Att publicera fåglar man fotat i alfabetisk ordning innebär ju att det då och då ramlar in arter man passerat i sin ordning.
Jag och Benjamin drog upp en snabb vända till Flatruet i Härjedalen och där vimlade det verkligen av lappsparv just nu. En art jag inte lyckats fota, så när jag vaknade på tok för tidigt utan att ha sovit klart i tältet tog jag kameran och gick ut för att försöka fota någon av dem.
Jag hörde en hane sjunga inte alls långt från tältet så det borde bli ganska enkelt.
Nog för att jag hittade hanen ganska snabbt och jag fick också några skapliga bilder på den, men när jag satt på huk bakom en buske så började en hona locka på mycket närmre avstånd och då skiftade jag fokus och fick bättre bilder på henne.
Nåja, ni kan få se bilden på hanen också. En riktigt snygg fågel som tyvärr minskar i antal, även om det inte kändes så på Flatruet i år.
För övrigt, ber jag om ursäkt för mitt bloggande som går sådär just nu. Borde blogga oftare, men jag har hamnat i en liten svacka och får ingen inspiration trots att det ändå händer en hel del spännande.
Efter att Frövisjön restaurerades blev vi ganska snabbt bortskämda med att det trillade ner en hel del ovanliga fåglar där. Både lokalt ovanliga som fick oss i Västerås och Västmanland att skapa små drag, men även en hel del regionala och nationella rariteter som fick folk att komma långväga ifrån.
2012 sänktes sjön lite för mycket av misstag under sommaren, vilket gjorde den riktigt het för vadare och det i sin tur lockade skådare från hela Mälardalen dit. Det var också då den första lite tyngre arten hittades. En rostand som stannade en tid och lockade folk.
2013 hittades en amerikansk bläsand, men då var jag på Öland så själva draget missade jag. Jag hann dock med den innan den försvann. Gulkindad kricka, fjällgås, ägretthäger och brun glada hittades också 2013
2014 var annars året det small till ordentlig vid sjön. Det började med en svartand i april och sedan en jungfrutrana i maj. Samma år hade det hittats en prärietrana längre norrut i Svartådalen, så då var vi heta i Västmanland.
Det kändes som att det skulle bli svårt att toppa det året, men året efter hittades svarthalsad dopping i sjön. Ett par som stannade och häckade. Under kristi himmelsfärd hittades sedan en styltlöpare. Så nog levererade sjön.
Efter 2015 har det dock varit ganska lugnt med rariteter. De svarthalsade doppingarna har kommit tillbaka och häckat och arter som är med subrariteter som vitvingad tärna, stäpphök och amerikansk kricka har setts. Men de riktigt tunga sakerna som får folk att kasta sig i bilen har uteblivit.
Tills igår, då först en mongolpipare larmades ut, med osäker artbestämning. Ganska snabbt fylldes parkeringen och folk fick ställa sig vid vägkanten.
Den vållade en hel del huvudbry, men jag tyckte bestämt att den långa näbben talade för ökenpipare. För min del spelade det ingen roll. Jag saknade både öken- och mongolpipare. Ökenpipare skulle dessutom betyda en ny art för Västmanland så nog var det roligare med en sådan, även om mongolpipare är något ovanligare.
Mot slutet av kvällen när jag och Benjamin lämnat lokalen så flög den omkring och lockade och skingrade på så sätt alla tvivel.
Ökenpipare blev art nr 334 för mig i Sverige, 252 i Västmanlan och 192 i Frövisjön. Den 218:e arten totalt i Frövisjön och den 339:e arten för Västmanland. Första nya arten sedan 2016.
Det finns två sorters människor. De som ser oss människor som en del av naturen och de som inte gör det.
Den sistnämnda tenderar då också till att dela in naturen i gott och ont utifrån vilken nytta växter och djur gör för oss människor. Ogräs och skadedjur ska bekämpas.
Jag tillhör inte den sorten och rent evolutionärt så finns det ingen organism som gör nytta eller skada. Vi har en enda uppgift i livet och det är att sprida våra gener. Under tiden vi sysslar med det finns det dock ingenting som hindrar oss som har ett självmedvetande att göra gott och krydda livet med andra meningsfullheter.
En storskarv däremot är bra på att vara storskarv. Den äter fisk och har ingen regering eller eu-kommision som sätter upp fiskekvoter. Den är heller inte medveten om hur Östersjön mår och har inga ekonomiska planer med sitt liv eller sin population. Den bygger bo, parar sig, fiskar föder upp ungar och flyttar söderut under vintern.
Man kan alltså inte skylla storskarven för att fisken minskat i Östersjön. Man får däremot tycka att den är ful, och att öarna de har kolonier på ser fördjävliga ut. Det har jag förståelse för. Men för mig är det ingen skillnad på en skarvö eller en skogsbrand. De dödar de stora träden, men ur den förödelsen föds något nytt.
Att skarven ökat i Östersjön är inte orsaken till att fisken minskat. Det är ett resultat av att de stora rovfiskarna som torsk och gädda minskat. Det har gett skarven ett ypperligt tillfälle att öka i antal.
Om folk slutade upp att träta om skarven och istället tog tag i de verkliga problemen med Östersjön så kanske vi kan rädda vårt hav. Men många av den första kategorin människor jag räknade upp där uppe klarar inte av att tänka i flera led och då blir det lättare att skylla på skarven. För inte kan det väl vara så att Människan är ett skadedjur enligt deras sätt att se på naturen. Människan tillhör ju inte naturen.
Det blev ganska lite prat om fågeln, och lite mer om oss människor och hur vi väljer att se på denna fågel som väcker så mycket känslor.
Bilden är i alla fall tagen vid Ångkraftverket i Västerås.
För oss fågelskådare räcker inte dygnets 24 timmar till riktigt under denna tid. Vi vill vara uppe tidiga morgnar och sena kvällar för att hinna med allt.
Själv brukar jag prioritera kvällar och nätter och lyssna på den försommarmagi som de nattaktiva fåglarna bjuder på.
Bäst tycker jag om att följa Svartån norrut från Västerås och lägger en hel del tid runt Fläcksjön. I och med den stora skogsbranden 2014 fick vi dessutom ett riktigt fint nattskärreeldorado ett stenkast från Fläcksjön.
Ofta åker jag runt och stannar till på lokaler där jag tidigare år haft fågel och kontrollerar om t ex den småfläckiga sumphönan återvänt, eller om kornknarren håller igång på samma fält igen.
En hel del arter är ortstrogna och att kolla upp gamla platser är ganska effektivt, men man hittar inte så mycket nytt på det sättet och en del andra arter som t ex flodsångare dyker sällan upp på samma ställe om och om igen. Då får man ge sig ut i lite mer outforskade marker och rota.
Då brukar jag sätta ut en rutt inför en natt, gärna någon som följer en bäck eller ett mindre vattendrag och så följer jag den och stannar med jämna mellanrum, där det ser spännande ut.
Jag har också skapat en egen punktrutt som jag gör varje år samma tid. Den är ingen officiell punktrutt hos Svensk fågeltaxering, utan det är bara för mitt eget höga nöje och för att jag när jag började med den ville primärskåda mer och inte bara åka runt och lyssna på fåglar som andra hittat. Den har gett en hel del kul genom åren. Jag har hittat busksångare och kärrsångare, vaktlar, kornknarr och hornugglehäckningar.
En av mina favoritfåglar när jag var liten och till det finns det två anledningar. 1. Den var ganska lätt att rita av. 2. Den väckte minnen av ljumma sommarkvällar med gäddfiske i farfars sjö.
Storlom är nog mest känd för sitt vemodiga rop i sommarnatten. Ett smått spöklikt ljud som kan förklara varför folk trodde på allehanda småknytt förr i tiden.
Om man är ute och åker båt på en sjö så kan man få se den ganska nära. Det är precis som om de inte uppfattar båten som något farligt. Men om man smyger ner mot en brygga där man ser att de håller till i närheten, då dyker de och försvinner långt bort.
Med den beskrivningen så kanske ni förstår att jag mest har bilder på långa avstånd av denna vackra fågel.
Just denna fågel har jag ingen koll på var jag tagit. Kan vara ute på Granfjärden vid ängsö, men också på Åmänningen eller vid Öjesjön. Kan också vara på någon random kustlokal.
Den här tiden på året brukar jag vara på Öland. I år var planen att ta ledigt hela veckan runt Kristi Himmelsfärd och spendera den i lugn och ro på södra Öland bland fåglarna.
Tack vare ett bråkigt virus blev det inte så och i måndags när det larmades rostgumpsvala på Öland samtidigt som jag stod på skolgården med en ömmande böld på ryggen, kändes livet riktigt surt.
Nåja, man måste göra det bästa av situationen. Igår var jag på vårdcentralen och fick min böld punkterad och tömd av en ytterst trevlig doktor. Han verkade gå igång på att klämma var ur folk, så jag gjorde nog hans dag lite roligare. Ont så in i…. gjorde det trots bedövning, men det var det värt, för nu kan jag luta mig tillbaka när jag kör bil och när jag sitter hemma i vardagsrummet.
Idag är jag dessutom ledig och efter ett återbesök på vårdcentralen för att lägga om såret som uppstod av det lilla ingreppet gick jag hem och åt frukost och väntade på att Benjamin skulle vakna. När han väl vaknat och käkat frukost tog vi oss ut till Västerås sista ortolanmarker med förhoppningar om att den sista ortolanen inte sjungit här i kommunen.
Det hade den inte. Vi han knappt kliva ur bilen förrän vi hörde en välkänd strof. Tyvärr bara en kort och en svartvit flugsnappare och en gulsparv höll också igång på samma åkerholme, så vi började efter ett tag bli lite smått tveksamma om vi verkligen hört rätt.
Sen hörde vi det tydligt igen, en bit bort och vände på klacken och gick tillbaka ditåt i förhoppning att också se den. Vi plockade fram tuben och började leta, men vi misstänkte att den satt på baksidan av åkerholmen. Efter ett tags letande tystnade den och sen hörde vi den närmre och då satt den mitt framför oss på andra sidan åkern. Den satt där länge och väl, så att både jag och Benjamin hann med att fotografera den med mobilen genom tuben.
När den slutade sjunga och drog ut på åkern och födosökte hörde vi ytterligare en. Men var det en till, eller var det samma fågel som bytt åkerholme? Vi var inte säkra och rapporterade bara en.
När vi kom tillbaka till bilen kunde vi dock konstatera att det hördes sång i två riktningar så rapporten kommer att korrigeras till två sjungande ortolaner.
Kul att de fortfarande sjunger på den lokalen, men ytterst tråkigt att en art som en gång i tiden kunde höras lite här och var i vårt kulturlandskap numera är riktigt sällsynt och på väg att försvinna helt.
Sen jag blev aktiv fågelskådare med engagemang i en fågelförening så har jag varit sugen på ringmärkning. Problemet med att först som medelålders ta tag i detta med fågelskådning är att man inte är lika flexibel med tiden som man var när man var 20 år.
Yngre fågelskådare tar ett sabbatsår och lever för mat och husrum på fågelstationer som alltid behöver folk.
Att skaffa sig den erfarenhet som krävs för att kunna hjälpa till och bidra är mycket lättare som ung fågelskådare än som fullvuxen familjefar.
Här på hemmaplan fanns bara ett fåtal ringmärkare aktiva och det var mindre märkningar med behov av erfarna personer. Ingen möjlighet att lära upp någon gubbe att plocka fågel ur nät och föra protokoll.
2017 när vi var och tittade på en nordsångare vid Fulufjället fick jag och Benjamin dock ett tips om ringmärkningen vid Kyrkbytjärn utanför Falun. Gittan som hade den märkningen tog gärna mot publik och gav oss möjlighet att skaffa oss lite erfarenhet.
Våren 2018 gick vi sedan en assistentkurs hos henne och sen började jag tjata mig in hos ringmärkare på lite närmre håll, men det blev inte så mycket som jag hoppats och jag har alltid varit orolig att jag inte får tillräcklig kontinuitet för att hålla mina färdigheter vid liv.
Under sommaren förra året hände dock något intressant. Herr Lignell som tidigare ringmärkt här hemma i Västerås började prata om ringmärkning och sa att han var sugen på att starta upp igen. Han var med mig till Kyrkbytjärn och Gittan fick honom nog att definitivt bestämma sig. Men det tog en bit in på hösten innan han gav oss andra besked.
Under vintern har vi sedan planerat och kommit med idéer om var vi skulle kunna hålla till. Mest har vi nog pratat och spottat idéer och så mycket planering har vi inte hunnit med, så när maj kom blev det väldigt bråttom och under veckan som gått har det gått från 0-100. I måndags hade vi fortfarande ingen plats, men under onsdagen tog vi en promenad i en skog vi fått lov att hålla till i av kommunen och bestämde plats och idag var vi ut och gjorde i ordning platsen samt började ringmärka.
Det är lite som en dröm som går i uppfyllelse för mig. Nu kan jag äntligen skaffa mig mer erfarenhet och även börja lära mig mer än att bara plocka fågel ur nät och föra protokoll.
Min första fågel att plocka ur näten ikväll blev en koltrast, tätt följt av en taltrast. Jag lyckades också att tappa ett nät så jag fick ett riktigt lärotillfälle att trassla upp ett nät som jag själv ställt till.
Att få ha en mentor som verkligen ger oss andra ansvar och låter oss prova och misslyckas är guld värt.
Kvällens resultat slutade på 6 fåglar, 4 arter. 2 rödhake, 2 koltrast, 1 taltrast och 1 trädkrypare.
Riktigt kul och nu ser jag fram emot en hel säsong med ringmärkning. Nästa söndag kör vi igen.
Sötare fågel än stjärtmes går det nog inte att hitta i Sverige. I alla fall bland de som frekvent förekommer här.
De håller ihop i små familjegrupper och drar fram i små egna meståg i sin jakt på föda.
I äldre fågelböcker brukar det stå att de inte kommer till matningar, men det stämmer inte. Talgbollar, jornötter och hackade nötter och ost brukar uppskattas av dessa små söta dunbollar.
Men man får vara snabb, för de är rastlösa och besöken blir för det mesta kortvariga. Det samma gäller när man ska fota dem.
Jag vet inte hur många suddiga skitbilder jag har på stjärtmes.
Nu lämnar vi i alla fall stjärtfåglarna och ger oss in på storfåglarna.
Stjärtanden är en av de mer ovanliga änderna i Sverige. Som så många andra norrlandshäckande arter ser man dem mest under vår och höst när de rastar på våra breddgrader. Fast då och då kan man göra något sommarfynd.
Vintertid drar de söderut ner på kontinenten och brittiska öarna. Men vintrarna när jag och Benjamin började kryssa hårt, hade vi en stjärtandshona som valde att övervintra med gräsänder i Västerås.
Den första tiden var hon mer försiktig än de bordusa och tiggande gräsänderna, men efterhand blev hon mindre skygg och ställde upp på fortografering utan vidare.
En vår kom hon plötsligt tillbaka med en hane och ville gärna visa honom sina vinterkvarter, men han var livrädd mest hela tiden och kunde inte acceptera Svartån mitt i Västerås som bostadsort. Så efter parning försvann de båda och efter det har vi inte sett dem.
Den här tiden på året brukar vi köra fågeltornskampen, där fågeltorn från hela norden tävlar om att se så många arter som möjligt mellan 05.00-13.00.
Förra året slog vi nytt rekord i Asköviken och kom fyra totalt i hela Sverige.
Nu är det restriktioner och fysisk distans och i Finland är det ännu hårdare restriktioner, så någon tornkamp blev det inte i år.
Istället valde BirdLife Sverige att köra en s.k Big Sit. Lite samma sak, men inget krav på att man ska vara i ett torn eller på en obsplats på någon fågellokal och inget krav på att köra i lag. Nu kunde man vara med hemifrån om man ville, eller som vi valde att göra. Samlas på en väl tilltagen yta vid Asköviken där det inte brukar samlas så mycket folk.
Vi valde att stå på Rudöklippan. Själv har jag varit trött och mör hela veckan, så jag bad om sovmorgon och kom ut runt kl 7. Då hade de andra redan rotat fram 75-80 arter, så det var mest lite rovfåglar, skator och andra lite mer morgontrötta fåglar att hitta kvar. Benjamin som var piggast av oss hittade ganska omgående en fiskgjuse och efter ytterligare ett tag hittade han en skata.
Årets första gök för Benjamin lades också till listan och jag lyckades höra en rörsångare trots ganska långa avstånd till vassen.
En trevlig förmiddag i glada vänners lag med lagom avstånd mellan oss helt enkelt.
Eftermiddagen ägnade jag åt lite Pokemon GO och efter att vi ätit middag så bestämde vi oss för att ge oss ut mot viken igen. Den här gången för att försöka höra dubbelbeckasin som spelar på maderna på sin väg norrut.
Vi började med en mosnäppa som flög över oss ivrigt lockande och sedan gick vi bort mot pumpen och gjorde oss redo för beckasinspel. Dubbelbeckasiner har spelat där den senaste veckan och en efter en kom fler skådare till platsen i samma ärende.
En ganska skön känsla med flera personer som står tysta tillsammans med öronen på helspänn. Efter ett tag så kunde vi höra det första spelet och sedan ett till, och ett till. Dessutom hörde vi en småfläckig sumphöna och jag hörde sporadisk sång från en vassångare.
Lite kalla och en smula trötta efter att ha varit igång en hel dag packade vi ihop och började gå mot bilen. När vi kom till pumpen så hörde vi ytterligare en dubbelbeckasin. Den här gången riktigt nära. Vi stannade till och lyssnade till ett riktigt fint och intensivt spel. Samtidigt fick vi meddelande från de som stod kvar att det var 2 st där. Så minst 3 dubbelbeckasiner som spelade på maderna vid Lövsta-pumpen.
Nu hörde även Benjamin vassångare.
En bra avslutning på en bra fågeldag, med flera årskryss.
Svarttärna, dvärgmås, dubbelbeckasin, mosnäppa och småfläckig sumphöna.
Benjamin årskryssade dessutom gök, ärtsångare och vassångare.
Senaste kommentarer