Igår när jag satt och tittade på Rögle-AIK byggdes sakta men säkert en frustration upp.
Inte över att AIK spelade dåligt, eller att siffrorna trillade iväg till skåningarnas fördel.
Nej det som frustrerade mig var att det i mina ögon inte var mycket som skiljde lagen åt. Rögle var visserligen bättre på allt, men inte sådär överväldigande bättre att man som motståndarsupporter inte har mer än att rycka på axlarna åt det.
Nej detta var mer att likna vid hur min sambo alltid upptäcker snoret i ungarnas näsa 1 sekund före mig, vilket gör att, så länge hon är med så är det alltid hon som torkar snoret, och jag är den som ALDRIG ens upptäcker det, trots att både hon och jag vet att jag mycket väl fixar det om hon inte är med.
Ska jag göra en liknelse med eget idrottsutövande far tankarna ner i mina föräldrars källare, där vi hade ett pingisbord och jag och min bror spelade ett otal matcher i vår barndom.
Jag tror att jag vann ENmatch mot honom, men jag var för det mesta inte utspelad, utan jag vann ett set då och då, och förlorade seten med siffror som 21-15 ungefär.
Han var som Rögle var igår. Inte märkvärdigt bra, men tillräckligt bra för att jag aldrig skulle räcka till.
Små marginaler är fanimej svårare att hantera än en riktig utskåpning. Man är medveten om att det är fullt möjligt att vinna, men man är beroende av misstag från motståndaren, så det enda som krävs av dem för att vinna är att hålla sig skärpta och lugna.
Lämna ett svar