Etikett: fågelfoto (sida 1 av 17)

Fåglar jag fotat – Snösparv

Första gången jag såg snösparv var en sommar när jag var runt 10 år. Vi var som vanligt uppe i Grövelsjöfjällen och skulle bestiga Svealands högsta berg. Storvätteshågna. Vid en rast på väg upp kom det två fåglar där den ena var snövit.

Att man kunde hitta snösparv här hemma hade jag noll koll på då. Då trodde jag att alla fåglar som flyttade flög non stop från sommarplatsen till vinterplatsen. Att hitta fjällfåglar hemma gick väl inte.

Det är en ganska vanlig tankevurpa folk gör. De tror inte att det ska finnas t ex snösparv, blåhake eller fjällvråk här. Att de har hamnat fel. Men till skillnad från oss människor där destinationen är det viktiga, så är flytten och resan det viktiga för flyttfåglar. De har inte mer bråttom än de behöver och rastar på fler ställen på väg till destinationen.

Snösparv flyttar dessutom inte så långt. De övervintrar hos oss om det bara finns någon åker eller äng med vinterståndare så att de kan hitta föda.

De här snösparvarna rapporterades utanför Västerfärnebo när jag och Benjamin börjat skåda på allvar. Benjamin som aldrig sett snösparv ville gärna se dem och vi åkte upp och letade på åkrarna. Det tog sin lilla tid att hitta dem, men när vi väl hittade dem så formligen kokade fältet av dem.

Någon bild att njuta av blev det inte, men jag fick dem på bild i alla fall.

Fåglar jag fotat – snatterand

Jag hade ganska bra koll på tättingar innan jag började fågelskåda på riktigt. En del sjöfågel hade jag också koll på. Att vissa änder dyker och vissa vippar t ex. Men någon vidare artkunskap hade jag inte och än mindre koll på vilka som var ovanliga eller vanliga.

Änder är dock en bekväm grupp fåglar att börja med och med Asköviken och Frövisjön nära var det heller inte så svårt att börja få kläm på dem. Snatterand var helt klart en fågel jag hade noll koll på och i början tyckte jag också att just den var extra svår att skilja från de mest vanliga gräsänderna. Inte gräsandshanen, men både snatterhonan och snatterhanen tyckte jag var väldigt lika gräsandshonor. Något jag för mitt liv inte kan förstå idag, men det är något jag haft med mig när jag hållit studiecirklar och exkursioner med nybörjare.

Snygg på ett diskret sätt och en fågel med hög integritet. Den är inte framfusig som gräsanden utan håller sig gärna en bit från oss människor. Här i Mälardalen hittar man den i de flesta naturliga våtmarker i sjö och jordbruksmark.

Att få någon bild man var nöjd med var en utmaning. Den vill ju inte gärna komma fram och äta ur handen utan höll sig för det mesta lite på avstånd. Vid Lövsta-gömslet ute vid Asköviken lyckades jag till slut en majkväll när jag satt där ensam och bara njöt av stillheten och fågellivet.

 

Fåglar jag fotat – småspov

För det otränade ögat är det ganska svårt att skilja småspoven från storspoven. Visst är den mindre, men det är ingalunda någon liten vadare det rör sig om.

Om man hör dem så går det ganska lätt. Småspoven har ett mer bubblande läte. Men ofta ser man fågeln tyst och födosökande. Näbblängden är ett kännetecken, men då ska man vara medveten om att näbblängden varierar ganska mycket på storspov och framförallt unga spovar har ganska kort näbb.

Bästa kännetecknet enligt mig är ansiktet och huvudet. Småspov har en mittbena, en rand mitt på huvudet och mycket tydligare ögonbrynsstreck. Storspoven har en mer jämt färgad hjässa även om honor kan ha en antydan till mittbena, men den är alltid diffus.

Här i Mälardalen är det dessutom mycket mer sannolikt att det är en storspov du ser rasta på någon åker eller vid någon våtmark, så för att undvika confirmation bias bör man alltid utgå från att det är en storspov man hittat och sedan försöka motbevisa det för sig själv. Ställ helt enkelt frågan ”varför skulle inte också detta vara en storspov” om du hittar en fågel som du tror är en småspov.

Småspov var länge en art jag saknade på min hemmalokal Frövisjön, men efter mycket om och men så lyckades jag få in den. Den dyker liksom upp när man anar det som minst, så jag slutade helt enkelt försöka, så gick det bra.

 

Fåglar jag fotat – småskrake

Nu har jag kommit till nummer 166 av de jag fotat från A-Ö. 91 fåglar kvar av de jag fotat i dagsläget. Men jag är inte ens halvvägs bland fåglarna på S.

Att det finns en hel del fågel på S visste jag om, men jag har aldrig reflekterat över hur oerhört många det egentligen är. 72 arter av de 257  arter jag fotograferat betyder att fler än en fjärdedel börjar på S. Hela 28% rör det sig om.

Fast nu är det inte statistik eller vilken bokstav fågeln börjar på jag ska skriva om utan nu ska jag skriva om småskrake.

Småskraken häckar mest utefter kusterna och mer sparsamt i inlandet. Men den är spridd i hela landet.

Förutom Västerås kommun då. För här är småskrake en raritet som vi larmar om vi får syn på. När man som jag jagar årskryss på hemmaplan och vill ha en så välfylld Västmanlandsårslista som möjligt så är småskraken ofta en art man får jobba lite extra på. Man kan aldrig räkna med att få den, utan man måste välja att röra på sig en smula. Uppåt bergslagen och längs Kolbäcksån är det lite lättare, men fortfarande inte enklet.

En och annan småskrake rastar också på mer frekvent besökta rastlokaler som Asköviken, Frövisjön, Fläcksjön, Granfjärden m. fl. Fast det handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och på både Askövikenlistan och Frövisjölistan tog det lång tid innan jag fick in småskrake.

Utefter kusterna är det dock lite lättare att hitta dem och fotot här ovan är fotat vid Kallax hamn utanför Luleå. Där kunde man i lugn och ro fota småskrakarna, men de höll sig på bekvämt avstånd.

 

Fåglar jag fotat – smålom

Smålom är inte så fasligt mycket mindre än storlommen. Men den har en helt annan strategi för var den väljer att häcka. Storlommen häckar i större skogssjöar där den kan hitta föda och håller sig gärna där under häckningen.

Smålommen däremot häckar i små gölar gärna på någon mosse långt in i skogen och flyger till fiskrika sjöar i närheten för föda.

Vid Knuthöjdsmossen i Hällefors finns det flera par smålom och att spendera en försommarkväll där är riktigt trevlig. smålom som kommer inflygande och flyger ut från mossen, samtidigt som andra försommarfåglar håller konsert i skogen runt om.

Tidig morgon eller sen eftermiddag kväll är det som rekommenderas för ett besök. Under dagarna är aktiviteten påtaglig mindre.

Fåglar jag fotat – småfläckig sumphöna

Småfläckig sumphöna är en nattaktiv och skygg varelse. Ljumma sommarkvällar kan man höra den plippa ihärdigt vid någon våtmark, men att se den är inte vardagsmat.

Första gången jag såg en småfläckig sumphöna var när jag kryssade större beckasinsnäppa. Då kom det fram en helt ogenerat och stal uppmärksammheten från den rara amerikanen i några sekunder.

Nästa gång satt jag i gömslet vid Lövsta i Asköviken. Jag hade kameran framme men när sumphönan kom fram satt jag bara och tittade på den i min kikare och kom inte på tanken att fota den. Inte förrän det var för sent.

Vill man fota den så är mitt tips att åka ner till Ottenby och passera fågelstationen ungefär samtidigt som personalen där kommer ut och visar upp ett exemplar.

Den här fotades den mest sjuka höst jag varit på Öland, när sibiriska järnsparvar kändes som en trivial fågel och man var tvungen att välja bort arter man annars bara drömmer om att se.

 

Fåglar jag fotat – smådopping

Vår minsta och mest diskreta dopping. Innan jag började skåda hade jag ingen koll på att det fanns någon fågel som hette smådopping. Men jag blev ganska snabbt varse när jag började fuska på svalan genom att kolla dagens fågel.

I Skitviken vid Ångkraftverket i Västerås skulle det tydligen finnas flera, men de gånger jag var där så såg jag aldrig någon.

När jag sen slutade att bara titta på fåglar och lärde mig att skåda på riktigt så fattade jag ganska snabbt varför jag aldrig sett någon smådopping. Smådoppingar är som jag nämnde diskreta och håller mest till i kanten av vatten och gömmer sig gärna i kantvegitationen. När de födosöker är de mer under vatten än ovan.

Då och då kan man dock stöta på någon mer djärv individ som vågar sig ut på öppet vatten som här vid Skitviken i Västerås. En plats som smådoppingarna tyvärr slutat att övervintra vid. Så nu får man ligga i och leta vid andra öppna vattenytor för att hitta en övervintrare. De flesta vintrar övervintrar det dock inga smådoppingar i Västerås.

Fåglar jag fotat – smalnäbbad simsnäppa

Här hemma i Västmanland är smalnäbbad simsnäppa en ”bråttom”-fågel. Vill man ha den på sin årslista måste man antingen hitta en själv eller vara väldigt snabbt på plats om någon annan upptäcker den. Den häckar i små fjällsjöar och gölar på kalfjället och här rastar den sparsamt och kort.

Det är bra många gånger man sett den rapporterats av någon pensionär på förmiddagen och när man åker förbi på eftermiddagen efter jobbet är den som bortblåst.

Längs kuster verkar det dock som den rastar lite längre och på Öland ser man den ganska ofta när man är där i maj.

Den här gynnaren hittade vi på Öland i en liten göl på en sjömark norr om Stenåsa i våras. Den gav verkligen intryck av en liten fjällgöl så närmare lämplig häckbiotop kommer man inte i Sverige utan att bege sig till fjällen.

Tyvärr hade jag kameran knasigt inställd så den tog sekvensbilder som sparades som korta filmer. Lyckades i alla fall få ut denna ur filmsnutten.

Fåglar jag fotat – slaguggla

När man står ensam i en mörk skog och hör slagugglan ropa så förstår man att folk trodde på allt möjligt oknytt förr i tiden.

En riktigt tuffing som gärna ger sig på att jaga fågel om det är ont om gnagare i markerna. Det är något man kan märka år det är dåligt med sork. Då kan slagugglan komma igång senare när skafferiet fylls på med trastar, morkullor och duvor som flyttat söderut under vintern.

Den här ugglan hittade jag och Z när vi var uppe i Svartådalen och skådade. Den satt i en gammal fårhage intill vägen. Med torra granar bakom sig blev det nästan som ett svartvitt fotografi.

Fåglar jag fotat – skärsnäppa

Skärsnäppan är nog Sveriges tuffaste fågel. Den häckar längre norrut och övervintrar vid våra kuster på kala skär. Där springer de runt och födosöker och hoppar bara undan när vågorna rullar in.

Lugnare dagar tar de det lugnare och då kan man se dem rota runt i tången som andra vadare. Nere vid Ölands södra udde brukar det oftast finnas skärsnäppor, men man får slita ganska hårt för att hitta dem.

Benjamin tog sovmorgon morgonen jag kryssade den och när han sedan kom lyckades vi inte återfinna den, så han fick vänta ett år på nästa chans.

Någon riktigt snygg bild på denna fågel har jag inte. En tubfotad bild från ÖSU är nog det enda jag har.

 

« Äldre inlägg

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑