulle leta efter och sökte vitt och brett utan framgång.

När jag väl lyckades se min första småtärna så var det mer en lättnad än glädje att kryssa den, men med tanke på att jag försökt så mycket så utnyttjade jag också tillfället att titta på den noga och länge och det hjälpte. Resten av helgen hittade jag småtärnor lite överallt på Öland när vi skådade. Jag hade automatiserat jizzen på samma sätt som man gör med vissa läten.

En annan viktig bit för att hitta de mer sparsamma och ovanliga fåglarna är att bli van med de vanliga fåglarna. Vet man hur det ska låta i skogen man frekvent besöker så kommer man att reagera när man hör något nytt. Vet man hur tärnor beter sig på hemmalokalen så upptäcker man lättare en ovanligare tärna när den dyker upp.

Den erfarenheten missar man om man bara jagar kryss och sen struntar i de vanliga fåglarna. Så när man besöker ett drag på en ovanlig fågel, leta efter de vanliga fåglarna i området också. Besök din hemmalokal ofta och sysselsätt dig med annat än att bara leta efter ovanliga fåglar. Räknar man t ex de vanliga och halvovanliga fåglarna så kommer man att bli ännu bättre och mer hemma på sin hemmalokal.

De flesta mindre sångsvanarna har jag hittat när jag räknat vanliga sångsvanar. Inte när jag snabbt sveper över sångsvansflockar.

*jizz = fågelns helhetsintryck

Fåglar jag fotat – småspov

För det otränade ögat är det ganska svårt att skilja småspoven från storspoven. Visst är den mindre, men det är ingalunda någon liten vadare det rör sig om.

Om man hör dem så går det ganska lätt. Småspoven har ett mer bubblande läte. Men ofta ser man fågeln tyst och födosökande. Näbblängden är ett kännetecken, men då ska man vara medveten om att näbblängden varierar ganska mycket på storspov och framförallt unga spovar har ganska kort näbb.

Bästa kännetecknet enligt mig är ansiktet och huvudet. Småspov har en mittbena, en rand mitt på huvudet och mycket tydligare ögonbrynsstreck. Storspoven har en mer jämt färgad hjässa även om honor kan ha en antydan till mittbena, men den är alltid diffus.

Här i Mälardalen är det dessutom mycket mer sannolikt att det är en storspov du ser rasta på någon åker eller vid någon våtmark, så för att undvika confirmation bias bör man alltid utgå från att det är en storspov man hittat och sedan försöka motbevisa det för sig själv. Ställ helt enkelt frågan ”varför skulle inte också detta vara en storspov” om du hittar en fågel som du tror är en småspov.

Småspov var länge en art jag saknade på min hemmalokal Frövisjön, men efter mycket om och men så lyckades jag få in den. Den dyker liksom upp när man anar det som minst, så jag slutade helt enkelt försöka, så gick det bra.

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑