2 Veckor

Idag kom vi fram till Södra Sunderbyn utanför Luleå där svärföräldrarna bor. Lilleman hade redan varit där i två veckor och det var ett kärt återseende.
Att låna ut sina barn en dag eller två går väl an, men TVÅ veckor är i tuffaste laget även för en krass och oemotionell person som jag.

Det första han sa (eller snarare skrek) när han såg att vi kommit fram var ”PAPPA” sen sprang han raka spåret till NPG och gav henne en jättekram. Diplomatisk liten kille vi har.
Då vi har ganska långt till NPG:s föräldrar blir det långa stunder vi ”lånar” ut våra barn, och jag blir då och då gräsänkling veckovis.
En ganska vanlig kommentar från folk är att det är skönt, framförallt gräsänklingsbiten. Praktiskt om man ska göra något som när jag renoverade köket, men skönt är det aldrig.
Jag förstår överhuvud taget inte denna vurm för att vara ensamma utan barn eller familj som många s.k vuxna pratar om. Egen tid och vuxentid och allt vad de kallar det.
Själva poängen med att få barn och bilda familj är väl att få vara med den och även om man kan ha kul med andra så finns det inget som går upp mot att vara en hel familj. Lite baluns med polarna kan man väl ha utan att utackordera ungar och livskamrat.
Till de som avundsjukt sneglar på mina veckolånga gräsänklingsperioder säger jag bara. Gräset är inte grönare på andra sidan.