Roadtrip med X

Jag och Benjamin har länge pratat om att ta en tur ner till Skåne. Dels för att Benjamin aldrig varit där och han vill gärna besöka alla Sveriges landskap. Men ännu mer för att det i Skåne finns en del för Sverige endemiska fågelarter som vi gärna skulle vilja kryssa. Svarthakad buskskvätta, sommargylling, gulhämpling och brandkronad kungsfågel verkar vara på väg norrut, för de har vi kryssat tidigare. Men kornsparv, fältpiplärka och trädgårdsträdkrypare har vi inte lyckats fånga in i våra kikarfält trots att vi haft chans på framförallt fältpiplärka.
I alla fall blev det bestämt att sommarlovet i år skulle inledas med en liten roadtrip söderut. Halland, Skåne och Blekinge skulle besökas och eventuellt skulle vi avsluta med en dag på Öland bara för att vi gillar Öland så mycket att det känns som att komma hem när man passerar Karl X mur och når Ottenby.
Nu blev det inte riktigt så. Vi startade med Öland och tog en natt där innan vi begav oss längre söderut. Nog för att vi älskar Ottenby, men på morgonen undrade vi om det verkligen var så klokt att åka ända dit ner bara för att övernatta. Nåja, det kunde ha larmats något kul och en sydnäktergal som senare visade sig vara en vanlig näktergal kittlade våra skådarnerver en smula.
I Blekinge blev det ett snabbt stopp vid en rastplats. Kissa och leta efter nötväcka (landskapsfåglar ska kryssas i sina landskap) gick ganska snabbt och sen bar det av mot Kristianstad och ett kort besök i Vattenrike. Naturum hade inte öppnat när vi var där så besöket blev ännu kortare än vi hade tänkt.
Nu var det bara till att kavla upp ärmarna och göra det vi hade kommit dit för. Kryssa fältpiplärka och kornsparv.
Brösarps backar, Drakamöllan och Ravlunda skjutfält var målet. Vi stannade först till vid Drakamöllan och träffade några andra skådare som berättade var de hade sett fågeln. Det fanns ytor att försvinna på så vi beredde oss på att få leta ett tag, men om det vore letandet och slitandet som varit målet så hade detta varit ett antiklimax. Vi gick upp till backarna ungefär en km från parkeringen och vips kom en fältpiplärka och satte sig framför oss. Lika snabbt var den borta. Men resans första X var ett faktum.

Ljuvligt vacker natur och förutom fältpiplärka lyckades vi hitta sandödla och blå kejsartrollslända där.

Nu var vi ju på roadtrip med X och sevärdheter som mål, så hur mycket jag än vill stanna och utforska denna underbara plats lite mer, så fick vi spara det till någon annan gång. Vi skulle vidare längre söderut mot Kåseberga och Ale stenar och sen skulle vi leta efter kornsparv.
Vid Kåseberga kunde vi se en annan karkatärsfågel för Skåne. 3 storkar sträckte ut när vi stod vid Ale Stenar. En sevärdhet som tyvärr var på tok för välbesökt för att vara riktigt bra. Dessutom har vi en större skeppssättning hemma i Västerås. Men miljön var precis som Drakamöllan lätt att förälska sig i.
Inte långt från Kåseberga ligger Peppinge där man fortfarande kan se och höra kornsparv. Vår andra målart för resan. Vi kollade artportalen var den fanns rapporterad och åkte upp på småvägarna. Strax innan vi kom in i Peppinge tvärnitade jag och utbrast. Var det inte den som sjöng? Vi vevade ner rutorna och lyssnade. Backade tillbaka, men det enda vi hörde var sånglärkor, så vi körde vidare mot den väg där den rapporterats. Vägen måste vara en av Sveriges rakaste traktorstigar. Flera km spikrak smal väg där vi sakta åkte med rutorna nere utan att höra något. Vi såg två fåglar som mycket väl kunde ha varit kornsparv, men avståndet gjorde det omöjligt att utesluta både gråsparv och gulsparv.
Nu valde vi att åka tillbaka till stället där jag trodde att jag hörde den genom stängda rutor. När vi kommer fram stannar vi bilen vid en korsning och fäller ner rutorna och voila! Där sjöng den. Snabbt ur bilen och fram med kikare och kamera för att försöka hitta fågeln. På en liten gren tillsammans med en gulärla hittade vi den, men den flög i väg ganska snabbt och började sjunga någon annanstans. Så där höll den på och vi gav till slut upp idén om att fånga den på bild.
Istället valde vi att dra så lång söderut man kan komma i Sverige. Smygehuk, där vi såg Sveriges  sydligaste skrattmås och åt Sveriges sydligaste matsäck.

Några mackor senare hoppade vi in i bilen och begav oss mot Falsterbo. Denna klassiska svenska fågellokal. Där hade vi inga fågelmål, utan besöket var mest för att få se lokalen. Falsterbonäset har en del gemensamt med Ottenby, med den stora skillnaden att fåglar och fågelskådare konkurrerar om udden med bonde, golfare, hästfolk och badturister och på så sätt blir den samtidigt Ottenbys raka motsats.
Vi campade på Ljungens camping och tog en kvällspromenad som enda fågelutflykt. Där denna gök var det mest intressanta vi såg förutom en liten flock mindre korsnäbb.

Morgonen efter var planen att dra till Halland, men fågelrapporterna därifrån kittlade inte vårt sug jättemycket, så vi bestämde oss för att göra ett försök på trädgårdsträdkrypare i Helsingborg som planerat och sen besöka Kullaberg och Kullens fyr innan vi bestämde fortsättningen.
Vi packade ihop tältet och gav oss iväg mot Pålsjö i utkanten av Helsingborg. På kyrkogården där fågeln senast var larmad lyckades vi inte hitta den och när kyrkogårdsarbetarna kom med sina gräsklippare valde vi att ta en promenad i skogen istället. Då sången är det absolut lättaste sättet att skilja denna fågel från vanlig trädkrypare höll vi ner förväntningarna eftersom det var relativt sent på säsongen och fåglar som gått till häckning sjunger mindre intensivt.
När vi gått igenom hela skogen och började komma ut på andra sidan hade vi nästan gett upp och lyssnade inte lika noga utan pratade mest om ditten och datten när vi plötsligt reagerade båda två. -Visst var det väl den? Vi stod knäpptysta och väntade. Där var den igen. Inget snack om saken och kryss nummer tre för resan var ett faktum.
Nu kände vi oss nöjda och drog vidare mot Kullaberg och Kullens fyr.

Det blev en intensiv roadtrip där vi fick se mycket av Skånes storslagna natur och kryssade de arter vi ville kryssa. Utöver det fick vi in landskapsfåglarna i sina rätta landskap. Nötväcka i Blekinge för oss båda och röd glada i Skåne som Benjamin saknade.
Vägen hem gick genom Småland och ett obligatorsikt stop i Gränna där vi provianterade polkagrisar och njöt av en av Sveriges mysigaste småstäder. Vi förundrades också över den lilla stadens vurm för André. Sveriges mest misslyckade äventyrare.

Sista stoppet blev sedan Tåkern och vi hann precis med innan Naturrum stängde där. Jobbade lite på Östgötalistan innan vi styrde hemåt för denna gången.
Fler besök i Skåne lär det bli och framförallt vill vi besöka Österlen och all natur kring Brösarp, men också Falsterbo. Kanske ett besök i början av september när det är Falsterbo Bird Show. Den som lever får se.