Sista fågeln på stor- än så länge blir storspov. En än så länge relativt vanlig fågel som kan rasta i ganska stora mängder på åkrar och ängar här i Mälardalen.
Som häckfågel har den dock nästan försvunnit, utan då får man ge sig längre norrut, eller ut i skogarna och leta på myrarna.
Uppe i Norrbotten, där jag tillbringade en hel del tid under somrarna när mina svärföräldrar bodde i Luleå, kunde man ofta se dem i ganska stora antal. Födosökande på nyslåttrade ängar.
Fotomässigt tillhör även storspov den skara fåglar som alltid håller sig för långt bort för mina skills som fotograf. Den här motljusbilden fotat vid Kallax hamn utanför Luleå tycker jag ändå fångar den norrbottniska sommarkvällen väl.
Nu börjar jag sakta men säkert närma mig slutet på alla fåglar som börjar på ”stor”, men på bokstaven S är det en hel del kvar. Imponerande många fågelarter som börjar på S.
I alla fall så är det dags för storskrake. En fågel som är ganska vanlig och så länge det finns öppet vatten går den att hitta här hemma i Västerås.
Kalla vintrar kan arten bli skillnaden mellan succé och fiasko i vårt årliga artrally.
Vid skitviken brukar man dock alltid kunna hitta den. Annars är kraftvärmeverket i andra änden av hamnen ett bra ställe. Men under artrallyt hoppas man kunna undvika det, eftersom det kräver en lite längre promenad och då förlorar man tid.
Den här bilden är fotat vid gamla ångkraftverket intill skitviken. Ett annat ställe där isen lägger sig sent, om någonsin. Här kan man hitta alla våra övervintrare.
Jag skriver inte så mycket i bloggen, kanske mest för att jag inte har så mycket att skriva om och att det inte hänt så mycket. Det mesta jag vill säga går att säga med några rader på Facebook, eller med någon bild på Instagram.
Fast den senaste veckan så small det till i semesterstiltjen. I onsdags kväll hade vi premiär för sträckskådningen vid Kvicksund. En riktigt bra kväll med mycket sträckande skrattmås. Den högsta siffran jag varit med om 964 st sträckte förbi bron mellan 18-21.
Tidigt på morgonen, eller rättare sagt mitt i natten gick vi sedan upp för att ringmärka vid vår CES-plats. Ett nytt nät togs i bruk och det gav riktig jackpott. Nytt dagsrekord och en riktig blåmesbonanza. 47 nymärkta blåmesungar och 79 fåglar totalt.
Vi kom hem lagom till lunch och tänkte sedan sova på eftermiddagen, men när vi satt och åt så kom det larm om en tjockfot i Norsa utanför köping. Den första på 32 år i Västmanland och den första dragbara. Vi sov aldrig middag, utan kastade i oss maten och drog iväg. Art nummer 253 i Västmanland och ett nytt Sverigekryss.
Tidigare samma dag hade någon upptäckt en brednäbbad simsnäppa mitt ute på Hjälmaren, men på Västmanlands territorialvatten. Fåglar på stenar mitt ute på sjöar brukar inte vara så lätta och de försvinner oftast, men några skådare med siktet inställt på ett nytt årsrekord i Västmanland gav sig dit på fredagkvällen och den var kvar.
Nu blev det fart på folk. Båttaxi från Lungershamn kontaktades och bokningarna började hagla in. Jag blev erbjuden en plats på morgonbåten på lördagen, men rekommenderade istället mina bekanta som saknade den arten att följa med. Jag kände dessutom att jag behövde sova ut någon gång. Först ringmärkning och på fredag morgon hade jag gått upp tidigt för att prata med en radioreporter.
På lördag eftermiddag började statusuppdateringar om kryss och bilder på simsnäppan dyka upp på Facebook och instagram och nu kändes det lite konstigt att jag tackade nej. Ska alla se denna simmsnäppa utom jag? Det lär ju dröja innan det dyker upp en ny, med tanke på att den så gott som aldrig ses i Västmanland.
Tack och lov kom det ett samtal på kvällen som undrade om jag ville med. Nu tackade jag och Benjamin ja, och igår kl 06.30 kastade vi loss från Lungers hamn med siktet inställt på Nyckelgrundsstenen mitt i Hjälmaren.
Foto: Benjamin Rodling
Det var lite oroligt till en början, när vi inte hittade fågeln. Men platsen kryllade av dvärgmås, skräntärna, svarttärna och vi hittade kustpipare, kustsnäppa och kärrsnäppa så turen var ändå lyckad. Efter 10 minuters rotande hittade dock Benjamin simsnäppan och resten av tiden kämpade vi mest med den guppiga båten och skärpan. För mig gick det inte bra, men Benjamin fick en rätt bra bild.
I två år stod jag still på 249 arter i Västmanland och det kändes som om jag aldrig skulle ta mig över 250.
I år har det dock lossnat ordentligt. Det började med en ringand i Asköviken och fortsatte sedan med en tretåig mås i Hällsjön, sen dök det upp en ökenpipare i Frövisjön och den här veckan en tjockfot i Norsa och en brednäbbad simsnäppa vid nyckelgrundsstenen mitt i Hjälmaren.
Tjockfoten fick jag bild på genom tuben, men jag är inte framme vid T än, så den får vänta. Däremot var det ett bra tag sedan jag passerade B i denna bloggserie, så simsnäppan kommer här.
Jag är ju som jag nämnt inte någon fotograf och foto är inte det som driver mig, men det är kul att få fåglar på bild. Den här simsnäppan höll till riktigt nära båten och på bra fotoavstånd, men med en enkel kamera på en guppig båt så blir det där med fokus inte det lättaste.
Den här bilden är den enda där jag lyckades få fågeln någorlunda skarp. Så vi får hålla tillgodo med den.
Att publicera fåglar man fotat i alfabetisk ordning innebär ju att det då och då ramlar in arter man passerat i sin ordning.
Jag och Benjamin drog upp en snabb vända till Flatruet i Härjedalen och där vimlade det verkligen av lappsparv just nu. En art jag inte lyckats fota, så när jag vaknade på tok för tidigt utan att ha sovit klart i tältet tog jag kameran och gick ut för att försöka fota någon av dem.
Jag hörde en hane sjunga inte alls långt från tältet så det borde bli ganska enkelt.
Nog för att jag hittade hanen ganska snabbt och jag fick också några skapliga bilder på den, men när jag satt på huk bakom en buske så började en hona locka på mycket närmre avstånd och då skiftade jag fokus och fick bättre bilder på henne.
Nåja, ni kan få se bilden på hanen också. En riktigt snygg fågel som tyvärr minskar i antal, även om det inte kändes så på Flatruet i år.
För övrigt, ber jag om ursäkt för mitt bloggande som går sådär just nu. Borde blogga oftare, men jag har hamnat i en liten svacka och får ingen inspiration trots att det ändå händer en hel del spännande.
Efter att Frövisjön restaurerades blev vi ganska snabbt bortskämda med att det trillade ner en hel del ovanliga fåglar där. Både lokalt ovanliga som fick oss i Västerås och Västmanland att skapa små drag, men även en hel del regionala och nationella rariteter som fick folk att komma långväga ifrån.
2012 sänktes sjön lite för mycket av misstag under sommaren, vilket gjorde den riktigt het för vadare och det i sin tur lockade skådare från hela Mälardalen dit. Det var också då den första lite tyngre arten hittades. En rostand som stannade en tid och lockade folk.
2013 hittades en amerikansk bläsand, men då var jag på Öland så själva draget missade jag. Jag hann dock med den innan den försvann. Gulkindad kricka, fjällgås, ägretthäger och brun glada hittades också 2013
2014 var annars året det small till ordentlig vid sjön. Det började med en svartand i april och sedan en jungfrutrana i maj. Samma år hade det hittats en prärietrana längre norrut i Svartådalen, så då var vi heta i Västmanland.
Det kändes som att det skulle bli svårt att toppa det året, men året efter hittades svarthalsad dopping i sjön. Ett par som stannade och häckade. Under kristi himmelsfärd hittades sedan en styltlöpare. Så nog levererade sjön.
Efter 2015 har det dock varit ganska lugnt med rariteter. De svarthalsade doppingarna har kommit tillbaka och häckat och arter som är med subrariteter som vitvingad tärna, stäpphök och amerikansk kricka har setts. Men de riktigt tunga sakerna som får folk att kasta sig i bilen har uteblivit.
Tills igår, då först en mongolpipare larmades ut, med osäker artbestämning. Ganska snabbt fylldes parkeringen och folk fick ställa sig vid vägkanten.
Den vållade en hel del huvudbry, men jag tyckte bestämt att den långa näbben talade för ökenpipare. För min del spelade det ingen roll. Jag saknade både öken- och mongolpipare. Ökenpipare skulle dessutom betyda en ny art för Västmanland så nog var det roligare med en sådan, även om mongolpipare är något ovanligare.
Mot slutet av kvällen när jag och Benjamin lämnat lokalen så flög den omkring och lockade och skingrade på så sätt alla tvivel.
Ökenpipare blev art nr 334 för mig i Sverige, 252 i Västmanlan och 192 i Frövisjön. Den 218:e arten totalt i Frövisjön och den 339:e arten för Västmanland. Första nya arten sedan 2016.
Det finns två sorters människor. De som ser oss människor som en del av naturen och de som inte gör det.
Den sistnämnda tenderar då också till att dela in naturen i gott och ont utifrån vilken nytta växter och djur gör för oss människor. Ogräs och skadedjur ska bekämpas.
Jag tillhör inte den sorten och rent evolutionärt så finns det ingen organism som gör nytta eller skada. Vi har en enda uppgift i livet och det är att sprida våra gener. Under tiden vi sysslar med det finns det dock ingenting som hindrar oss som har ett självmedvetande att göra gott och krydda livet med andra meningsfullheter.
En storskarv däremot är bra på att vara storskarv. Den äter fisk och har ingen regering eller eu-kommision som sätter upp fiskekvoter. Den är heller inte medveten om hur Östersjön mår och har inga ekonomiska planer med sitt liv eller sin population. Den bygger bo, parar sig, fiskar föder upp ungar och flyttar söderut under vintern.
Man kan alltså inte skylla storskarven för att fisken minskat i Östersjön. Man får däremot tycka att den är ful, och att öarna de har kolonier på ser fördjävliga ut. Det har jag förståelse för. Men för mig är det ingen skillnad på en skarvö eller en skogsbrand. De dödar de stora träden, men ur den förödelsen föds något nytt.
Att skarven ökat i Östersjön är inte orsaken till att fisken minskat. Det är ett resultat av att de stora rovfiskarna som torsk och gädda minskat. Det har gett skarven ett ypperligt tillfälle att öka i antal.
Om folk slutade upp att träta om skarven och istället tog tag i de verkliga problemen med Östersjön så kanske vi kan rädda vårt hav. Men många av den första kategorin människor jag räknade upp där uppe klarar inte av att tänka i flera led och då blir det lättare att skylla på skarven. För inte kan det väl vara så att Människan är ett skadedjur enligt deras sätt att se på naturen. Människan tillhör ju inte naturen.
Det blev ganska lite prat om fågeln, och lite mer om oss människor och hur vi väljer att se på denna fågel som väcker så mycket känslor.
Bilden är i alla fall tagen vid Ångkraftverket i Västerås.
För oss fågelskådare räcker inte dygnets 24 timmar till riktigt under denna tid. Vi vill vara uppe tidiga morgnar och sena kvällar för att hinna med allt.
Själv brukar jag prioritera kvällar och nätter och lyssna på den försommarmagi som de nattaktiva fåglarna bjuder på.
Bäst tycker jag om att följa Svartån norrut från Västerås och lägger en hel del tid runt Fläcksjön. I och med den stora skogsbranden 2014 fick vi dessutom ett riktigt fint nattskärreeldorado ett stenkast från Fläcksjön.
Ofta åker jag runt och stannar till på lokaler där jag tidigare år haft fågel och kontrollerar om t ex den småfläckiga sumphönan återvänt, eller om kornknarren håller igång på samma fält igen.
En hel del arter är ortstrogna och att kolla upp gamla platser är ganska effektivt, men man hittar inte så mycket nytt på det sättet och en del andra arter som t ex flodsångare dyker sällan upp på samma ställe om och om igen. Då får man ge sig ut i lite mer outforskade marker och rota.
Då brukar jag sätta ut en rutt inför en natt, gärna någon som följer en bäck eller ett mindre vattendrag och så följer jag den och stannar med jämna mellanrum, där det ser spännande ut.
Jag har också skapat en egen punktrutt som jag gör varje år samma tid. Den är ingen officiell punktrutt hos Svensk fågeltaxering, utan det är bara för mitt eget höga nöje och för att jag när jag började med den ville primärskåda mer och inte bara åka runt och lyssna på fåglar som andra hittat. Den har gett en hel del kul genom åren. Jag har hittat busksångare och kärrsångare, vaktlar, kornknarr och hornugglehäckningar.
En av mina favoritfåglar när jag var liten och till det finns det två anledningar. 1. Den var ganska lätt att rita av. 2. Den väckte minnen av ljumma sommarkvällar med gäddfiske i farfars sjö.
Storlom är nog mest känd för sitt vemodiga rop i sommarnatten. Ett smått spöklikt ljud som kan förklara varför folk trodde på allehanda småknytt förr i tiden.
Om man är ute och åker båt på en sjö så kan man få se den ganska nära. Det är precis som om de inte uppfattar båten som något farligt. Men om man smyger ner mot en brygga där man ser att de håller till i närheten, då dyker de och försvinner långt bort.
Med den beskrivningen så kanske ni förstår att jag mest har bilder på långa avstånd av denna vackra fågel.
Just denna fågel har jag ingen koll på var jag tagit. Kan vara ute på Granfjärden vid ängsö, men också på Åmänningen eller vid Öjesjön. Kan också vara på någon random kustlokal.
Den här tiden på året brukar jag vara på Öland. I år var planen att ta ledigt hela veckan runt Kristi Himmelsfärd och spendera den i lugn och ro på södra Öland bland fåglarna.
Tack vare ett bråkigt virus blev det inte så och i måndags när det larmades rostgumpsvala på Öland samtidigt som jag stod på skolgården med en ömmande böld på ryggen, kändes livet riktigt surt.
Nåja, man måste göra det bästa av situationen. Igår var jag på vårdcentralen och fick min böld punkterad och tömd av en ytterst trevlig doktor. Han verkade gå igång på att klämma var ur folk, så jag gjorde nog hans dag lite roligare. Ont så in i…. gjorde det trots bedövning, men det var det värt, för nu kan jag luta mig tillbaka när jag kör bil och när jag sitter hemma i vardagsrummet.
Idag är jag dessutom ledig och efter ett återbesök på vårdcentralen för att lägga om såret som uppstod av det lilla ingreppet gick jag hem och åt frukost och väntade på att Benjamin skulle vakna. När han väl vaknat och käkat frukost tog vi oss ut till Västerås sista ortolanmarker med förhoppningar om att den sista ortolanen inte sjungit här i kommunen.
Det hade den inte. Vi han knappt kliva ur bilen förrän vi hörde en välkänd strof. Tyvärr bara en kort och en svartvit flugsnappare och en gulsparv höll också igång på samma åkerholme, så vi började efter ett tag bli lite smått tveksamma om vi verkligen hört rätt.
Sen hörde vi det tydligt igen, en bit bort och vände på klacken och gick tillbaka ditåt i förhoppning att också se den. Vi plockade fram tuben och började leta, men vi misstänkte att den satt på baksidan av åkerholmen. Efter ett tags letande tystnade den och sen hörde vi den närmre och då satt den mitt framför oss på andra sidan åkern. Den satt där länge och väl, så att både jag och Benjamin hann med att fotografera den med mobilen genom tuben.
När den slutade sjunga och drog ut på åkern och födosökte hörde vi ytterligare en. Men var det en till, eller var det samma fågel som bytt åkerholme? Vi var inte säkra och rapporterade bara en.
När vi kom tillbaka till bilen kunde vi dock konstatera att det hördes sång i två riktningar så rapporten kommer att korrigeras till två sjungande ortolaner.
Kul att de fortfarande sjunger på den lokalen, men ytterst tråkigt att en art som en gång i tiden kunde höras lite här och var i vårt kulturlandskap numera är riktigt sällsynt och på väg att försvinna helt.
Senaste kommentarer