Sitter på tåget och tjuvlyssnar på några gubbar som växte upp med ransoneringskort och troligtvis har minnen från andra världskriget.
Det är en ganska intressant diskussion och de visar upp ett enastående exempel på ”allt var bättre förr”-mentalitet.
Bland annat är det en av dem som beklagar sig över hur rått gatuvåldet har blivit och hur farligt det är att gå ut nu för tiden. Givetvis med slutknorren att när de var unga så slogs man med nävar och när någon var nedslagen så var det bra.
Nu tjuvlyssnar jag ju bara så jag kan inte ställa motfrågan jag brukar ställa.
”-Om det blir farligare och farligare att leva och gå ut. Hur kommer det sig att medellivslängden ökar för varje år som går?”
Jag är ganska övertygad om att dessa herrar, precis som jag haft förmånen att växa upp under stabila hemförhållanden och i en lite mindre idyllisk stad/samhälle. Och att de försöker applicera dagens nyhetsflöde om ungdomar och gatuvåld på sin egen uppväxt och kommer till slutsatsen att allt är så mycket råare idag.
Givetvis är det så om man jämför en idyll med samhällets baksida som de gör och dessutom tror allt man läser i tidningarna.
Det jag inte för mitt liv kan förstå är hur gubbar som växt upp när det var tillåtet och till och med uppmuntrat att slå barn både hemma och i skolan, samt fullt tillåtet för män att våldta sina fruar kan tycka att det är råare idag än vad det var när de växte upp.
Missförstå mig nu rätt, jag menar inte att det inte finns problem, men det var inte bättre förr.
Lämna ett svar