Författare: gambleputti (sida 1 av 5)

Fåglar jag fotat – småspov

För det otränade ögat är det ganska svårt att skilja småspoven från storspoven. Visst är den mindre, men det är ingalunda någon liten vadare det rör sig om.

Om man hör dem så går det ganska lätt. Småspoven har ett mer bubblande läte. Men ofta ser man fågeln tyst och födosökande. Näbblängden är ett kännetecken, men då ska man vara medveten om att näbblängden varierar ganska mycket på storspov och framförallt unga spovar har ganska kort näbb.

Bästa kännetecknet enligt mig är ansiktet och huvudet. Småspov har en mittbena, en rand mitt på huvudet och mycket tydligare ögonbrynsstreck. Storspoven har en mer jämt färgad hjässa även om honor kan ha en antydan till mittbena, men den är alltid diffus.

Här i Mälardalen är det dessutom mycket mer sannolikt att det är en storspov du ser rasta på någon åker eller vid någon våtmark, så för att undvika confirmation bias bör man alltid utgå från att det är en storspov man hittat och sedan försöka motbevisa det för sig själv. Ställ helt enkelt frågan ”varför skulle inte också detta vara en storspov” om du hittar en fågel som du tror är en småspov.

Småspov var länge en art jag saknade på min hemmalokal Frövisjön, men efter mycket om och men så lyckades jag få in den. Den dyker liksom upp när man anar det som minst, så jag slutade helt enkelt försöka, så gick det bra.

 

Fåglar jag fotat – småskrake

Nu har jag kommit till nummer 166 av de jag fotat från A-Ö. 91 fåglar kvar av de jag fotat i dagsläget. Men jag är inte ens halvvägs bland fåglarna på S.

Att det finns en hel del fågel på S visste jag om, men jag har aldrig reflekterat över hur oerhört många det egentligen är. 72 arter av de 257  arter jag fotograferat betyder att fler än en fjärdedel börjar på S. Hela 28% rör det sig om.

Fast nu är det inte statistik eller vilken bokstav fågeln börjar på jag ska skriva om utan nu ska jag skriva om småskrake.

Småskraken häckar mest utefter kusterna och mer sparsamt i inlandet. Men den är spridd i hela landet.

Förutom Västerås kommun då. För här är småskrake en raritet som vi larmar om vi får syn på. När man som jag jagar årskryss på hemmaplan och vill ha en så välfylld Västmanlandsårslista som möjligt så är småskraken ofta en art man får jobba lite extra på. Man kan aldrig räkna med att få den, utan man måste välja att röra på sig en smula. Uppåt bergslagen och längs Kolbäcksån är det lite lättare, men fortfarande inte enklet.

En och annan småskrake rastar också på mer frekvent besökta rastlokaler som Asköviken, Frövisjön, Fläcksjön, Granfjärden m. fl. Fast det handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och på både Askövikenlistan och Frövisjölistan tog det lång tid innan jag fick in småskrake.

Utefter kusterna är det dock lite lättare att hitta dem och fotot här ovan är fotat vid Kallax hamn utanför Luleå. Där kunde man i lugn och ro fota småskrakarna, men de höll sig på bekvämt avstånd.

 

Idag för sex år sedan

Minnen på Facebook tycker jag är en kul funktion. Jag har skaffat en widget här på bloggen med samma funktion. Att samla inlägg från bloggen just denna dag bakåt i tiden.

Av någon anledning bloggade jag inte om vad jag gjorde för sex år sedan. Då hade nämligen en kaspisk pipare hittats på Mörkö i Södermanland. Jag försökte få med mig Benjamin, men han ville inte gå upp tidigt och vägrade följa med. Något han ångrar än idag tror jag. För någon mer kaspisk pipare har inte dykt upp sen dess.

Jag fick ingen annan med mig heller, så det var första gången och kanske enda gången jag dragit iväg själv. Jag brukar nästan alltid fylla min bil och Benjamin följer i alla fall med de flesta gånger.

Nu är det nya tider och den här våren kommer det att bli mer primärskådning på hemmaplan och mindre drag runt om i Sverige.

Vem vet, man kanske springer på något roligt, bara hostan jag har ger sig.

Naturen är fortfarande öppen!

https://birdlife.se/naturen-ar-fortfarande-oppen/

Var är mina sädesärlor?

I januari är årskryssande en livsstil. Då räknar man alla de där arterna man senare på året knappt bryr sig om. Efter det kommer februari som tillsammans med november och december är den månad man knappt årskryssar. Det brukar förvisso vara någon art man missat i januari som man kan fylla på med, eller så gör man som jag och Benjamin gjort några gånger. Man åker söderut och tjuvstartar våren.

I mars blir det återigen lite som i januari. Nu kommer vårfåglarna på bred front och arter man knappt bryr sig om under resten av året blir högvilt för en årskryssare som jag.

Just nu stör jag mig på att jag inte hittat någon sädesärla. Att jag kommer att få in den på min årslista är ingenting jag oroar mig för. Den spatserar snart omkring på skolgården och vippar på stjärten. Men jag vill gärna hitta någon nu, när de precis kommit.

Jag vet att de finns i Asköviken, för fler skådarbekanta till mig har rapporterat den där. Men i dessa virustider så blir välbekanta friluftslokaler som Asköviken, Ängsö och Björnö överfulla av folk och jag vill vara ifred eller i mindre sällskap likasinnade när jag skådar. Just nu av två anledningar.
1. Jag är i hemmakarantän på grund av en segdragen hosta och jag vill begränsa mina vistelser ute, både i tid och sociala kontakter
2. Man brukar skåda ensam den här tiden på året.

Idag styrde jag mot Frövisjön och där var det inga problem att hålla social distans. Jag var helt ensam på lokalen, vilket faktiskt förvånade mig. Tyvärr verkade fåglarna också ha anammat folkhälsomyndighetens råd att hålla distans. För det var inte så mycket fågel där som det brukar vara den här tiden.

Ingen sädesärla och inga nya änder. Jag gav det en timme och sen åkte jag hem via lite omvägar på slätten norr om Tillberga. Men inte heller den omvägen gav något årskryss.

 

Fåglar jag fotat – smålom

Smålom är inte så fasligt mycket mindre än storlommen. Men den har en helt annan strategi för var den väljer att häcka. Storlommen häckar i större skogssjöar där den kan hitta föda och håller sig gärna där under häckningen.

Smålommen däremot häckar i små gölar gärna på någon mosse långt in i skogen och flyger till fiskrika sjöar i närheten för föda.

Vid Knuthöjdsmossen i Hällefors finns det flera par smålom och att spendera en försommarkväll där är riktigt trevlig. smålom som kommer inflygande och flyger ut från mossen, samtidigt som andra försommarfåglar håller konsert i skogen runt om.

Tidig morgon eller sen eftermiddag kväll är det som rekommenderas för ett besök. Under dagarna är aktiviteten påtaglig mindre.

Vardag i karantän

Jag har som jag nämnt tidigare hosta och får på grund av Folkhälsomyndighetens riktlinjer inte gå till jobbet. Så just nu har jag mest byggt upp rutiner för att 1. Få tiden att gå. 2. Inte bli förslappad framför TV:n.

Min dag ser då ut som följande. Jag har valt att inte ställa klockan. Gubbe som man är så vaknar man ändå runt kl 7.00 varje morgon så det känns som en onödig åtgärd.

7.00 – Ligger kvar i sängen och uppdaterar mig på Facebook och nyhetsmedier.

7.30 – Går upp och sätter på kaffe och fixar frukost.

8.00 – Käkar frukost och tittar på TV

9.30 – Nu går jag ut en sväng. Jag har blandat mellan att ta bilen till någon fågellokal eller ta en promenad hemma.

11.00 – Hem och förhandla med ungarna om vem som ska laga mat.

12.00 – Käka lunch

12.30 – Förhandla med ungarna om vem som ska diska

13.00 – Slötid framför TV:n eller datorn, just nu bloggar jag t ex

15.00 – Dags för utevistelse igen, oftast en promenad hemma.

16.00 – Hem och förhandla om vem som ska laga mat

16.30 – Börja laga mat eller glo på TV, beroende på hur förhandlingarna gick

17.00 – Middag

17.30 – Nu är det kväller

På måndag börjar Benjamin skolan igen, så då blir det inte så mycket förhandlande längre. Dags att komma på något annat att göra än att förhandla med ungarna om disk och matlagning.

 

Fåglar jag fotat – småfläckig sumphöna

Småfläckig sumphöna är en nattaktiv och skygg varelse. Ljumma sommarkvällar kan man höra den plippa ihärdigt vid någon våtmark, men att se den är inte vardagsmat.

Första gången jag såg en småfläckig sumphöna var när jag kryssade större beckasinsnäppa. Då kom det fram en helt ogenerat och stal uppmärksammheten från den rara amerikanen i några sekunder.

Nästa gång satt jag i gömslet vid Lövsta i Asköviken. Jag hade kameran framme men när sumphönan kom fram satt jag bara och tittade på den i min kikare och kom inte på tanken att fota den. Inte förrän det var för sent.

Vill man fota den så är mitt tips att åka ner till Ottenby och passera fågelstationen ungefär samtidigt som personalen där kommer ut och visar upp ett exemplar.

Den här fotades den mest sjuka höst jag varit på Öland, när sibiriska järnsparvar kändes som en trivial fågel och man var tvungen att välja bort arter man annars bara drömmer om att se.

 

Fåglar jag fotat – småtrapp

Närmsta population av småtrapp finns i Frankrike och Spanien eller österut i på stäppen i Ryssland, Ukraina och Kazakstan. Varifrån denna trapp som dök upp i Värmland 2015 kom har jag ingen aning om. Båda pupulationerna flyttar i viss utsträckning och vi har inflöden av flyttfåglar både från SO och SV till Sverige. Med väderdata och fyndstatus från andra mer vanliga fåglar borde det dock gå att räkna ut vad som är mest sannolikt.

I alla fall så fyllde jag bilen med ungdomar och drog till Värmland den 1 maj 2015. Det skulle sen sluta med en av de höftigaste fågeldagar jag varit med om. Kanske den häftigaste.

När vi hängt in småtrappen som var ganska tråkig där den gick i ett dike och tittade upp då och då. Så ägnade vi lite tid till att leta efter ringtrast och andra tättingar som anlänt. Tanken var sedan att leta smålom som är Värmlands landskapsfågel. Men då kom ett larm om svarthalsad dopping i Frövisjön, så vi satte oss i bilen och drog iväg hem igen.

Hur dagen sedan fortlöpte kan man läsa om här: https://godisgris.se/2015/05/01/den-forsta-maj-2015/

 

Fåglar jag fotat – smådopping

Vår minsta och mest diskreta dopping. Innan jag började skåda hade jag ingen koll på att det fanns någon fågel som hette smådopping. Men jag blev ganska snabbt varse när jag började fuska på svalan genom att kolla dagens fågel.

I Skitviken vid Ångkraftverket i Västerås skulle det tydligen finnas flera, men de gånger jag var där så såg jag aldrig någon.

När jag sen slutade att bara titta på fåglar och lärde mig att skåda på riktigt så fattade jag ganska snabbt varför jag aldrig sett någon smådopping. Smådoppingar är som jag nämnde diskreta och håller mest till i kanten av vatten och gömmer sig gärna i kantvegitationen. När de födosöker är de mer under vatten än ovan.

Då och då kan man dock stöta på någon mer djärv individ som vågar sig ut på öppet vatten som här vid Skitviken i Västerås. En plats som smådoppingarna tyvärr slutat att övervintra vid. Så nu får man ligga i och leta vid andra öppna vattenytor för att hitta en övervintrare. De flesta vintrar övervintrar det dock inga smådoppingar i Västerås.

Äntligen naturskola igen

Jag som var så glad över att få gå ut och möta våren med våra tvåor efter en dryg månad inomhus. Då kom det en pandemi som tvingade mig att vara hemma tills hostan gått över. Så förra veckan blev det ingen naturskola för mig.

Då klasserna just nu är en smula decimerade i antal valde jag att ligga lite lågt med mina planer och istället fortsätta att ta vårpromenader med alla grupper. Senaste gången jag var ute med dem gick ju våren nästan bakåt, så vi kan behöva lite mer tid för att fylla våra bingobrickor.

Tyvärr har ju inte våren jättebråttom trots att vi redan börjar närma oss april. Så även idag kändes som ett steg bakåt.


fotad vid ett annat tillfälle

Jag hade dock sett två tranor på andra sidan skogen och hört bofink när jag klev ur bilen på parkeringen, så vissa förhoppningar hade jag när jag samlade dagens grupp.

Förskoleklassen hade redan gått iväg till skogen och skulle hålla sig i Paradiset. (Den del av skogen dit våren kommer först) Eftersom tranorna höll sig på andra sidan skogen gick vi runt skogen och passade på att kolla in en myrstack på vägen.

När vi kommer fram till ödetomten på andra sidan skogen samlar jag ihop gruppen och förklarar att utan kikare kommer vi inte att kunna se tranorna jättebra och att vi måste hålla oss på avstånd för att inte störa dem. Inga skrik, inga häftiga rörelser. Nu skulle vi smyga fram mot åkern och jag förklarade att vi skulle gå en liten omväg runt den gamla tomten mot granen som stod vid infarten.

Vad spännande det blev att smyga, alla elever var tysta som möss och spänningen steg. Men var höll tranorna till? De var inte kvar på den del av åkern jag alltid sett dem. Plötsligt får vi syn på dem bakom granen vi siktade mot. De stod bara 20 meter från den. Vilken tur att vi inte hann fram. Men de blev ändå obekväma av vår närvaro och tog till vingarna och bytte sida av åkern.

Vinden tilltog och vi valde att ge oss in i skogen för att leta bofink, men stannade till en stund för att lyssna på en lärka som drillade över våra huvuden.

Väl uppe i skogen var det tyvärr ganska tyst. Det enda vi lyckades höra var en gärdsmyg och några blåmesar.

Istället började vi undersöka vad som hände under barken på döda träd. För trots att träden är döda verkar de vara fulla av liv.

« Äldre inlägg

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑