När man spänner bågen högt finns alltid risken att man skjuter över och missar helt. Riktigt så illa gick det inte. Vi fick en ganska fin ugglekväll, men bara tre arter.
Vi började med att försöka höra sparvuggla och berguv, men båda var tysta. Däremot kunde vi höra två kattugglor där.
Sen åkte vi vidare och lyssnade efter hornugglor och kattugglor på några ställen utan resultat. Där lappugglan ropat igår var det också tyst. Men sen tog vi ett stopp och fick in kvällens första pärluggla. Även nästa stopp ropade det en pärluggla, men den hörde jag knappt. Tur att man hade en yngre förmåga med sig med skarpare öron.
Foto: Wikimedia commons
På väg till nästa stop, där vi hört pärluggla ofta den senaste tiden står det en bil i diket. Ingen förare i närheten och en varningstriangel utställd. Men var inte bilen bekant?
Vi fortsätter vidare och hundra meter till efter skogsvägen möter vi föraren som vi kände igen. Jag stannade till och frågade om han ville ha hjälp. Det ville han. Bärgarn var kallad men skulle inte komma förrän om 40 minuter, så han ville ha skjuts till pärlugglan. Det är skådartakter det. Först fågeln, sen bilen.
Efter den pärlugglan fortsatte det med tysta lokaler tills vi kom dit vi hört hornuggla i går. Den hördes idag också. Ett rop och några vingklapp.
Sen tog vi samma väg tillbaka. Jag ville verkligen höra slaguggla och gärna lappuggla också, men det enda vi hörde var några sångsvanar.
3 pärlugglor var kvällens stora behållning, men i övrigt är jag ganska besviken på en kväll som började lovande men sedan tappade allt.
Hur gick det i mellon?
Lämna ett svar