Kutte Jönsson (Fil dr i praktisk filosofi och lektor i Idrottsvetenskap) skriver en intressant debattartikel i dagens aftonblad
â€Huliganerna†bär så till vida på samma egenskaper som den genomsnittlige supportern eller spelaren; egenskaper som dessutom ofta framhävs som eftersträvansvärd i tävlingssammanhang. â€Huliganism†är därför möjligen bara en förstärkning av dessa egenskaper; och mer en karikatyr av idrottens egna ideal än ett hot.
Då och då kommer det fram debattörer som har förstått komplexiteten med huliganism, och jag välkomnar alla de inläggen. Jag tycker mig ha sett en liten ökning det senaste året. Tyvärr finns det inget utrymme för deras röster på sportsidorna, och Fotbollsetablissemanget verkar bläddra förbi kultur och debattsidorna.
Hur kan man annars förklara att de så kategoriskt tror att huliganism är ett problem som man med lite jävlar anamma bara kan avlägsna, eller för all del som djurgården sopa under mattan.
Det är metoder som testats utan framgång länge. När ska folk lära sig.
Kutte ställer sig tvekande till etablicemangets goda exempel England där de visserligen lyckast få bort våldet från arenorna, men huligankulturen lever fortfarande och har vad jag förstått knappast minskat.
Upplysning är min melodi. Först måste man upplysa etablissemanget, om hur supporterkultur och ungdomar fungerar. Det är den stora utmaningen.
Därefter tror jag att det mesta kommer att lösa sig av sig själv.
Debatt, huliganism, fotbollsetablissemang, förbund, sportjournalistik
Lämna ett svar