Igår rapporterades en Berglärka i Nora strax norr om Örebro, men i Västmanlands landskap. Därför var den intressant både för mig och Benjamin. Jag ville gärna ha den på min Västmanländska årslista och i Benjamins fall rörde det sig om ett X.
Men det är en bit dit och skulle det vara värt en chansning. Berglärkor brukar dessutom inte vara några långstannare. Åtminstone var inte den jag såg för några år sedan det och jag har inget minne av att någon rapporterats en längre tid i Västmanland.
I morse larmades den ut och vädret var verkligen på vår sida. Regn och gråväder skulle knappast locka någon fågel att sträcka vidare.
Vi käkade frukost och satte oss i bilen och åkte 10 mil för att kanske få syn på den.
När vi klev ur bilen satt några blåmesar i buskarna och tjattrade. Jag sa till Benjamin att lyssna efter något han inte kände igen. Innan jag en hade avslutat meningen hörde vi ett obekant lockläte över oss och följde fågeln ner mot stranden och där satt den på en sten. Upp med tuben och fram med kameran och visst var det en Berglärka.
Benjamin som höll i kameran fick snabbt en skaplig bild och jag stod mest och beundrade den vackra fågeln som visade upp sig ordentligt och fällde upp sina horn.
Sen bytte vi och det var min tur att fota, men då hoppade lärkan ner i gräset och var inte alls lika pigg på att posera för mig.
Nåja, fotot blev inte snyggt, men obsen var en riktig kanonobs och den flög runt några varv och lockade så vi fick tillfälle att bekanta oss med både läte och jizz.
Kallt, grått, blött och lite blåsigt var det, så vi stannade inte länge utan gick till bilen och firade krysset med kanelbulle, kaffe och festis.
En skaplig blocker på min årslista för Västmanland och ett halvjobbigt kryss avcheckat för Benjamin.
I morgon ger jag mig nog på ett försök att hitta en själv hemma i Västerås.
Lämna ett svar