Trots att semester ger mig mer tid för skådning, så brukar sommarskådning vara lite slö. Alla fåglar har anlänt och vi överraskas inte så ofta. Jag har ändå den fördelen att jag kan gå på tidig semester och hinna med några veckor i juni då det fortfarande sjunger fåglar och det finns lite att upptäcka innan alla fåglar är helt upptagna med sina häckningar.
Därför var det extra kul att bli sådär underbart överraskad så pass sent på säsongen som det är nu, när en nordsångare upptäcktes vid Fulufjället igår. Jag vet att ni som inte ägnar er åt fågelskådning kanske kan tycka att det låter smått otroligt att någon kastar sig i bilen och åker 40 mil för att se en fågel, men då ska det tilläggas att nordsångare normalt sjunger och ses uppe i Abisko nästan 100 mil längre bort än Fulufjället, så i det här fallet var det som om den dykt upp på grannens tomt.
Det första larmet kom redan på morgonen, men Benjamin var inte riktigt på humör och gillar inte riktigt spontana utflykter om det dessutom krävs övernattning. Så det krävdes lite övertalning.
Dessutom hade jag och J redan börjat planera en eventuell tripp ner till västkusten där det skulle blåsa gynnsamma vindar för havsskådning.
Men efter lite velande hit och dit och en hel del övertalning lyckades vi i alla fall bege oss norrut.
Det var en smula glest mellan larmen, men täckningen var nog inte den bästa på platsen, så vi kände egentligen ingen oro, men när vi kom till Särna runt kl 18 så kom larmet vi inte ville ha. Nordsångaren var varken sedd eller hörd på tre timmar.
En dryg halvtimme senare anlände vi till platsen och där gick det en hel del skådare planlöst och letade och ingen hade sett fågeln och flera började ge upp.
Efter en timme på plats började vi också känna tröstlöshet och började så smått planera för natten. Jag har ju en kusin i Idre och hade kontaktat henne om att ses, så vi började röra oss ditåt och tänkte att vi kunde göra ett nytt försök på morgonen.
Täckningen var ju som sagt usel där uppe så vi kom nästan fram till Särna igen innan vi hade täckning och då fick vi larmet vi ville ha. Den sjöng igen, så det var bara att vända.
När vi kom tillbaka så var den återigen tyst och flera med oss som hade åkt iväg och vänt tillbaka gick där och lyssnade efter minsta pip. Strax efter kl 21 så satte den äntligen igång med att locka intensivt innan den sjöng ordentligt en kvart för att sedan ta nattkvist och tystna helt.
Ett riktigt skönt kryss på en fågel som känts en smula ouppnåelig. Den häckar längst upp i norr och när den någon gång upptäcks rastande som t ex på Öland i höstas så brukar den vara riktigt skulkig och svår. Att dessutom få den i Svealand kändes som en dröm. Nu har jag bara fjälluggla kvar sen har jag alla nu häckande fåglar i Sverige.
Planerna på att tälta på Nipfjället och hälsta på Kusinen gick i stöpet, men som tur var fanns det en raststuga alldeles intill platsen där nordsångaren sjöng så vi packade ur vår packning i bilen och gjorde oss redo för att spendera natten på plats.
Ett inte allt för dumt beslut. Jag kanske inte fick så många timmars sömn, men att få vakna av att en nordsångare sjunger utanför fönstret satt inte helt i vägen. Dessutom sjöng den riktigt intensivt på morgonen, vilket den inte gjorde innan läggdags.
Kusinen lyckades vi störa på jobbet innan vi sakta och säkert började röra oss hemåt igen.
Lämna ett svar