Efter en rejäl vända var det ganska skönt att komma tillbaka till jobbet och få stora doser friskluft. Min planeringstid på måndagen fick gå till att ge sig ut och se hur långt hösten hade kommit.
Dis och dimma mötte mig på väg mot dämmet och det var en sån där härligt dämpad höstdag. Man fick den där känslan som Sven Nordqvist fångat så bra i boken Stackars Pettson, när Findus vill leka och Pettson inte vill göra någonting.
Själv är man en Findus och tycker att det är precis lika spännande med höst som med vår, vinter och sommar.
Findus ville ju fiska, men jag vill hellre hitta fåglar och nog hade även fågellivet förändrats. Mer bergfink och siskor och bara någon enstaka sångare kvar i form av gransångare och eventuellt en rörsångare också.
Under förmiddagen lyftes taket upp och sikten förbättrades. Fågellivet var dock det samma, men under min lunchpromenad så gick det lättare att spana ut över vattnet och räkna änderna.
En rörhöna flyger då plötsligt över dammen och landar intill en liten vassrugge i kanten och försvinner in. Ofattbart hur den fågeln kan lyckas gömma sig bakom så få vasstrån.
Det var art nummer 109 på min skolgårdslista vilket gladde mig, även om det egentligen var den östliga invasionen som pågår just nu som väckt förhoppningar om något mer rart som ny art på listan.
Aldrig tidigare har det observerats så många tajgasångare, videsångare och kungsfågelsångare i september så någon av dessa borde ju kunna dyka upp runt dämmet.
I skym undan av den invasionen pågår också en invasion av lappmes från nordost, så vem vet. Kanske någon sådan också hittar ner till våra breddgrader. Vi märkte ju trots allt en talltita vid Hamre våtmark i helgen som var och det är knappast rätt plats för talltita.
Lämna ett svar