Etikett: fågelfoto (Sida 1 av 19)

Fåglar jag fotat – storspov

Sista fågeln på stor- än så länge blir storspov. En än så länge relativt vanlig fågel som kan rasta i ganska stora mängder på åkrar och ängar här i Mälardalen.

Som häckfågel har den dock nästan försvunnit, utan då får man ge sig längre norrut, eller ut i skogarna och leta på myrarna.

Uppe i Norrbotten, där jag tillbringade en hel del tid under somrarna när mina svärföräldrar bodde i Luleå, kunde man ofta se dem i ganska stora antal. Födosökande på nyslåttrade ängar.

Fotomässigt tillhör även storspov den skara fåglar som alltid håller sig för långt bort för mina skills som fotograf. Den här motljusbilden fotat vid Kallax hamn utanför Luleå tycker jag ändå fångar den norrbottniska sommarkvällen väl.

Fåglar jag fotat – storskrake

Nu börjar jag sakta men säkert närma mig slutet på alla fåglar som börjar på ”stor”, men på bokstaven S är det en hel del kvar. Imponerande många fågelarter som börjar på S.

I alla fall så är det dags för storskrake. En fågel som är ganska vanlig och så länge det finns öppet vatten går den att hitta här hemma i Västerås.

Kalla vintrar kan arten bli skillnaden mellan succé och fiasko i vårt årliga artrally.

Vid skitviken brukar man dock alltid kunna hitta den. Annars är kraftvärmeverket i andra änden av hamnen ett bra ställe. Men under artrallyt hoppas man kunna undvika det, eftersom det kräver en lite längre promenad och då förlorar man tid.

Den här bilden är fotat vid gamla ångkraftverket intill skitviken. Ett annat ställe där isen lägger sig sent, om någonsin. Här kan man hitta alla våra övervintrare.

Fåglar jag fotat – brednäbbad simsnäppa

I två år stod jag still på 249 arter i Västmanland och det kändes som om jag aldrig skulle ta mig över 250.

I år har det dock lossnat ordentligt. Det började med en ringand i Asköviken och fortsatte sedan med en tretåig mås i Hällsjön, sen dök det upp en ökenpipare i Frövisjön och den här veckan en tjockfot i Norsa och en brednäbbad simsnäppa vid nyckelgrundsstenen mitt i Hjälmaren.

Tjockfoten fick jag bild på genom tuben, men jag är inte framme vid T än, så den får vänta. Däremot var det ett bra tag sedan jag passerade B i denna bloggserie, så simsnäppan kommer här.

Jag är ju som jag nämnt inte någon fotograf och foto är inte det som driver mig, men det är kul att få fåglar på bild. Den här simsnäppan höll till riktigt nära båten och på bra fotoavstånd, men med en enkel kamera på en guppig båt så blir det där med fokus inte det lättaste.

Den här bilden är den enda där jag lyckades få fågeln någorlunda skarp. Så vi får hålla tillgodo med den.

Fotat vid Nyckelgrundstenen i Hjälmaren, Arboga.

Fåglar jag fotat – lappsparv

Att publicera fåglar man fotat i alfabetisk ordning innebär ju att det då och då ramlar in arter man passerat i sin ordning.

Jag och Benjamin drog upp en snabb vända till Flatruet i Härjedalen och där vimlade det verkligen av lappsparv just nu. En art jag inte lyckats fota, så när jag vaknade på tok för tidigt utan att ha sovit klart i tältet tog jag kameran och gick ut för att försöka fota någon av dem.

Jag hörde en hane sjunga inte alls långt från tältet så det borde bli ganska enkelt.

Nog för att jag hittade hanen ganska snabbt och jag fick också några skapliga bilder på den, men när jag satt på huk bakom en buske så började en hona locka på mycket närmre avstånd och då skiftade jag fokus och fick bättre bilder på henne.

Nåja, ni kan få se bilden på hanen också. En riktigt snygg fågel som tyvärr minskar i antal, även om det inte kändes så på Flatruet i år.

För övrigt, ber jag om ursäkt för mitt bloggande som går sådär just nu. Borde blogga oftare, men jag har hamnat i en liten svacka och får ingen inspiration trots att det ändå händer en hel del spännande.

Fåglar jag fotat – storskarv

Det finns två sorters människor. De som ser oss människor som en del av naturen och de som inte gör det.

Den sistnämnda tenderar då också till att dela in naturen i gott och ont utifrån vilken nytta växter och djur gör för oss människor. Ogräs och skadedjur ska bekämpas.

Jag tillhör inte den sorten och rent evolutionärt så finns det ingen organism som gör nytta eller skada. Vi har en enda uppgift i livet och det är att sprida våra gener. Under tiden vi sysslar med det finns det dock ingenting som hindrar oss som har ett självmedvetande att göra gott och krydda livet med andra meningsfullheter.

En storskarv däremot är bra på att vara storskarv. Den äter fisk och har ingen regering eller eu-kommision som sätter upp fiskekvoter. Den är heller inte medveten om hur Östersjön mår och har inga ekonomiska planer med sitt liv eller sin population. Den bygger bo, parar sig, fiskar föder upp ungar och flyttar söderut under vintern.

Man kan alltså inte skylla storskarven för att fisken minskat i Östersjön. Man får däremot tycka att den är ful, och att öarna de har kolonier på ser fördjävliga ut. Det har jag förståelse för. Men för mig är det ingen skillnad på en skarvö eller en skogsbrand. De dödar de stora träden, men ur den förödelsen föds något nytt.

Att skarven ökat i Östersjön är inte orsaken till att fisken minskat. Det är ett resultat av att de stora rovfiskarna som torsk och gädda minskat. Det har gett skarven ett ypperligt tillfälle att öka i antal.

Om folk slutade upp att träta om skarven och istället tog tag i de verkliga problemen med Östersjön så kanske vi kan rädda vårt hav. Men många av den första kategorin människor jag räknade upp där uppe klarar inte av att tänka i flera led och då blir det lättare att skylla på skarven. För inte kan det väl vara så att Människan är ett skadedjur enligt deras sätt att se på naturen. Människan tillhör ju inte naturen.

Det blev ganska lite prat om fågeln, och lite mer om oss människor och hur vi väljer att se på denna fågel som väcker så mycket känslor.

Bilden är i alla fall tagen vid Ångkraftverket i Västerås.

Fåglar jag fotat – storlom

En av mina favoritfåglar när jag var liten och till det finns det två anledningar. 1. Den var ganska lätt att rita av. 2. Den väckte minnen av ljumma sommarkvällar med gäddfiske i farfars sjö.

Storlom är nog mest känd för sitt vemodiga rop i sommarnatten. Ett smått spöklikt ljud som kan förklara varför folk trodde på allehanda småknytt förr i tiden.

Om man är ute och åker båt på en sjö så kan man få se den ganska nära. Det är precis som om de inte uppfattar båten som något farligt. Men om man smyger ner mot en brygga där man ser att de håller till i närheten, då dyker de och försvinner långt bort.

Med den beskrivningen så kanske ni förstår att jag mest har bilder på långa avstånd av denna vackra fågel.

Just denna fågel har jag ingen koll på var jag tagit. Kan vara ute på Granfjärden vid ängsö, men också på Åmänningen eller vid Öjesjön. Kan också vara på någon random kustlokal.

Fåglar jag fotat – stjärtmes

Sötare fågel än stjärtmes går det nog inte att hitta i Sverige. I alla fall bland de som frekvent förekommer här.

De håller ihop i små familjegrupper och drar fram i små egna meståg i sin jakt på föda.

I äldre fågelböcker brukar det stå att de inte kommer till matningar, men det stämmer inte. Talgbollar, jornötter och hackade nötter och ost brukar uppskattas av dessa små söta dunbollar.

Men man får vara snabb, för de är rastlösa och besöken blir för det mesta kortvariga. Det samma gäller när man ska fota dem.

Jag vet inte hur många suddiga skitbilder jag har på stjärtmes.

Nu lämnar vi i alla fall stjärtfåglarna och ger oss in på storfåglarna.

Fåglar jag fotat – stjärtand

Stjärtanden är en av de mer ovanliga änderna i Sverige. Som så många andra norrlandshäckande arter ser man dem mest under vår och höst när de rastar på våra breddgrader. Fast då och då kan man göra något sommarfynd.

Vintertid drar de söderut ner på kontinenten och brittiska öarna. Men vintrarna när jag och Benjamin började kryssa hårt, hade vi en stjärtandshona som valde att övervintra med gräsänder i Västerås.

Den första tiden var hon mer försiktig än de bordusa och tiggande gräsänderna, men efterhand blev hon mindre skygg och ställde upp på fortografering utan vidare.

En vår kom hon plötsligt tillbaka med en hane och ville gärna visa honom sina vinterkvarter, men han var livrädd mest hela tiden och kunde inte acceptera Svartån mitt i Västerås som bostadsort. Så efter parning försvann de båda och efter det har vi inte sett dem.

Fåglar jag fotat – stenskvätta

Jag vet inte vilket hjärnsläpp jag fick förra inlägget. Svarthättan stod inte alls på tur i alfabetslistan. Det är långt kvar tills jag kommer till SV, jag är fortfarande kvar på stenfåglar och idag styr jag tillbaka till den som står på tur.

Stenskvätta är en fågel som haft det tufft i vårt förändrade kulturlandskap. Det finns inte så mycket stengärdsgårdar kvar och de stenskravel man kunde hitta på varje åker när jag var liten är på många ställen bortforslade och åkrarna utjämnade.

Därför är det inte så vanligt att hitta stenskvättor i kulturlandskapet längre. Men i hagmarker med mycket sten och i fjällen är de ganska lätta att hitta.

Den här fotade jag vid Nipfjället för några somrar sedan.

Fåglar jag fotat – svarthätta

Svarthättan är en riktigt vanlig fågel, men känner man inte igen sången så är den nog relativt okänd för många.

När Linné systematiserade fåglarna var han inte så engagerad och noga utan han klumpade ihop alla sjungande gråa, beiga och gröna småfåglar i en och samma grupp. Sångare.

Efterhand har vi lärt oss mer och delat upp denna gigantiska grupp i fler och fler grupper. Men några fåglar hänger kvar och är de egentliga sångarna. Sylvia. Dit hör svarthättan. Sången på sylvior känns igen på att de är lite pladdriga och det kan vara lite svårt att skilja dem åt på sången för nybörjare. Men det är en riktigt bra grupp att träna på för den som vill ta steget och bli mer kunnig på fågelsång. Svarthätta, trädgårdssångare, törnsångare och ärtsångare är de vanligaste och de kan man hitta hemma utan några större ansträngningar.

Svarthättan har klara toner i sitt pladdrande och är den som sjunger vackrast om man frågar mig. Kanske en av de vackraste fågelsångerna vi har här i Sverige.

Att fota svarthätta är lite tuffare, de trivs i täta buskar och träd där de kan flöjta ut sina toner. En del tuffingar övervintrar här hos oss och de kan man kanske ha tur att få se nära, men de är ofta väldigt försiktiga och revirhävdande även under vintern, så de brukar ta en buske i besittning och sen göra snabba små utflykter för att skaffa mat.

Den här fågeln ovan fotade jag utanför Naturum Ottenby en regning majhelg för några år sedan. Den höll till där på plattorna hela förmiddagen, och regnet gjorde att det var ganska få besökare och vi som var där lät den ha sina plattor i fred.

« Äldre inlägg

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑