Etikett: västmanland

250 i Västmanland

Mellan 2012 och 2015 så kryssade jag fåglar på min Västmanlandslista i parti och minut. Det var ju då jag på allvar satte fart med mina listor och det fanns en hel del regelbundet förekommande arter i Västmanland att bocka av.

Från 2016 och framåt har det gått lite långsammare, med 2-3 arter per år och den 29 augusti 2018 fick jag nummer 249. En aftonfalk utanför Västanfors. Därför var jag ganska säker på att jag skulle få in min 250:e art i Västmanland under 2019. Men så blev inte fallet. Inte för att det saknades möjligheter.

En ringand hittades i Asköviken, men istället för att åka ut direkt efter jobbet valde jag att gå upp tidigt nästa morgon och då var den borta.

Tretåig mås sågs flera gånger vid Kvicksundsbron under hösten, men inte när jag var där. Så jag blev krysslös på min Västmanlandslista under fjolåret.

Idag larmades det ut en ringand i Asköviken igen. Själv sitter jag i karantän och ska inte ut bland folk med min hosta. Något utegångsförbud har jag dock inte gett mig, så länge jag kan hålla mig borta från folk. En så pass ovanlig fågel som ringand kommer att dra folk till fågeltornet, så att åka ut nu på en gång var inte tänkbart. Frågan var ju bara när det skulle vara bäst. Sent ikväll eller tidigt i morgon. Inget av alternativen kändes riktig bra. Det finns både nattugglor och riktigt morgonpigga skådare.

Då kom jag på idén att hitta  någon egen plats att skåda från. Alla skulle ändå bege sig till fågeltornet eftersom det var där fågeln hittats.

Efter ett samtal med en skådarkompis som också var på väg, så bestämde jag mig för att åka till spången bakom Tidö Slott. Där har man utsikt över hela vattenytan i viken och kan ha kontakt med skådarna i tornet och hjälpas åt att hitta anden.

Sagt och gjort. Jag tog bilen och åkte ut dit. Måndagar har slottet stängt, så parkeringen var bommad, vilket var bra om man ville vara ensam på platsen. Ja någon enstaka skådare skulle inte vara något problem. Det var trängsel jag ville undvika. Men jag var och förblev helt ensam på platsen.

Nu var det bara att skanna av viken efter vigg och se om man kunde hitta en ringand bland dem. En liten grupp låg precis utanför spången, men det var bara vigg i den. Jag fortsatte att skanna av vattnet och hittade vigg lite här och var, men ingen riktigt god kandidat.

Jag fick kontakt med min skådarkompis på andra sidan viken och hon hade inte heller hittat den, men hon hörde sig för med gubbarna i tornet som föredömligt placerat sig på flera våningsplan med gott om utrymme mellan sig.

Efter lite mer rotande ringde telefonen och nu hade de koll på andra sidan. Den skulle vara mitt i viken inte långt från en röd pinne.

Jag såg inte en anka mitt i viken, förutom den grupp jag hade ganska nära spången. Inte hittade jag någon röd pinne heller. Men med tubkikare trycker man ihop bilden och djupet ganska rejält, så mitt i viken för någon på andra sidan kan säkert betyda andra kanten för mig. Nu visste jag i alla fall att den höll sig för sig själv och förhoppningsvis i närheten av en röd pinne.

Jag kollade alla gubbar och tubkikare i tornet och började spana efter en ensam and i den riktning de kollade. Det gav resultat, för plötsligt hade jag en mycket aktivt födosökande fågel som höll sig för sig själv. Nu gällde det bara att få in den tillräckligt bra för att se alla karaktärer.

När den kom upp kunde jag se det toppiga huvudet och tydligt tecknad näbb. Japp det var den. Med telefonkontakt kunde vi också konstatera att det var samma fågel vi tittade på eftersom vi såg när den dök samtidigt. Nu behövdes inte det, eftersom jag såg den så pass bra att jag kunde se alla karaktärer tydligt.

Den röda pinnen lyckades jag dock aldrig hitta, men det kändes som att det kvittade.

250 i Västmanland var ett riktigt efterlängtat kryss, men jag hade sett framför mig att få hänga in det tillsammans med vänner och bekanta. Nu fick jag stå på ensa sidan viken och jubla för mig själv, så fick de andra titta på mig i sina tubkikare, när jag gjorde krysstecknet.

Förutom X250 i Västmanland var detta min 190:e art i Asköviken och tillsammans med sävsångare så kom jag nu upp i 144 arter i år.  Det tickar på även om jag inte kan vara så aktiv som jag brukar den här tiden på året.

 

Vi kryssar vidare

För några dagar sedan beklagade jag mig över att det var så glest mellan kryssen i år. Men sen brakade det sta. I förrgår upptäcktes en vitgumpad buskskvätta i Hedemora som jag och Benjamin kryssade i går.
Idag tog jag sovmorgon och åkte ut till Frövisjön för att ha något att göra istället för att bara sitta hemma och glo. När jag stod där så dök två andra skådare upp och de hann inte mer än ur bilen förrän det kom ett larm från Köping.
Nilgås i Norsa. Ny art för Västmanland.
Det blev till att ringa Benjamin och meddela att vi skulle åka till Köping, sen drog jag hem och hämtade honom.

Nytt X, nytt Västmanlands X, nytt foto X, nytt års X
Många kryss blir det.

Bra fågelhelg i Västmanland

Igår i gråregnet kunde vi notera en Berglärka. Idag har det varit uppehållsväder vilket fått fart på oss fågelskådare, och larmen har duggat tätt mest hela dagen här i Västmanland.
Det började med en alfågel i Borgåsund. En vanlig fågel, men här är det nästan raritetsklass på dem.
Vid 9:30 lyckades jag ta mig ut på en promenad i hamnen och lyckades hitta både kungsfiskare och mandarinand.
mandarin
Två riktigt snygga arter. Mandarinanden klassas dock inte som inhemsk art, men kungsfiskaren var rolig att hitta i skitviken igen. Förra vintern tror jag att de var helt frånvarande från vår annars ganska säkra vinterlokal.
Under min promenad fick jag sedan larm om ringtrast i köping och när jag kom hem så fick vi besked om en ejder i Asköviken. Riktigt tungt Askökryss.
Sen kom det larm om röd glada i Hallstahammar och mindre sångsvan vid Frövisjön.
Nu ska jag och Benjamin ut en sväng på eftermiddagen och vet inte riktigt vart vi ska åka. Svårt att bestämma oss.
 

Berglärka

Igår rapporterades en Berglärka i Nora strax norr om Örebro, men i Västmanlands landskap. Därför var den intressant både för mig och Benjamin. Jag ville gärna ha den på min Västmanländska årslista och i Benjamins fall rörde det sig om ett X.
Men det är en bit dit och skulle det vara värt en chansning. Berglärkor brukar dessutom inte vara några långstannare. Åtminstone var inte den jag såg för några år sedan det och jag har inget minne av att någon rapporterats en längre tid i Västmanland.
I morse larmades den ut och vädret var verkligen på vår sida. Regn och gråväder skulle knappast locka någon fågel att sträcka vidare.
Vi käkade frukost och satte oss i bilen och åkte 10 mil för att kanske få syn på den.
När vi klev ur bilen satt några blåmesar i buskarna och tjattrade. Jag sa till Benjamin att lyssna efter något han inte kände igen. Innan jag en hade avslutat meningen hörde vi ett obekant lockläte över oss och följde fågeln ner mot stranden och där satt den på en sten. Upp med tuben och fram med kameran och visst var det en Berglärka.
berglärka_benjamin
Benjamin som höll i kameran fick snabbt en skaplig bild och jag stod mest och beundrade den vackra fågeln som visade upp sig ordentligt och fällde upp sina horn.
Sen bytte vi och det var min tur att fota, men då hoppade lärkan ner i gräset och var inte alls lika pigg på att posera för mig.
berglärka_johan
Nåja, fotot blev inte snyggt, men obsen var en riktig kanonobs och den flög runt några varv och lockade så vi fick tillfälle att bekanta oss med både läte och jizz.
Kallt, grått, blött och lite blåsigt var det, så vi stannade inte länge utan gick till bilen och firade krysset med kanelbulle, kaffe och festis.
En skaplig blocker på min årslista för Västmanland och ett halvjobbigt kryss avcheckat för Benjamin.
I morgon ger jag mig nog på ett försök att hitta en själv hemma i Västerås.

Osannolik storkdag

I förra inlägget var jag en smula bitter över den vita storken som behagade dyka upp lagom tills jag började jobba igen. Bitterheten baserades på att storkar som dyker upp på våra breddgrader historiskt sett aldrig stannar länge.
Nu finns det dock inte några regler utan undantag och den här storken valde att stanna längre och rapporter kom in hela måndagen och igår. Idag vid lunchtid kollade jag igen och den var kvar så när jag slutade kl 14:30 så åkte jag hem och packade utrustning och en lättare matsäck och inväntade Lilleman som var på bio med resten av familjen.
stork
Inte min bild
Turbon på bilen va lagad så exakt kl 16:00 rullade vi in i Fellingsbro och fortsatte rakt igenom upp mot kyrkan där storken siktats tidigare.
-Där flyger det en häger säger Benjamin när vi närmar oss kyrkan
-Nej det är STORKEN, den är vit, med svarta vingar och röd näbb!!!
Jag tvärnitar och försöker vända på en femöring och får motorstopp och innan jag lyckas ta mig tillbaka så är storken försvunnen.
Vi åker runt kyrkan och in på en liten väg för att eventuellt hitta den på åkern bakom den träddunge där Lilleman sett den flyga, men det enda vi ser är en häger som kommer flygandes från norr. Givetvis leder detta till att jag blir en smula tveksam till vad grabben sett, men han vet vad han sätt och låter övertygad.
Dessutom har han sett hägrar tusen gånger om så att han skulle få en gråhäger till en vit stork är ganska osanolikt.
Vi stannar i området ungefär en timme, men storken hittar vi inte igen. Lite småsurt att åka hem med en mallig unge när man dippat, men det är bara att lyfta på hatten och gratulera till ett kryss.
Senare på kvällen har vi börjat göra oss i ordning för att åka och hämta mina föräldrars bil som jag ska låna i morgon. Då kommer larmet på vårt lokala Västerås-larm.
Vit stork vid E18 mellan Västerås och Hallstahammar!
Kan det vara sant? Kan man ha en sådan osannolik tur?
Jag skickar en fråga till avsändaren om vilken sida av E18 fågeln befinner sig och hetsar på NPG som inte alls har lika bråttom och tycker att vi ska vänta på att Felle kommer hem, men vi kommer iväg snabbt ändå och när vi kommer ut från Västerås så får vi ett mer detaljerat svar på larmet.
När vi närmar oss spänner vi blickarna och sänker hastigheten. Tack och lov var det inga bilar bakom, så 70 km/h gick utmärkt att hålla och mycket riktigt gick där en stork och födosökte på sidan av vägen, lite skymd av en trädridå, men väl synlig och det var NPG som såg den först. Alltså blev jag nummer tre i familjen att se vit stork i västmanland.

Artrally 2013

I går var det artrally. Varför man ska tävla i fågelskådning kan man fråga sig, men kul var det.
28 lag och 90 skådare lyckades se 74 arter runt om i Västmanland. Bästa lag fick 52 arter och vårt lag lyckades med 40 arter och en 9:e plats.
Ett resultat som vi egentligen borde vara nöjda med, men det blir ändå lite retfullt när man går igenom de enkla arter man missat. Några på grund av tillfälligheter, några på grund av tidsbrist.

  1. För andra året i rad missar vi Kungsfågel. En art jag annars ser eller hör så fort jag sätter mina skor i skogen.
  2. Strömstare fick vi förra året, men i år missade vi den. Med lite bättre tidsplanering hade vi hunnit leta på fler ställen.
  3. Stjärtand. Hade vi letat på rätt ställe hade vi tagit den.
  4. Havsörn hade vi tagit med bättre tidsplanering
  5. Grönsiska – Var var alla grönsiskor igår?
  6. Varfågel – Brukar man se lite här och var och med mer tid hade vi hittat en.

Med dessa 6 arter hade vi kommit trea, med lite mer rutin så kan vi plocka några ugglor också så nästa år då jävlar!
Glädjer oss åt att vi var det enda laget som tog orre, och att jag behöll ledningen på svalans artlista för Västmanland i år.

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑