NPG åker för det mesta upp till Luleå på sportlovet med barnen, och jag stannar hemma och jobbar.
Att jag är gräsänkling hela veckor brukar väcka avund bland manliga bekanta, och jag får ofta höra hur bra jag har det.
Ni vet inte vad ni pratar om kan jag säga. Det brukar funka bra en halv vecka, men sen blir det faktiskt bara tomt och tyst.
Det här sportlovet har jag haft tur med att jag kvällsarbetat både planerat och oplanerat och sen hade vi spakväll med grabbarna i går, så slutet på veckan ramlade iväg snabbare än vad de brukar.
Människan är ett flockdjur som lever i små familjegrupper och jag förstår faktiskt inte denna onaturliga längtan bort från denna gemenskap. Idag kommer de hem och jag längtar efter NPG, Flisan och Lilleman så att det nästan gör ont.