Vi kom sent till matchen igår, så sent att vi nästan missade norra europas mäktigaste inmarsch.
Det gjorde inte dirket någonting för AIK hade inte bråttom, de väntade snällt till den 89:e matchminuten med att göra mål.
AIK brukar börja matcherna ganska intensivt och offensivt, men igår var det inte samma rasande tempo. Kanske har de lärt sig av tidigare misstag, då orken och anfallslustan avtagit när målen uteblivit.
Igår fick vi se ett mer stabilt AIK som jobbade sig fram med mer variation i anfallen än tidigare, men så hade vi för första gången på länge renodlade och hela kantspelare på båda kanterna. Min favorituppställning på högerkanten med Markus Jonsson och Kenny Pavey, när spelade de senast tillsammans där?
På vänsterkanten återfanns den efteröängtade Gabriel Özkan och Patrik Karlsson, men ack den lycka som består.
Efter blott 20 min grinar olycksbarnet Özkan illa och får bryta matchen med en ny muskelbristning.
Lite drygt 5 minuter senare är det Markus Jonssons tur att avbryta, med en bristning i ljumsken.
Som om inte detta skulle vara nog. Bojan som ersatte Özkan och visade vägen för hela laget genom att höja tempot i matchen fick i 61:a minuten halta av planen med ett knä som låst sig.
Trots 3 ofrivillga byten med medföljande omdisponeringar av laget så stod AIK upp bra och var det klart bästa laget på planen. Janne Andersson i Halmstad som brukar vara saklig och ärlig i sina matchanalyser påstod att oavgjort hade varit rättvist, men han vet att han ljuger annars satt han och sov på bänken.
Trots att Halmstad spelade oerhört tråkigt, och på äkta handbollsmaner sprang hem med hela laget och intog försvarsposition så fort de förlorade bollen, så var matchen i det stora hela sevärd. AIK anföll som sagt med mer variation än tidigare i år även om vi på grund av skador tappade lite av det mot slutet.
Vi skapade mer chanser och jag tror att det bara var AIK-anfallets dåliga själförtroende som så när räddade en poäng för hallänningarna, men i 89:e kom det förlösande 1-0 målet av the one and only Kenny ”Millwall” Pavey.
Det slog mig idag att senast jag tillät mig att måljubla på plats var i september mot apa if.
Jag gick som jag skrivit tidigare hem mot bajen, så sist jag var på plats och såg AIK göra mål var mot Sundsvall efter den eviga måltorkan, och då var det inte ett jubel som kom från mig, bara en väldigt högljud jubelliknande suck.
Fotboll, Allsvenskan, AIK, Halmstad BK, Kenny Pavey, Gabriel Özkan, Bojan Djordic, Markus Jonsson, fotbollskador, skadehelvete
Lämna ett svar