Kungsfågel – Godisgris.se

Sveriges minsta fågel som den oinvigde visserligen känner till, men ändå sällan ser eller hör, trots att den faktiskt är riktigt vanlig.
Att man inte ser den är inte så svårt att förstå egentligen. En liten i stort sätt oansenlig fågel som hoppar runt i täta granar. De låter visserligen så gott som hela tiden, men deras toner är höga och inte hörbara för alla människor, så de är inte så lätta att höra heller. Framförallt inte om man rör sig i grupp och pratar samtidigt.
Mitt tips är att gå ensam och tyst i skogen och lyssna, när man väl lärt sig att känna igen deras läten så blir de mycket lättare att hitta när de rastlös hoppar runt och söker föda i granar.
Att fota dem var länge en utmaning för mig. Jag försökte spela upp deras sång för att få dem att sitta still, men inte ens när de sjunger sitter de stilla så värst länge.
När jag fotade denna hade jag turen att den fångat en spindel som var ganska stor, vilket gjorde att den hade fullt upp med den och därför satt still på nära håll tillräckligt länge.

Fotad i Hagabergskogen utanför Västerås den 3 mars 2014
En bild jag faktiskt känner mig riktigt nöjd med.

Nu skiner solen över Västerås, men innan den hade den goda smaken att titta fram så var vi på Björnön och tog en promenad.

Givetvis var kikaren med och Lilleman och jag sinkade ned NPG med våra konstanta stopp för att lyssna och titta efter småfåglar. ”-Du förstår att när man går på grus så låter det för mycket och då hör man inte fåglarna” förklarade Lilleman för NPG.
Direkt vid parkeringen flög en flock på runt 10 stjärtmesar mellan björkarna och Lilleman jublade i högan sky över sitt kryss. En bit upp i spåret hörde vi också kungsfågeln som lockade. Vi kontrollyssnade hemma och Lilleman var en smula tveksam men både jag och NPG var helt säkra på att det var en Kungsfågel vi hört så han blev nedröstad.

Halvägs på björnöfemman så kommer man till Björnöstrand med lekplatser vilket hjälper Lilleman att höja motovationen en smula. Precis som förra gången vi gick här så fick vi också nu syn på en Nötskrika och Lilleman berättade för NPG hur den låter och att man kan bli rädd för den för att den låter så spöklik i skogen.

Jag lyckades fånga den på bild, men jag har en bra bit kvar innan jag kan titulera mig naturfotograf. Desto bättre gick det att fota Gräsänderna nere vid stranden.

En trevlig promenad för nästan hela familjen. (Flisan var hemma hos en kompis) Med en del fåglar och gott om friskluft. Mot slutet av vår vandring tittade äntligen solen fram, men då hade Lillemans hemlängtan blivit för stor så den sista biten upp mot parkeringen blev det språngmarsch.

Konstaterar också att jag måste plocka med mig kameran och fotografera mera, för jag har på tok för stor suddighetsmarginal på mina bilder. Tur att det inte kostar en massa film att misslyckas med digitalkameror.