Jag skrev tidigare i min årsplanering att jag skulle gå krysslös hela vintern, och att våren skulle gå trögt, vilket stämmer ganska bra med hur verkligheten sett ut.
Våren har dessutom böljat fram och tillbaka utan att riktigt bestämma sig för hur den ska ha det. Normalt aprilväder alltså.
Men oavsett om det går som planerat eller inte så har mitt sug efter kryss och lite drag blivit större och större ju längre våren gått.
Därför var det nästan befriande när en amerikansk kricka larmades ut på min hemmalokal förra söndagen. Äntligen kryss och dessutom en art jag räknat med att hänga in i år och allt i min planering stämmer. Kanske ett kryss eller två innan Kristi Himmelsfärd och Öland.
Men veckan som kom så sprack min planering ganska rejält. På onsdagen larmades en småtrapp ut på behagligt dragavstånd. Jag hade kvällsmöte med jobbet och kunde inte sticka direkt utan planerade att åka på fredag morgon om den var kvar, vilket den var.
Foto från Wikimedia
Fredagen den första maj skulle sen gå till historien som den sjukaste fågeldag jag upplevt. Hemma larmades det ut fåglar på löpande band och jag fick Frövisjökryssa både den mycket efterlängtade svarthalsade doppingen och ägretthäger.
Men det var inte slut där. Sent på eftermiddagen larmades en biätare ut längst upp i norra Västmanland. I Dalarnas län och Ludvika kommun. Men likväl i Västmanlands landskap och rapportområde.
Själv var jag lite tveksam, men Benjamin insisterade på att åka. Han ville ha 3 kryss samma dag. Själv fick jag nöja mig med 2, men 3 inom en vecka vilket inte är fy skam, med tanke på att jag var hemma och jobbade heltid samtidigt.
Nu verkar proppen ha gått ur och de vädersystem som skapar detta inflöde och nedfall av ovanliga och vanliga fåglar har fortfarande sitt grepp över Sverige, så det behöver inte vara över än.
Lämna ett svar