När svenska skolans kris kommer på tal så nämns för det mesta också att läraryrkets status måste höjas.
Är det verkligen statusen det är fel på? Att lönen för lärare och förskollärare är relativt låg i förhållande till utbildning och det ansvar vi har för framtida välfärd kan jag hålla med om. Men är vår status så låg som många vill göra gällande?
Jag jobbar för närvarande inte som förskollärare, men jag titulerar mig gladeligen som det och för det mesta möts jag av glada miner och positiva kommentarer. Jag vill nog påstå att Förskolan och förskollärarna lyft sin egen status ganska rejält sedan slutet av 1900-talet då jag tog min examen. Lönen är fortfarande inget att hurra för, men få föräldrar ser en förskollärare som någon barnvakt som är gullig med barnen hela dagarna.
Även inom skolan så tycker jag inte att någon ser ner på personalen som någon andra klassens arbetskraft. Att statusen jämfört med ”Skolläraren” ifrån det gamla bondesamhället inte är den samma är väl också ganska självklart. På den tiden fanns det två akademiskt bildade personer i varje socken. Prästen och Läraren och strävar vi efter att komma tillbaka till den särställningen i samhället kommer vi aldrig att lyckas höja lärarens status nämnvärt.
Nej det handlar helt enkelt att ta bort likhetstecknet mellan Lön och status och att få media och politiker att sluta upp med att måla upp läraryrket som ett lågstatusyrke, för verkligheten ser annorlunda ut.
Angående lönen så har jag en ganska radikal åsikt om att den inte ska vara för hög, eftersom jag tycker att Förskollärare och Lärare ska vara lite av ett kall, som folk väljer att söka sig till för att göra skillnad. Inte för att tjäna pengar och skaffa sig ekonomisk status.
Lämna ett svar