Nu har jag traglat mig hela 50 sidor in i den stora boken om fotboll. Den där Mats Olsson avhandlar ett helt kapitel om att det inte finns någon sanning i fotboll, men samtidigt försöker han ständigt bevisa att hans sätt att se på fotboll är det rätta.
Jag får inte riktigt ihop hans attityd med de skrivna orden, men det är väl inte direkt något jag heller förväntat mig.
Krister Nordin
Mats är lite bättre än oss andra. Han ser på fotbollen på rätt sätt och gillar spelare som ingen annan gillar. Det stämmer givetvis om man jämför sig själv med andra som inte hämtat en pinne i skogen och bara håller på landslaget.
Mats gillar spelare som Stefan Schwarz, Ölme Johansson, Henrik Rydström och Krister Nordin. Spelare som enligt Mats sällan blir besjungna och tar i kapitlet om Krister Nordin upp det stora i att höra ”Nordin Nordin Krister Nordin” på Wembley.
Jag vet inte i vilken värld Mats lever i, eller vad han brukar syssla med på pressläktaren men spelare av Nordintypen brukar ofta vara älskade av sina egna fans och hatade av motståndarfansen. Visst är de lite småtråkiga och jag är villig att erkänna att jag många gånger spottat åt Håkan Mild. Alla kanske inte får egna sånger, men där spelar faktiskt namnet in en del också. Vissa namn är svårare att spontant börja sjunga. Men att den här typen av spelare inte hyllas och besjungs är så fel det bara kan bli.
Ju längre jag läser så inser jag att Mats ställningstagande mot att ”hålla på ett lag” i grund och botten handlar om att han inte törs. Han pratar om njutning, men för en fotbollsälskare som vill uppleva den ultimata njutningen måste man också våga att riskera att bli besviken.
Det är många som inte vågar ta detta steg. En del gör som Mats. De håller inte på något lag.  En del går den andra vägen och blir sjukligt engagerade och stoppar huvudet i sanden över det egna lagets brister. Det är dessa som mailar till Mats när han skriver dumt om klubben de tror sig älska. Sen drar han slutsatsen att alla vi som håller på ett lag är som dem.