Godisgris.se

Jag har ändå inget bättre för mig

Etikett: Sånglärka

Våren kommer

Vi hittade tofsvipor igår. Ett riktigt vårtecken denna konstiga vinter.
Jag gjorde en sökning på artportalen på sånglärka och tofsvipa för att se hur långt våren kommit i Sverige.
Här ser ni veckans senaste rapporter på de båda arterna.
Gul prick = rapporterad på en lokal
Blå prick = rapporterad på flera lokaler i området.

Upp till Mälardalen skulle vi kunna slå fast att våren kommit, men någon riktig fart på den är det inte, så något bakslag och några veckor till får vi nog stå ut med skitvädret.
 

Våren är på väg

Som liten fick man lära sig att lärkan är den första vårfågeln, och det får väl barn lära sig än idag, men det stämmer inte.
Lärkan är tidig och en fågel som är beroende av barmark och åkermark så att den markerade vårens ankomst i vårt gamla bondesamhälle är inte så konstigt. Men som jag nämnde tidigare är den inte först.
Först är skogsduvan, som brukar ha ett försprång på upp till två veckor på sånglärkan. Problemet är att den inte är så lätt för gemene man att upptäcka. En förbiflygande skogsduva går lätt att förväxla med både ringduva och tamduva och den sistnämnda stannar här under vintern, och ringduvan stannar också kvar i varierande mängd.
Bättre då att hålla koll på sånglärkan och på Artportalen kan man kolla hur långt den kommit upp i landet. Upp till två veckor efter första skogsduvan bör den vara och den första skogsduvan i Västmanland sågs i söndags.

Den börjar nu sprida sig längs våra kuster och någon enstaka har vågat sig in i landet. Med tanke på den lilla snömängd vi har här i Mälardalen behövs det bara lite sol och plusgrader för att lärkorna ska börja avancera norrut på bred front.
Runt den 20 februari brukar de första lärkorna noteras av observanta skådare, så nu är det dags att plocka fram topsen och rensa öronen så ni inte missar vårens bästa vårtecken.
 

Lärk- och gåsmorgon

Äntligen vackert vårväder och en ledig dag. Jag ställde klockan tidigt och åkte ut mot Trådarängarna vid Hässlösundets östra strand strax utanför Västerås.
Det var länge sedan det dröjde så länge med att notera en sånglärka hemma som i år. Jag brukar hitta mina första lärkor kring månadsskiftet feb-mar, men i år åkte jag och Benjamin söderut kring månadskiftet och vi fick visserligen både se och höra lärkor där. Men det räknas ju inte.
Idag kunde jag då äntligen komma ut och få höra lärkornas ljuvliga vårdrillar mot en klarblå himmel. En kall natt gav frostnupna strandängar och när solen kom upp och sken genom de tunna höga ismolnen bjöds jag dessutom på en halo.
Ett något svårfotograferat fenomen, men med hjälp av ett träd lyckades jag skymma solen en smula så att den ena sidan av halon åtminstone syns på bilden.
halo
En hel del gäss har börjat samlats på åkrar och ängar runt omkring. C:a 500 grågäss, några kanadagäss och så letade jag efter en sädgås jag var ganska säker på att jag såg när jag klev ur bilen, men den verkade vara försvunnen.
Jag ägnade lite tid åt att försöka fotografera en lärka som drillade, med ytterst dåliga resultat. En varfågel jagade i vassen och tofsvipor spelflög över strandängarna. Jag satt där och bryggde mitt kaffe i min portabla pressbryggare och bara njöt.
Fyra dubbeltrastar och ett femtontal björktrastar födosökte i gräset med några starar och nu blev nästa projekt att försöka fotografera dubbeltrast, men de höll sig intestilla och flög längre och längre bort från plattformen, så även där fick jag ge upp.
Men när två sädgäss landade på skapligt nära håll så fick jag i alla fall lyckas med ett foto. Inte det mest perfekta kanske, men när jag bantat ner det till bloggformat och putsat lite på det i ett bildhanteringsprogram så fick det duga.
Sädgås
Solen letade sig sedan högre och högre upp. Gässen verkade bli fler och fler, men motljuset på större delen av lokalen störde och magin med de drillande lärkorna försvann i och med att helikoptrar och flygplan från Hässlö började störa ljudbilden markant.
Jag packade ihop min frukost och utrustning och drog mig hemåt.
I eftermiddag när solen gjort sitt jobb och tinat upp landskapet så blir det nog en ny tur. Förhoppningsvis i sällskap med Benjamin. Men då åker vi nog till Asköviken.
 

Jag är väl ingen trutskådare

Idag var jag äntligen feberfri och halsen kändes riktigt bra. (Så länge jag inte började skratta visade det sig senare.) Att jag dessutom hade en hel del fågelabstinens gjorde beslutet att lämna OS-soffan och åka ut en kort sväng för att hänga in en februarilärka och gärna några till nyanlända arter.
Jag lovade NPG att bara åka ut en kort sväng, eller bara ta en promenad, men friskluft skulle jag ha och därmed punkt.
En halvtimme ute vid Lövsta-Pumpen vid Asköviken räckte gott. Ormvråkar cirkulerade en Havsörn spanade från en grantopp. Flera sånglärkor drog omkring, en stare satt i en av pilarna och tre tofsvipor flög förbi. En ljungpipare hade skrämts upp lite tidigare, men den missade jag. Fast grågässen gick inte att missa, så det slutade med 4 nya arter på min årslista för Västmanland. Ganska bra facit för en liten blixtvisit.
Jag träffade också några bekanta varav en av dem gärna ville att fler skulle hjälpa till att rota efter ovanliga trutar inne vid oljehamnen, men trutskådning är ingenting för mig, dessutom skulle jag ta det lugnt. Det hade jag lovat.
Väl hemma från viken så slog jag mig ned i OS-soffan igen och hann se intervjuerna från 3-milen när vårt lokala fågellarm pep till. En kaspisk trut i Oljehamnen. Kul tänkte jag, men jag är ingen trutskådare så jag orkade inte lyfta mig från soffan.
Efter ett tag ringer telefonen, men jag missar det. Ser att det är min trutentusiast som ringt och ringer upp honom och han är på väg tillbaka till Oljehamnen med kamera och undrar om jag ska med.
– Jag vet att jag saknar kaspisk trut, men jag har varit sjuk och trutar är inte min grej….blablabla… jag tar den när tillfälle ges någon gång…. bla bla bla…..
Efter ett tag börjar en annan tanke gnaga i skallen. Varför ska jag åka räkmacka på andra bara för att jag tycker att det är jobbigt och svårt att rota igenom trutflockar och hur ska jag någonsin lära mig trutar om jag bara fortsätter att kryssa av grå-, sill- och havstrut och eventuellt någon som någon annan pekar ut åt mig i mina årslistor.
wpid-IMAG0025.jpg
Jag struntade i mitt löfte till NPG och drog iväg ner till hamnen för att skåda trut. Något jag dessutom tyckte var kul och med en trutentusiast vid sidan så blev det dessutom riktigt lärorikt.
 
Knepen är ju samma som när man lyssnar på fåglar. Att lära sig de vanliga och hitta det avvikande. Dagens utmaning låg alltså för mig i att hitta olika åldrar på gråtrut vilket jag tycker att jag började få kläm på. 2k, 3k och eventuellt en 4k lyckades jag rota fram.
Jag rotade dessutom fram en i mina tycken god kandidat till en 3k kaspisk trut, men den flög iväg innan min mentor lyckades göra en bedömning av den.
Ytterligare en mysko individ hittade vi samtidigt, men den fick gå som obestämd.
Det blir nog fler försök till trutskådning, men det krävs nog en hel del träning innan jag vågar stå på egna ben och arta en udda trut.

Månadens fåglar – Mars 2013

Mars är månaden som till en början inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara vår eller vintermånad. Efter sportlovet brukar det dock ordna upp sig och Mars tar sitt förnuft till fånga och blir vår med tussilago, blåsippor, lärkor, tofsvipor och gäss i mångder.
Så var inte fallet i år. I år hade vi lite försmak av våren i slutet av Februari, sen slog kung Bore tillbaka med full kraft, så Mars blev den kallaste i mannaminne.
Fågelmässigt startade jag med en utflykt till våra tretåiga hackspettar som jag skrev om redan i februaris samanställning. Denna gång var det en organiserad utflykt tillsammans med VOF.
1303tretåig
Några bra bilder fick jag inte heller denna gången, men några riktigt fina obsar på flera individer.
Resten av månaden gick åt till att leta efter våren, men det var hårt och tufft och nätter med över 20 minusgrader gjorde att till och med ugglorna tystnade.
Fredagen den 8:e mars när jag och Benjamin var på väg till skolan, så fick vi dock en rolig obs, när två råkor satt i varsin lycktstolpe på Malmabergsgatan. Den helgen gav också snösparv och två vackra fjällvråkar i Västerfärnebotrakten. Lite skogsmatningar på vägen dit och hem han jag och Benjamin också med.
fjällvråk
En vecka senare var det dags för ugglelyssnarvecka som inleddes med en uggletur i VOF:s regi. En ganska misslyckad sådan med en enda slaguggla som ropade så att alla hörde. Två av våra deltagare lyckades också höra en pärluggla.
Sista dagen på uggleveckan lyckades jag till slut höra berguven på mitt hemliga ställe, och den kvällen och när jag samanfattar ugglelistan så har jag trots allt lyckats höra eller se det mesta i uggleväg som finns på våra breddgrader. Saknas gör lappuggla, hornuggla och jorduggla men de brukar också vara lite senare i starten än de andra.
Under två veckor i mars har vi också ett fågeltema i förskoleklassen som jag jobbar i och jag brukar inte blanda in mitt jobb när jag skriver om mina egna fågelutflykter, men avslutningen på detta tema var för bra för att inte nämnas.
Vi avslutade temat på onsdagen, och på lunchrasten på torsdagen så ser jag en rova i ögonvrån som jag vid en första anblick tog för en vråk, men när den kommer närmare så ser jag att den var på tok för stor för det. Först trodde jag att det var en havsörn eftersom jag sett havsörnar flyga förbi skolgården tidigare, men den här hade för lång stjärt och när den kom rakt över våra huvuden rådde inga tvivel längre. Detta var en Kungsörn som med en graciös överflygning avslutade vårt tema.
Resten av månaden gick åt till en desperat jakt av vårtecken, men det gick trögt och det var bara enstaka obsar av sånglärka och tofsvipa och några mindre grågässflockar i protokollet när mars månad var slut.
Våren fick helt enkelt vänta och desperationen hos oss skådare visade sig tydligt när en kvinna i Hjälstavikens facebookgrupp beskrev en fågel som en vit blåmes med grått huvud. Alla skådare i gruppen triggade igång på azurmes och jag offrade min sovmorgon och åkte dit för att konstatera att det med största sannolikhet rörde sig om en tofsmes som faktiskt stämmer in bättre på den beskrivningen eftersom azurmesen har blått huvud.

Kort sammanställning

Antal inrapporterade arter

Jag: 43
Benjamin: 19

Antal X

Jag: 0
Benjamin: 2 (Snösparv, Havstrut)

Antal årskryss

Jag: 12
Benjamin: 8

Minnesvärda observationer

  • Två råkor på väg till Benjamins skola
  • Kungsörn som flög över skolgården
  • Jag letade en Azurmes i hjälstaviken som visade sig vara en tofsmes.
  • Snösparv i Västerfärnebo
  • Årets första sånglärka 

Ingen idé att förklara…

…för den som int’ begrip’
Jag tror gott om folk, och tycker att vi lever i ett upplyst samhälle där kunskap och fakta på något sätt är grunden till kloka beslut och vägval.
Givetvis är det väl så att man inte alltid tar de klokaste besluten, och att man upptäcker kunskapsluckor lite här och var, men vår gemensamma kunskap räcker för det mesta till för att kunna skicka hissen ända upp.
Men trots all den kunskap och trots all information som finns tillgänglig bara några klick bort på närmsta sökmotor så lyckas man stöta på dumhet och en rent avog inställning till vår samlade kunskap.
Hur är dessa människor egentligen funtade? Är det så enkelt att någon spikat igen skåpluckorna hos dem, så att de helt enkelt inte kan få in alla koppar i skåpet, eller känner de sig hotade på något sätt.
Den värsta avvarten av denna anti-kunskapsinställning är självklart främlingsfientlighet men jag hittar samma attityd lite här och var, och det skrämmer mig att det finns så mycket dumhet.
Nu senast har jag haft en diskussion med en förmodad bonde i Vetlandatrakten som påstod att en relativt enkel forskning om Sånglärkor bara var påhitt och att sånglärkan inte alls minskar i antal.
Det är Lunds Universitet som med hjälp av data från Artdatabanken bedriver denna forskning och det är ganska dystra siffror man ser. Från att ha haft en population på över 2 miljoner i slutet av 70-talet är Sånglärkorna nu nere i c:a 800 000 individer. En minskning med 75% på bara några årtioenden.
Vidare forskning på orsakerna till denna minskning pekar på ett effektiviserat jordbruk och engelsk forskning som kommit längre på området har lösningar som nu testas i Sverige. Denna fortsatta forskning om orsaker och åtgärder är i sin linda och inte helt fastställd eftersom det inte bara går att applicera resultaten från England till svenska förhållanden.
Men det är inte den forskningen han ifrågasätter, utan det är faktan om minskningen han ifrågasätter.
Varför? Det är ju bevisat bortom allt tvivel att så är fallet och ingen har anklagat någon endaste bonde för att det blivit som det blivit. Jord- och skogbruket förändras hela tiden och med det också populationer av fåglar, växter och djur. Det är den verklighet man får leva med om man ska ha ett aktivt Jord- och Skogsbruk. När forskarna som i det här fallet kommer fram till oroväckande fakta innan det är för sent så borde man väl som Jordbrukare bli tacksam för det så man hinner förändra sina metoder.
För det är ju faktiskt så enkelt att vissa arter är helt beroende av odlingslandskap, och jordbruket har glädje av dessa arter och sparar på lång sikt pengar på att ha en större mångfald på sina marker. Med gott om insektsätande fåglar minskar t ex behoven av bekämpningsmedel.
Ett sterilt landskap kommer på sikt att utarma jorden och ge sämre skördar, så var du glad åt att lärkan visar oss att vi pressat naturen lite för långt, istället för att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det man gör inte påverkar den ett dugg.
 

Årets första lärka

Som vanligt på lördagar åker damerna i familjen på sina respektive träningar och givetvis passar då jag och Lilleman på att åka ut och titta på fåglar.
Bocksjön
Bocksjön – Ja det är en sjö där på våren 
Idag styrde vi kosan mot Hedensberg och sedan Bocksjön. Vid Hedensberg har det under veckan observerats flockar med Snösparv och vi har varit där tidigare utan resultat. Så också denna gång.
Igår när vi var där så valde vi att åka ut till Asköviken när vi konstaterat att Snösparvarna inte var där. Ett misstag visade det sig för hade vi åkt till Bocksjön istället hade chansen varit god för både Tornfalk och Blå Kärrhök som observerades där just den tiden.
Idag åkte vi i alla fall dit och även om Blåhöken och Tornfalken inte visade sig för oss så var det en lyckad tur för vi fick både se och höra årets första lärka för vår del och hörde en Spillkråka hävda sitt revir i skogen bakom oss. Kryss för Lilleman och Sånglärkan som jag är ganska säker på att han både hört och sett tidigare var inte noterad i hans lista så det blev faktiskt två kryss för den lille.
Domherrar hördes också ropa från skogen och Fjällvråken satt i sitt vanliga träd och spanade så än finns det vinter kvar. (säger mor)
Strax innan vi begav oss därifrån hörde vi också något som vi misstänker kan ha varit en Gärdsmyg, men helt säker var jag inte så den lille rackaren fortsätter att gäcka mig. Lite av en skam-art för mig att inte ha på listan, men snart kommer den.
Nu har vi packat ihop korv och bröd och bett Farfar rulla fram grillen så blir det en tur mot Kolbäck och Strömsholm för att se om vi kan se några Gäss och ett årskryss på Tofsvipan borde vi fixa under helgen också för nu är det på gång tillbaka alla vårfåglar.

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑