Sitter ensam hemma och våndas inför derbyt i kväll.Ett derby mellan två lag i helt skilda situationer. AIK är ett lag på väg uppåt med starkt själförtroende och nästintill skadefri trupp. För Hammarby som började serien riktigt bra ser situationen helt annorlunda ut. Nedåtgående trend, många skador och det själförtroende som råkade finnas kvar efter att de som första lag i år fick stryk av Örgryte försvann snabbt efter ”skandalderbyt” på söderstadion.
Det var länge sedan ett stockholmsderby var så lättippat och det är det som oroar mig, för trots att ingenting pekar på att vraken från södermalm ska kunna rå på AIK så är det ändå ett derby. Ett derby som Hammarby inte kan förlora och AIK måste vinna.
Hammarbys säsong är körd redan. De har -1 poäng efter att allsvenskan vände och denna match är det enda som finns kvar att rädda av säsongen för deras del.
Jag minns med glädje det som hände en oktoberkväll 2001 då situationen var att Hammarby ledde serien och kunde säkra guldet mot AIK som i princip bara hade äran och skadeglädjen att spela för. Matchen blev en klassiker bland AIK:are. Tifot var i världsklass och laget chocköppnade med ett klackmål från Andreas Alm och en cykelspark från Mats Rubarth. Det var då som Arne Hegerfors kom med den underbara kommentaren ”Är det brasilien vi ser eller är det AIK”.
Att Hammarby tog över matchen och var bra nära att komma i kapp har vi gnagare glömt för länge sedan tack vare en fin avslutning av matchen som gav siffrorna 5-2.
Jag hoppas verkligen att Hammarby inte orkar mobiliserar den kraft som behövs för att ge oss samma nesa som vi gav dem när de svävade som på moln.
Det som talar för att de inte lyckas med samma bedrift är att AIK inte var dåliga 2001 och AIK-fansen inte svek sitt lag, Norra var fullsatt då som nu.
Hammarby hösten 2006 är däremot ett illa sargat lag med supportrar som inte sluter upp bakom sitt lag när de behöver dem som mest.