Idag på min kvällspromenad så mötte jag en steglits som först satte sig fint på en gren intill gångbanan jag gick på. Den var i sällskap med ytterligare en steglits, men den andra verkade mer skygg.
Då jag inte har någon bra bild på denna art kändes det bra att just denna individ var så pass oskygg och nästan nyfiken på mig där den satt. Men detta var bara början.
Plötsligt flög den ned på marken och satte sig ännu närmare.
Jag försökte förgäves hitta fokus, men den lille lymmeln ville inte sitta still i skymningsljuset och hoppade dessutom rakt emot mig utan att visa något tecken på rädsla eller skygghet.
Till slut kom den så nära att närgränsen var nådd och jag var tvungen att zooma ut.
Där stod jag nu med en galen steglits hackandes efter mig. Jag fann ingen annan råd än att ta ett steg bakåt och böja mig ner för att försöka få en bättre fotovinkel. Men då fattade den äntligen att det var den som var en steglits och jag som var människa och flög sin kos.
Lämna ett svar