Kategori: Natur (Sida 2 av 67)

Äntligen ringmärkning på hemmaplan

Sen jag blev aktiv fågelskådare med engagemang i en fågelförening så har jag varit sugen på ringmärkning. Problemet med att först som medelålders ta tag i detta med fågelskådning är att man inte är lika flexibel med tiden som man var när man var 20 år.

Yngre fågelskådare tar ett sabbatsår och lever för mat och husrum på fågelstationer som alltid behöver folk.

Att skaffa sig den erfarenhet som krävs för att kunna hjälpa till och bidra är mycket lättare som ung fågelskådare än som fullvuxen familjefar.

Här på hemmaplan fanns bara ett fåtal ringmärkare aktiva och det var mindre märkningar med behov av erfarna personer. Ingen möjlighet att lära upp någon gubbe att plocka fågel ur nät och föra protokoll.

2017 när vi var och tittade på en nordsångare vid Fulufjället fick jag och Benjamin dock ett tips om ringmärkningen vid Kyrkbytjärn utanför Falun. Gittan som hade den märkningen tog gärna mot publik och gav oss möjlighet att skaffa oss lite erfarenhet.

Våren 2018 gick vi sedan en assistentkurs hos henne och sen började jag tjata mig in hos ringmärkare på lite närmre håll, men det blev inte så mycket som jag hoppats och jag har alltid varit orolig att jag inte får tillräcklig kontinuitet för att hålla mina färdigheter vid liv.

Under sommaren förra året hände dock något intressant. Herr Lignell som tidigare ringmärkt här hemma i Västerås började prata om ringmärkning och sa att han var sugen på att starta upp igen. Han var med mig till Kyrkbytjärn och Gittan fick honom nog att definitivt bestämma sig. Men det tog en bit in på hösten innan han gav oss andra besked.

Under vintern har vi sedan planerat och kommit med idéer om var vi skulle kunna hålla till. Mest har vi nog pratat och spottat idéer och så mycket planering har vi inte hunnit med, så när maj kom blev det väldigt bråttom och under veckan som gått har det gått från 0-100. I måndags hade vi fortfarande ingen plats, men under onsdagen tog vi en promenad i en skog vi fått lov att hålla till i av kommunen och bestämde plats och idag var vi ut och gjorde i ordning platsen samt började ringmärka.

Det är lite som en dröm som går i uppfyllelse för mig. Nu kan jag äntligen skaffa mig mer erfarenhet och även börja lära mig mer än att bara plocka fågel ur nät och föra protokoll.

Min första fågel att plocka ur näten ikväll blev en koltrast, tätt följt av en taltrast. Jag lyckades också att tappa ett nät så jag fick ett riktigt lärotillfälle att trassla upp ett nät som jag själv ställt till.

Att få ha en mentor som verkligen ger oss andra ansvar och låter oss prova och misslyckas är guld värt.

Kvällens resultat slutade på 6 fåglar, 4 arter. 2 rödhake, 2 koltrast, 1 taltrast och 1 trädkrypare.

Riktigt kul och nu ser jag fram emot en hel säsong med ringmärkning. Nästa söndag kör vi igen.

Fåglar jag fotat – stjärtmes

Sötare fågel än stjärtmes går det nog inte att hitta i Sverige. I alla fall bland de som frekvent förekommer här.

De håller ihop i små familjegrupper och drar fram i små egna meståg i sin jakt på föda.

I äldre fågelböcker brukar det stå att de inte kommer till matningar, men det stämmer inte. Talgbollar, jornötter och hackade nötter och ost brukar uppskattas av dessa små söta dunbollar.

Men man får vara snabb, för de är rastlösa och besöken blir för det mesta kortvariga. Det samma gäller när man ska fota dem.

Jag vet inte hur många suddiga skitbilder jag har på stjärtmes.

Nu lämnar vi i alla fall stjärtfåglarna och ger oss in på storfåglarna.

Fåglar jag fotat – stjärtand

Stjärtanden är en av de mer ovanliga änderna i Sverige. Som så många andra norrlandshäckande arter ser man dem mest under vår och höst när de rastar på våra breddgrader. Fast då och då kan man göra något sommarfynd.

Vintertid drar de söderut ner på kontinenten och brittiska öarna. Men vintrarna när jag och Benjamin började kryssa hårt, hade vi en stjärtandshona som valde att övervintra med gräsänder i Västerås.

Den första tiden var hon mer försiktig än de bordusa och tiggande gräsänderna, men efterhand blev hon mindre skygg och ställde upp på fortografering utan vidare.

En vår kom hon plötsligt tillbaka med en hane och ville gärna visa honom sina vinterkvarter, men han var livrädd mest hela tiden och kunde inte acceptera Svartån mitt i Västerås som bostadsort. Så efter parning försvann de båda och efter det har vi inte sett dem.

Istället för Tornkampen

Den här tiden på året brukar vi köra fågeltornskampen, där fågeltorn från hela norden tävlar om att se så många arter som möjligt mellan 05.00-13.00.

Förra året slog vi nytt rekord i Asköviken och kom fyra totalt i hela Sverige.

Nu är det restriktioner och fysisk distans och i Finland är det ännu hårdare restriktioner, så någon tornkamp blev det inte i år.

Istället valde BirdLife Sverige att köra en s.k Big Sit. Lite samma sak, men inget krav på att man ska vara i ett torn eller på en obsplats på någon fågellokal och inget krav på att köra i lag. Nu kunde man vara med hemifrån om man ville, eller som vi valde att göra. Samlas på en väl tilltagen yta vid Asköviken där det inte brukar samlas så mycket folk.

Vi valde att stå på Rudöklippan. Själv har jag varit trött och mör hela veckan, så jag bad om sovmorgon och kom ut runt kl 7. Då hade de andra redan rotat fram 75-80 arter, så det var mest lite rovfåglar, skator och andra lite mer morgontrötta fåglar att hitta kvar. Benjamin som var piggast av oss hittade ganska omgående en fiskgjuse och efter ytterligare ett tag hittade han en skata.

Årets första gök för Benjamin lades också till listan och jag lyckades höra en rörsångare trots ganska långa avstånd till vassen.

En trevlig förmiddag i glada vänners lag med lagom avstånd mellan oss helt enkelt.

Eftermiddagen ägnade jag åt lite Pokemon GO och efter att vi ätit middag så bestämde vi oss för att ge oss ut mot viken igen. Den här gången för att försöka höra dubbelbeckasin som spelar på maderna på sin väg norrut.

Vi började med en mosnäppa som flög över oss ivrigt lockande och sedan gick vi bort mot pumpen och gjorde oss redo för beckasinspel. Dubbelbeckasiner har spelat där den senaste veckan och en efter en kom fler skådare till platsen i samma ärende.

En ganska skön känsla med flera personer som står tysta tillsammans med öronen på helspänn. Efter ett tag så kunde vi höra det första spelet och sedan ett till, och ett till. Dessutom hörde vi en småfläckig sumphöna och jag hörde sporadisk sång från en vassångare.

Lite kalla och en smula trötta efter att ha varit igång en hel dag packade vi ihop och började gå mot bilen. När vi kom till pumpen så hörde vi ytterligare en dubbelbeckasin. Den här gången riktigt nära. Vi stannade till och lyssnade till ett riktigt fint och intensivt spel. Samtidigt fick vi meddelande från de som stod kvar att det var 2 st där. Så minst 3 dubbelbeckasiner som spelade på maderna vid Lövsta-pumpen.

Nu hörde även Benjamin vassångare.

En bra avslutning på en bra fågeldag, med flera årskryss.

Svarttärna, dvärgmås, dubbelbeckasin, mosnäppa och småfläckig sumphöna.

Benjamin årskryssade dessutom gök, ärtsångare och vassångare.

Fåglar jag fotat – stenskvätta

Jag vet inte vilket hjärnsläpp jag fick förra inlägget. Svarthättan stod inte alls på tur i alfabetslistan. Det är långt kvar tills jag kommer till SV, jag är fortfarande kvar på stenfåglar och idag styr jag tillbaka till den som står på tur.

Stenskvätta är en fågel som haft det tufft i vårt förändrade kulturlandskap. Det finns inte så mycket stengärdsgårdar kvar och de stenskravel man kunde hitta på varje åker när jag var liten är på många ställen bortforslade och åkrarna utjämnade.

Därför är det inte så vanligt att hitta stenskvättor i kulturlandskapet längre. Men i hagmarker med mycket sten och i fjällen är de ganska lätta att hitta.

Den här fotade jag vid Nipfjället för några somrar sedan.

Fåglar jag fotat – svarthätta

Svarthättan är en riktigt vanlig fågel, men känner man inte igen sången så är den nog relativt okänd för många.

När Linné systematiserade fåglarna var han inte så engagerad och noga utan han klumpade ihop alla sjungande gråa, beiga och gröna småfåglar i en och samma grupp. Sångare.

Efterhand har vi lärt oss mer och delat upp denna gigantiska grupp i fler och fler grupper. Men några fåglar hänger kvar och är de egentliga sångarna. Sylvia. Dit hör svarthättan. Sången på sylvior känns igen på att de är lite pladdriga och det kan vara lite svårt att skilja dem åt på sången för nybörjare. Men det är en riktigt bra grupp att träna på för den som vill ta steget och bli mer kunnig på fågelsång. Svarthätta, trädgårdssångare, törnsångare och ärtsångare är de vanligaste och de kan man hitta hemma utan några större ansträngningar.

Svarthättan har klara toner i sitt pladdrande och är den som sjunger vackrast om man frågar mig. Kanske en av de vackraste fågelsångerna vi har här i Sverige.

Att fota svarthätta är lite tuffare, de trivs i täta buskar och träd där de kan flöjta ut sina toner. En del tuffingar övervintrar här hos oss och de kan man kanske ha tur att få se nära, men de är ofta väldigt försiktiga och revirhävdande även under vintern, så de brukar ta en buske i besittning och sen göra snabba små utflykter för att skaffa mat.

Den här fågeln ovan fotade jag utanför Naturum Ottenby en regning majhelg för några år sedan. Den höll till där på plattorna hela förmiddagen, och regnet gjorde att det var ganska få besökare och vi som var där lät den ha sina plattor i fred.

Fåglar jag fotat – stenknäck

När jag var liten och satt och bläddrade i fågelboken så fastnade jag för stenknäcken. Jag tyckte att den var vacker och den kraftiga näbben imponerade på mig. Jag såg dock aldrig någon stenknäck och förmodade att  det var en ovanlig fågel och att de inte fanns här. Jag var inte så noga att ta reda på alla fakta utan läste mest de torftiga beskrivningarna i min fågelbok som jag inte blev så mycket klokare av.

Den tillhör visserligen inte de absolut vanligaste fåglarna och de är ganska skygga av sig, så det var nog inte så konstig att jag aldrig såg någon som liten.

Lär man sig deras lite metalliska visslingar och lockläten så upptäcker man dock snart att den är vanligare än man tror. Då upptäcker man dem när de håller till högt upp i träden.

På vintern är de ganska sällskapliga och kan bilda mindre flockar som kommer och äter på matningar, som denna här ovan som jag fotade vid Ekliden utanför Västerås.

Majinventering

Efter 2 veckors karantän var det med glädje jag inatt försummade min sömn för att kliva upp 02.30 och göra mig i ordning för årets tredje inventering på Hälleskogsbrännan.

Trots karantän så har jag smitit ut på folktomma platser och skådat lite för att hålla igång och för att testa orken och det har blivit ett och annat årskryss de senaste veckorna.

Jag hade ingen större förhoppning om årskryss under inventeringen. Jag trodde ju att jag hade koll på läget och att jag hängt in de arter jag förväntades höra idag.

Jag hade ju bara dålig koll, för så fort jag klev ur bilen för att promenera till startplatsen så hörde jag en rödstjärt sjunga och den hade jag inte i år och jag borde haft koll på att jag givetvis skulle höra den på brännan.

Efter drygt 3 km kom jag fram till startplatsen 10-15 minuter innan soluppgången och jag kunde i lugn och ro förbereda mig. Då stämmer en gök upp sin stämma och årskryss nr 2 för dagen var klart.

Inventeringen gick sedan som väntat. Lövsångare och träpiplärka var de dominerande arterna. Järnsparv, rödhake och trastar och årets komet på brännan gulsparv.

Minst 7 orrspel kunde höras och en trädlärka.

Dagens fynd var annars en jorduggla som slagit sig ner där på sin väg norrut. Det gav mig mitt tredje årskryss, men det var inte slut där.

Efter inventeringen brukar jag ta en stund vid Grävlingsbergets besöksplats för att äta frukost i lugn och ro och sen planerade jag att åka hem och sova.

När jag satt där och njöt mitt kaffe fick jag ett meddelande om att den tretåiga mås som setts i Hällsjön under gårdagen var kvar. Jag saknade tretåig mås i Västmanland trots flera försök förra året i Kvicksund, så en sådan chans fick man inte låta gå till spillo.

Så det var bara till att packa ihop sin termos och trycka i sig sista mackan och ge sig i väg mot Hällsjön för ett fjärde årskryss och nummer 251 i Västmanland.

I morgon ska jag äntligen få gå till jobbet igen.

Fåglar jag fotat – stenfalk

Stenfalken är vår minsta falk och häckar längre upp i norr. Att den är minst gör den dock inte mindre farlig för bytet. Det är en tuff jägare och jag har sett den ge sig på byten som är större än den själv.

Här hemma ser man den på vår och höst under sträcktid. Då stannar den gärna till vid våra våtmarker och provianterar innan den drar vidare norrut.

Man kan också hålla utkik på åkrar där de gärna rastar och då jagar lågt efter marken, även om man kan se dem driva upp exempelvis vadare och jaga dem ganska högt.

Åkrar och våtmarker betyder alltså att de flesta man sett har man sett på långt avstånd, vilket gör att mitt bildutbud av stenfalk är ganska begränsat.

Den här tog jag innan en årsmöte i VOF vid Backgården i Västanfors.

Fåglar jag fotat – steglits

180 fåglar jag fotat har jag hunnit med att presentera och i skrivande stund har jag då 78 arter kvar att presentera. Fortsätter jag att presentera en fågel varannan dag som jag gör nu så kommer jag att vara klar den 1 oktober.

Med tanke på att någon fågel kommer att tillkomma och att jag med största sannolikhet kommer att missa att presentera fåglar någon period så är det lika bra att sätta fart om jag ska hinna bli klar i år.

Steglits är en fågel som fascinerar många. Med sitt exotiska utseende är det en hel del icke fågelintresserade som tror att det är en burfågel eller något riktigt ovanligt som flugit fel. Så är ju inte fallet. Den har förekommit i vårt land länge och omnämns i Mälardalen redan på 1700-talet.

Däremot har den börjat stanna kvar under vintern i större utsträckning och besöker våra fågelbord. Detta tror jag är en förklaring till varför fler upptäcker den. Under vår och sommar hör och ser man den lite här och var, men för de som inte vet hur den låter är det kanske inte så lätt att uppfatta att det var en steglits som flög förbi, trots att den faktiskt säger sitt namn. ”steglits, steglits”

Den här steglitsen satt mitt på gångbanan när jag promenerade mellan Björnöbron och Trådarängarna en gång. Den var ganska oskygg och satt och ruggade upp sig, så det kändes som att den inte var helt kry. Men den flög i alla fall utan bekymmer och satte sig i en buske så att jag fick fota den.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑