Jag som var så glad över att få gå ut och möta våren med våra tvåor efter en dryg månad inomhus. Då kom det en pandemi som tvingade mig att vara hemma tills hostan gått över. Så förra veckan blev det ingen naturskola för mig.
Då klasserna just nu är en smula decimerade i antal valde jag att ligga lite lågt med mina planer och istället fortsätta att ta vårpromenader med alla grupper. Senaste gången jag var ute med dem gick ju våren nästan bakåt, så vi kan behöva lite mer tid för att fylla våra bingobrickor.
Tyvärr har ju inte våren jättebråttom trots att vi redan börjar närma oss april. Så även idag kändes som ett steg bakåt.
fotad vid ett annat tillfälle
Jag hade dock sett två tranor på andra sidan skogen och hört bofink när jag klev ur bilen på parkeringen, så vissa förhoppningar hade jag när jag samlade dagens grupp.
Förskoleklassen hade redan gått iväg till skogen och skulle hålla sig i Paradiset. (Den del av skogen dit våren kommer först) Eftersom tranorna höll sig på andra sidan skogen gick vi runt skogen och passade på att kolla in en myrstack på vägen.
När vi kommer fram till ödetomten på andra sidan skogen samlar jag ihop gruppen och förklarar att utan kikare kommer vi inte att kunna se tranorna jättebra och att vi måste hålla oss på avstånd för att inte störa dem. Inga skrik, inga häftiga rörelser. Nu skulle vi smyga fram mot åkern och jag förklarade att vi skulle gå en liten omväg runt den gamla tomten mot granen som stod vid infarten.
Vad spännande det blev att smyga, alla elever var tysta som möss och spänningen steg. Men var höll tranorna till? De var inte kvar på den del av åkern jag alltid sett dem. Plötsligt får vi syn på dem bakom granen vi siktade mot. De stod bara 20 meter från den. Vilken tur att vi inte hann fram. Men de blev ändå obekväma av vår närvaro och tog till vingarna och bytte sida av åkern.
Vinden tilltog och vi valde att ge oss in i skogen för att leta bofink, men stannade till en stund för att lyssna på en lärka som drillade över våra huvuden.
Väl uppe i skogen var det tyvärr ganska tyst. Det enda vi lyckades höra var en gärdsmyg och några blåmesar.
Istället började vi undersöka vad som hände under barken på döda träd. För trots att träden är döda verkar de vara fulla av liv.
Senaste kommentarer