Efter att ha tillbringat en strålande vårdag inomhus såg jag verkligen fram emot att få komma ut på kvällen, men var en smula orolig för de skurar som det varnades för. Fredagstacosen inmundigades först och sedan packade vi ihop utrustningen för kvällens exkursion. Dvärgbeckasin, Småfläckig sumphöna var målet för kvällen men innan de drog igång ville vi passa på att fylla på årslistan med lite rastande vadare och kanske någon trevlig rovis.
Kvällen kunde dock inte ha börjat sämre än vad den gjorde. Vi började med att proviantera lite fredagsmys på Hemköp och när vi klev ut därifrån och satte oss i bilen såg vi hotande svarta moln dra in söderifrån. Vi hann knappt sätta oss i bilen förrän byn var över oss med riktiga stormvindar som yrde upp löv, sand och grenar när den drog fram.
Vi trotsade dock denna storm och fortsatte ut mot Asköviken. Kommer de snabbt brukar de försvinna snabbt. Mycket riktigt så hade det värsta regnat bort innan vi kom fram och vi fällde upp bakluckan och började kvällen med att titta ut över fälten därifrån.
Nu var det inte fåglarna som fångade vår uppmärksamhet först utan den vackra regnbågen som uppstod när kvällssolen tittade fram och lyste med all sin kraft på bymolnet som drog bort över stan.
Tittar man riktigt noga vid pilen så ser man en svag yttre regnbåge som syntes något tydligare i verkligheten.
När regnet väl hade lagt sig så tågade vi ut mot gömslet och började ganska snabbt att bocka av arter på våra årslistor och i mitt fall västmanlandsårslistan. Brushane, Grönbena, Rödbena. Väl ute i gömslet hittade Lilleman två gulärlor. Rördromen spelade från och till och Fiskgjusen fiskade i vasskanten. 3 yngre havsörnar drog in och skrämde upp gäss och änder och slog sig sedan ned i pilarna mellan rastis och Lövstagömslet.
Vi var helt ensamma där ute (om man bortser från alla fåglar) De första timmarna gick åt att noggrant studera alla krickor. Bland alla hundratalet skall det nämligen finnas en Amerikansk kricka. Ingen lycka med det dock, fast jag hade en kandidat som dock visade sig på tok för kort tid för att spikas. Inget vitt vingband längs sidan, men jag hann aldrig se något vitt vertikalt band som den amerikanska ska ha.
Chips, festis och lite godis hade vi med oss, och tiden gick trots allt ganska snabbt. Runt kl 20.00 hörde vi då äntligen den småfläckiga sumphönan. Men det var en smula hårt att urskilja den eftersom det också slagit ner en flock Krickor som pep oavbrutet nära gömslet. Nu började också enkelbeckasinerna att tystna och endast enstaka grönbenor förde lite liv. Rödbenan fortsatte dock oavbrutet att hävda sitt revir strax utanför gömslet och levde om så fort någon annan fågel kom i närheten.
Runt halv nio började Lillemans tålampod att tryta och han ville åka hem, vilket jag vägrade med tanke på att Dvärgbeckasinen enligt tidigare rapporter brukade börja spela strax efter nio. Som tur var hittade jag en Stenfalk som vi kunde studera där hon satt och putsade sig själv och spanade ut över strandängarna. En kvart satt hon nog där innan hon drog iväg mot Rudö för att testa jaktlyckan. Detta fick de sista grönbenorna att tystna och nu var det bara Rördromen och den Småfläckiga sumphönan som sporadiskt hördes. Ja å så Rödbenan förstås.
tio minuter över nio kom då det efterlängtade lätet vi väntat på. Dvärgbeckasinen!
”Så, nu har vi hört den, nu åker vi hem” var Lillemans kommentar.
När vi öppnade dörren till gömslet så såg jag något flygande komma rakt emot oss. En fladdermus som helt tyst följde spången. Det var kvällens stora händelse för Lilleman. Att både han och jag fick 3 kryss och ett antal årskryss betydde ingenting längre. Mötet med fladdermusen var det han ville hem och berätta för mamma och storasyster.
Beckasinen var min 193:e art 7 kvar till 200 nu och den 132:a för året. Snart blir det tårta igen 🙂
Lämna ett svar