Etikett: föräldraskap

Hur mycket är din tid värd?

Jag är inte så mycket för ”klippa och klistra”-texter på facebook. För det mesta handlar det om självklarheter som att det är trevligare om folk är snälla mot varandra eller att det där med att få barn är det bästa som kan hända osv. osv.
Men idag hittade jag en sådan text som faktiskt berörde mig. Kanske för att jag har en bit till jobbet och ofta kommer hem sent på kvällarna, så att texten verkligen träffade mig.
Här nedan följer texten i sin helhet.

En pappa kommer hem sent från jobbet, trött & irriterad, när hans 5-åriga son väntar på honom vid dörren.
Sonen: – Pappa får jag fråga dig en fråga?
Pappan: – Ja, vad är det?
Sonen: – Pappa, vad tjänar du i timmen?
Pappan: – Det har du inte med att göra, varför frågar du sånt? Svarade pappan argt.
Sonen: – Jag vill bara veta, berätta va du tjänar i timmen!
Pappan: – Om du absolut vill veta de, så tjänar jag 100 kr i timmen.
Sonen: – ohhhh 🙁 får jag 50 kr?
Pappan svarade förbannat: – Om den enda anledningen till att du fråga är att du ska få låna pengar för att köpa något fånig leksak eller något annat skit så kan du gå och lägga dig med detsamma i ditt rum! tänk på varför du håller på att bli så egoistisk, jag arbetar hårt var dag för att tjäna pengar och så uppför du dig så barnsligt!!!
Den lilla pojken gick till sitt rum och stängde dörren.
Mannen satte sig ner, och blev ännu argare över pojkens fråga. Hur vågar han ställa såna frågor för att få pengar? Efter ca. 1 timme hade pappan fallit till ro och började tänka: kanske va de något som han verkligen behövde dom 50 kronorna till, för pojken bad väldigt sällan om pengar Han gick till pojkens rum och öppnade dörren….
– Sover du, min son? Frågade han
– Nej pappa, jag är vaken.
– Jag har tänk, kanske va jag lite hård mot dig innan, det har varit en lång dag och jag lät min frustration gå ut över dig, här har du dina 50 kronor du frågade om!
Pojken satte sig upp och log, ”åååhh, tack pappa!”
Så lyfte han sin kudde och tog upp några skrynkliga pengar.
Pappan såg att pojken redan hade pengar och började bli arg igen.
Varför ville du ha mer pengar när du redan har?!! frågade pappan.
Den lilla pojken började räkna sina pengar och så tittade han upp på sin pappa:
– För ja inte hade tillräckligt, men nu har jag det! Pappa jag har 100 kr nu kan jag köpa en timme utav din tid sa pojken och räckte pengarna till pappan! Var snäll att komma hem tidigt i morgon, jag vill gärna äta middag med dig!.
Pappan blev förkrossad. Han la sina armar runt sin lilla son och bad honom om att förlåta honom.
Detta är bara en påminelse till alla er som arbetar så hårt i livet, vi bör inte låta tiden glida genom våra fingrar utan att ha tillbringat någon tid med dom som verkligen betyder nåt för oss , dom tätt inpå våra hjärtan. Kom ihåg att dela för 100 kr av din tid ihop med en du älskar.
Om vi dör imorgon kan firman vi jobbar för lätt ersätta oss inom några få dagar. Men familj och vänner som vi lämnar kommer känna tomheten och förlusten i resten av deras liv.

Ha en fortsatt trevlig kväll, nu loggar jag ut ett tag och umgås med mina barn.

Kvällskonflikt

Lilleman
Om man frågar Lilleman vem som bestämmer här hemma, så svarar han troligtvis att det är han. Till viss del har han nog rätt, för den lille herr’n har en förmåga att få som han vill.
Min filosofi är att trotsiga barn är barn som vill testa gränser och strävar efter att bli självständiga, därför har mina barn aldrig varit i någon trotsålder. Det har helt enkelt handlat om självständighetsutveckling och välkomnats av mig.
För att inte kväva utvecklingen har jag också som motto att välja mina fighter. Att ge sig in i diskussioner och bråk med sina barn när man inte känner att man har ork eller motivation att gå hela vägen är enligt mig meningslöst och rent av kontraproduktivt. Att sätta en gräns som man av ren bekvämlighet inte håller mer än fem minuter hjälper inte barnen. Det är i princip samma sak som att lova saker som man sedan inte håller, fast precis tvärt om.
Poängen är i alla fall att man är inkonsekvent och inkonsekventa vuxna förvirrar barnen och gör dem osäkra.
Lilleman har den senaste tiden satt sig på tvären ganska rejält när det gäller sängåendet. Han har dragit ut på det och aldrig varit tillräckligt trött för att sova. Dessutom har hans rum befolkats av allehanda obehagliga saker som gör att det under inga omständigheter går att vara där ensam. Detta i kombination med att varken jag eller Drottningen af Mälardalen haft ork eller motivation att ta tag i saken har gjort att den lille fått somna mellan oss, ofta till en ljudbokssaga eller någon musik han gillar.
Idag var han som vanligt inte trött och ville inte ha någon saga så jag satte på radiosporten istället. 5 minuter senare ville han höra Bamse, men jag förklarade att det inte gick eftersom jag nu lyssnade på fotboll. Han nöjde sig med det svaret i 5 minuter och låg och mumlade lite för sig själv. Jag hade bestämt att jag inte tänkte ta notis till hans små försök att skaffa sig uppmärksamhet. Sen ville han plötsligt höra Bamse igen, och jag fortsatte att ge honom samma svar. Det hela upprepas och eskalerar precis som hans röstläge. Efter ytterligare några försök med bamse börjar han bli törstig, det kliar i rumpan, han blir kissnödig o.s.v. o.s.v.
Till slut gör GAIS 1-0 och då får jag plötsligt både kraft och motivation att sätta den där gränsen vår Lilleman så länge letat efter. Jag lyfter helt sonika ut pojken ut min säng och flyttar honom till sin egen. Där hettar det till rejält. Jag får reda på hur mycket bättre mamma är. Jag får också reda på att det under inga omständigheter går att somna ensam i sin egen säng i sitt eget rum. Jag försöker hålla mig någorlunda lugn, men ni som känner mig vet att när jag kommer till en viss gräns så fixar jag det inte.
Det hela slutar med att jag förklarade (på ett något mindre sansat sätt) att om han nu inte kunde somna så fick han väl vara uppe, men om han klev utanför tröskeln så skulle jag lägga beslag på hans senaste bil från bilar 2 filmen. Tomma hot är inget jag sysslar med och det vet Lilleman så efter att jag lämnat rummet så stod han innanför tröskeln och skrek att han inte vågade vara ensam. Jag som lugnat ner mig en smula svarade inifrån mitt rum att han inte var ensam.
När han stod där och skrek så skrämde han nog upp sig själv en smula och den rädsla som från början var ganska obefogad övergick nog i riktig rädsla, så jag återvände till rummet och lade ner honom i sängen där han, stolt som han är fortsätter att hävda att han inte är trött och inte kan somna utan mig eller mamma. Han vill dessutom återigen byta ut mig mot mamma.
Jag får honom lugn efter ett tag och sätter mig sedan i dörren och väntar. Efter ett tag förklarar jag att jag kommer att gå ut ur rummet om ett tag, vilket leder till en liten protest, men har jag nu kommit så här långt så tänker jag inte backa nu. 2-3 minuter senare flyttar jag ut ur rummet och 5 minuter efter det hörs de första snarkningarna.
När jag började skriva detta inlägg hade jag lite dåligt samvete för att jag varit hård, men framförallt för att jag skrikit åt honom.
Nu känns det faktiskt bättre. Han har ju trots allt bara sökt en gräns som jag som vuxen inte haft motivation nog att sätta åt honom. Visst är det fel att skrika, och hade jag gjort detta tidigare hade det säkert kunna undvikas, men nu var det som det var och Lilleman sover nu gott i sin egen säng. I morgon kör vi samma modell. Inte skrika och bråka då, utan att sitta med ett tag vid dörren och sedan flytta ut.

Vad i helvete!

Tjuvar på Mediamarkt
Inte konstigt att vissa ungar inte lär sig vad som är rätt och fel med så korkade föräldrar.
Hur tänker man som förälder om man köper spel till ungar som nyss försökt stjäla spelen?
Jag skulle kanske kunna tänka mig att göra samma sak, men sen skulle jag ge bort spelen till någon som förtjänade dem.
Annars tycker jag att rubriken är ganska bra, för jag känner inga 12-åriga grabbar som vill bli kallade småpojkar.

Moment 22 nu

Helgen är snart till ända och jag har varit ensam med mina två små vildbattingar eftersom NPG varit i Skåne och umgåtts med norrbottningar.
Om en timme ska jag hämta henne på stationen och frågan är nu hur man ska svara på den obligatoriska frågan hur man har haft det.
Säger jag att jag haft det toppenbra och att vi haft jättekul så kommer hon att bli besviken över att vi inte saknat henne.
Säger jag att jag haft det tvärrjobbigt med bråkiga ungar och en massa slit så komme hon att bli besviken över att jag inte fixar en ynklig liten helg utan henne.
Ska sanningen fram så är det korrekta svaret någonstans mitt emellan de två ytterligheterna.
En toppenhelg med bråkiga ungar så att säga. Frågar man dem så var det säkert pappan som bråkade mest 🙂
I alla fall är det skönt att helgen är över, men av helt andra anledningar än bråkiga ungar och bortresta sambosar.

Verbal misshandel

Idag på tåget var det en mamma som åkte med sin son i Lillemans ålder. Det  var en sån där förälder som pratade lite extra tydligt och lite extra högt till sitt barn. Jag har ingen aning om varför vissa föräldrar gör så, har  fått för mig att de vill visa att de är lite bättre än oss andra på att fostra sina barn.
Jag kan ha helt fel, de kanske pratar lite extra tydligt och lite extra högt för att de inte har en aning om hur barn fungerar och gärna vill att någon som hör det ska rycka in och förklara för dem.
Den här mamman började ganska bra, förklarade för ungen som inte ville sitta still, att han inte hade något val och att det inte skulle behöva sitta länge.
När tåget började närma sig deras destination så ville mamman börja klä på lillkillen men han är inte intresserad.
Då händer det.
Mamman säger att om han inte tar på sig skorna så går hon av själv.
Hon hotar alltså att lämna en 3-åring ensam på tåget! inte en gång, utan 3 gånger under påklädningsprosessen.
Hur tänker man när man säger något sådant till sitt barn, och skulle hon verkligen kunna tänka sig att lämna sitt barn på tåget?
Det vore nog snällare att slå sitt barn än att komma med sådan hemska hot.
Sen slog det mig att jag bara satt och lyssnade och hur fel jag än tyckte att hon betedde sig så ingrep jag aldrig, men om hon hade slagit sitt barn hade garanterat hela vagnen reagerat och stoppat henne. Varför ingriper man då inte mot verbala kränkningar som faktiskt kan vara mycket värre och på tok för abstrakta för barn att förstå.

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑