Första gången jag såg snösparv var en sommar när jag var runt 10 år. Vi var som vanligt uppe i Grövelsjöfjällen och skulle bestiga Svealands högsta berg. Storvätteshågna. Vid en rast på väg upp kom det två fåglar där den ena var snövit.

Att man kunde hitta snösparv här hemma hade jag noll koll på då. Då trodde jag att alla fåglar som flyttade flög non stop från sommarplatsen till vinterplatsen. Att hitta fjällfåglar hemma gick väl inte.

Det är en ganska vanlig tankevurpa folk gör. De tror inte att det ska finnas t ex snösparv, blåhake eller fjällvråk här. Att de har hamnat fel. Men till skillnad från oss människor där destinationen är det viktiga, så är flytten och resan det viktiga för flyttfåglar. De har inte mer bråttom än de behöver och rastar på fler ställen på väg till destinationen.

Snösparv flyttar dessutom inte så långt. De övervintrar hos oss om det bara finns någon åker eller äng med vinterståndare så att de kan hitta föda.

De här snösparvarna rapporterades utanför Västerfärnebo när jag och Benjamin börjat skåda på allvar. Benjamin som aldrig sett snösparv ville gärna se dem och vi åkte upp och letade på åkrarna. Det tog sin lilla tid att hitta dem, men när vi väl hittade dem så formligen kokade fältet av dem.

Någon bild att njuta av blev det inte, men jag fick dem på bild i alla fall.