Spännande fågelskådning

Det var ett tag sedan jag bloggade och jag har faktiskt funderat lite på hur jag ska göra med min blogg. Visst har jag haft torka vissa perioder, men den här perioden blev lång och någon direkt torka på idéer och händelser att blogga om har det inte rört sig om. Nej, denna gång har det mest handlat om att jag saknat lusten att skriva.
Vad det beror på har jag teorier om, men det går jag inte in på nu utan tänker bjuda på en lite kul historia som hände mig i helgen istället.
Vi åkte till Örskär i norra Roslagen med VOF i helgen. En resa som jag som programansvarig anordnat och sett fram emot sen jag planerade in den i våras.

Slutet på september betyder sträck av labb och annan sjöfågel och vid rätt väderleksförhållanden ett inflöde av östliga tättingar och då ligger Örskär väldigt bra till.
Vädret var väl inte direkt gynnsamt för oss, med kraftig västlig vind. Nästan stormstyrka på lördagen och runt 10 m/s på söndagen. Lördagens storm gav oss i alla fall ganska bra fart på födosökande trut som lockade till sig två kustlabbar som terroriserade dem under hela morgonen.
En bit in på förmiddagen sökte vi oss in på ön i lä för att leta lite tättingar, men det var ganska ont om dem, så vi njöt mest av solen och vårt fika. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet spred vi ut oss. Några gick upp till fyren för att sträckskåda, några gick och la sig, några njöt av solen på en vindskyddad plats.
Jag var lite nyfiken på en videsparv som setts tidigare vid gamla hamnen och skrotade på egen hand iväg längs kulturstigen som gick från fyren ner mot hamnen. En taltrast som tickade i närheten av ett alsnår lurade upp pulsen en smula, men avslöjade sig snabbt.
Nere vid den gamla hamnen hade jag för en gång skull bra täckning vilket gav mig möjlighet att kolla på svalan var videsparven setts. På udden utanför hamnen visade det sig och jag klättrade över staketet via en trappstege och följde stigen ut mot udden.
Jag undrade just vad de hade för djur i hagen, men efter ett tag hittade jag en komocka, fast korna hade de troligtvis forslat bort från ön, för hagen verkade tom. Jag skrotade vidare ut mot udden över klippor och små sanddyner och där ute fanns en liten göl med knölsvanar i, men ingen videsparv. Längst ut hittade jag också korna som såg allmänt förvånade ut över min närvaro. Jag försökte hitta en väg att ta mig fram förbi gölen utan att bli blöt så att jag kunde ta mig runt udden och vidare tillbaka till fyren längs stranden, men det var lättare sagt än gjort.

När jag kom ner i en liten sänka så stod det ytterligare kor där och en tjur som inte såg allt för glad ut över min närvaro. Jag anser mig vara ganska trygg med kor, men kor som inte är vana med människor litar jag mest på om vi håller oss en bit på avstånd från varandra. Därför valde jag att ge upp planen på att gå runt stranden utan vände och tog samma väg tillbaka.
Jag skrotade vidare lite sakta och lyssnade efter fåglar och försökte fota några kungsfåglar i en tall. När jag hade gått en 3-400 meter där hällmarkerna övergick till strandäng så tog jag in på en gammal körväg som ledde ut ur hagen.
Då brakade det till i buskarna bakom mig och tjuren som uppenbarligen följt mig och bevakat mig hela vägen kom råmandes emot mig. Om jag påstod att jag inte är rädd för kor, så stämde inte det just då. Jag var mest lycklig över att jag gick på toaletten innan och sprang iväg utan tanke på annat än att ta mig därifrån.
50 meter senare sansade jag mig och insåg att det var ganska dumt att springa. Kor ska man skrämma iväg inte springa ifrån, för om de vill så springer de ikapp mig. Jag stannade och tittade, men tjuren stannade inte, den lufsade vidare med nedböjt huvud. Kanske var den bara nyfiken, men jag tänkte inte stanna och fråga vad den ville. Jag sprang iväg snabbare än Usain Bolt över alla tuvor. Här behövdes en sten att ta sig upp på, men det fanns inte, så det var bara att springa de 100 meter jag hade kvar till trappstegen. När jag kom fram till staketet stannade tjuren och råmade triumfatoriskt i hagen.
Spännande var bara förnamnet på den lilla promenaden och det tog sin lilla tid att hämta andan.