Igår var jag hem till min mamma för att röja lite i trädgården tillsammans med syrran. När hon och hennes gubbe drog iväg till tippen med trädgårdsavfallet tog jag en promenad i skogen jag lekte i som barn.
Skogen där mitt fågelintresse en gång föddes. Någon exakt koll på hur artsammansättningen var då har jag inte, men jag minns kungsfåglar, mesar, trastar och en vår hade vi pärluggla i skogen som till största delen bestod av stora granar.
Direkt utanför vår garageinfart fanns en stig ut i skogen. Här gick vi mot Laggbergsbacken som låg i en fårhage. Sommartid fick man se upp för baggen och vintertid åkte vi pulka i backen.
Jag var inte så sugen på att åka pulka utan jag ville lyssna på fåglar så jag tog vänster där fårhagen en gång låg och gick bakom enegatan upp mot Berget. Stigen var kvar om än inte så upptrampad som den var förr. Denna del av skogen har inte avverkats så mycket sen jag var liten, men det har vuxit igen ganska mycket med löv mellan tallarna och granarna. Framförallt i det som var fårhagen var det tidigare ganska öppet och nu var det igenslyat.
Ovanför Enegatan låg berget. En av Kolbäcks högsta punkter, men något berg att tala om var det inte, bara en bit hällmark i dagen och bakom det låg målarkärret som numera är lite mer igenväxt med sly.
Här var de stora granarna borta och en hel del lövträd växte nu där istället.
Ovanför Furugatan var det väldigt olikt sig. Här växte riktigt stora granar glest när jag var liten och det var en ganska öppen yta där vi spelade kula och lekte burken. Nu var det gott om små lövträd och buskar.
Här bodde Lennart, min mormors bror som ägde gården. När jag var liten vek jag av här och tog en stig mellan hästhagen och Lennarts tomt för att komma till mormor som bodde i det blå huset som skymtas i bakgrunden.
Nedanför till vänster ligger Vänstakärret. Då var det vass och en hel del öppet vatten. Nu är det igenbuskat ordentligt. Jag minns änder i kärret men inga fler fåglar. Nu var här törnsångare och trädgårdssångare. Något jag tvivlar på att det fanns så gott om då när jag var liten.
Runt kärret hade skogen ändrats dramatiskt. Här höggs de flesta granarna ner redan när jag gick på lågstadiet och nu har det vuxit upp en riktigt mysig lövskog istället. Gott om lövsångare, flugsnappare och svarthättor.
Bakom skolan där jag gick hade vi riktigt kul på rasterna och från trean upp till sexan kunde vi titta ut genom fönstret. När granarna höggs bort blev det mer öppet och vi hade en period med riktigt bra med material till kojbyggen.
Här minns jag hackspettar mest, men även en duvhök som jagade utanför klassrummet. Jag minns väl när jag såg min första spillkråka här. Hur gammal jag var då kommer jag dock inte ihåg. En midsommarafton hemma hos syrran när jag var var jag också ute och virrade här och hittade en näktergal.
När jag ändå var borta kring den gamla skolan så kunde jag inte undvika att ge mig upp på kullarna. Det är en grupp kullar mellan skolan och Vänstavägen som ska vara gamla gravar. Hela skogen är full av fornlämningar. Stensättningar och gravkullar lite här och där.
Vi var ofta uppe på kullarna och lekte. Ofta var det röda vita rosen eller andra kamplekar där vi vara i olika lag. När klockan ringde in var det bara att springa nedför backen i full fart.
Träden är utbytta, men stenar och kullar är kvar. Här gick stigen ned mot Vänstavägen och vidare mot min mormor. När man kom från det hållet var detta som en port in i vår lekvärld bland kojor och kullar.
På vägen tillbaka inspekterade jag vår cykelcrossbana, men här var skogen riktigt annorlunda. Då bestod den av gran och en fattig undervegitation. Nu var det förvisso kvar några tallar, men inga granar och en hel del lövträd istället och framförallt var det gott om buskar och gräs så några tydliga spår av crossbanan syntes inte. Men det var här den vände och hade man ledningen ut ur kurvan var man svårslagen. Under förutsättning att man inte drog omkull i hoppet mitt på sista rakan.
Kul att ta ett varv i den lilla skog som skapade den skogsälskande fågelskådaren jag är idag. Kul dessutom att det var så mycket lövträd där nu. Mer mälardalskt kan jag tycka och min känsla är att det är en större biologisk mångfald där nu än tidigare när granarna och skogsmyrorna var de som dominerade skogen.
Lämna ett svar