Månad: maj 2020 (Sida 1 av 2)

Fåglar jag fotat – storskarv

Det finns två sorters människor. De som ser oss människor som en del av naturen och de som inte gör det.

Den sistnämnda tenderar då också till att dela in naturen i gott och ont utifrån vilken nytta växter och djur gör för oss människor. Ogräs och skadedjur ska bekämpas.

Jag tillhör inte den sorten och rent evolutionärt så finns det ingen organism som gör nytta eller skada. Vi har en enda uppgift i livet och det är att sprida våra gener. Under tiden vi sysslar med det finns det dock ingenting som hindrar oss som har ett självmedvetande att göra gott och krydda livet med andra meningsfullheter.

En storskarv däremot är bra på att vara storskarv. Den äter fisk och har ingen regering eller eu-kommision som sätter upp fiskekvoter. Den är heller inte medveten om hur Östersjön mår och har inga ekonomiska planer med sitt liv eller sin population. Den bygger bo, parar sig, fiskar föder upp ungar och flyttar söderut under vintern.

Man kan alltså inte skylla storskarven för att fisken minskat i Östersjön. Man får däremot tycka att den är ful, och att öarna de har kolonier på ser fördjävliga ut. Det har jag förståelse för. Men för mig är det ingen skillnad på en skarvö eller en skogsbrand. De dödar de stora träden, men ur den förödelsen föds något nytt.

Att skarven ökat i Östersjön är inte orsaken till att fisken minskat. Det är ett resultat av att de stora rovfiskarna som torsk och gädda minskat. Det har gett skarven ett ypperligt tillfälle att öka i antal.

Om folk slutade upp att träta om skarven och istället tog tag i de verkliga problemen med Östersjön så kanske vi kan rädda vårt hav. Men många av den första kategorin människor jag räknade upp där uppe klarar inte av att tänka i flera led och då blir det lättare att skylla på skarven. För inte kan det väl vara så att Människan är ett skadedjur enligt deras sätt att se på naturen. Människan tillhör ju inte naturen.

Det blev ganska lite prat om fågeln, och lite mer om oss människor och hur vi väljer att se på denna fågel som väcker så mycket känslor.

Bilden är i alla fall tagen vid Ångkraftverket i Västerås.

Sleepless in Svartådalen

Jag tror det var Christopher Gullander som myntade uttrycket ”Den frivilliga sömnlöshetens tid” om försommaren.

För oss fågelskådare räcker inte dygnets 24 timmar till riktigt under denna tid. Vi vill vara uppe tidiga morgnar och sena kvällar för att hinna med allt.

Själv brukar jag prioritera kvällar och nätter och lyssna på den försommarmagi som de nattaktiva fåglarna bjuder på.

Bäst tycker jag om att följa Svartån norrut från Västerås och lägger en hel del tid runt Fläcksjön. I och med den stora skogsbranden 2014 fick vi dessutom ett riktigt fint nattskärreeldorado ett stenkast från Fläcksjön.

Ofta åker jag runt och stannar till på lokaler där jag tidigare år haft fågel och kontrollerar om t ex den småfläckiga sumphönan återvänt, eller om kornknarren håller igång på samma fält igen.

En hel del arter är ortstrogna och att kolla upp gamla platser är ganska effektivt, men man hittar inte så mycket nytt på det sättet och en del andra arter som t ex flodsångare dyker sällan upp på samma ställe om och om igen. Då får man ge sig ut i lite mer outforskade marker och rota.

Då brukar jag sätta ut en rutt inför en natt, gärna någon som följer en bäck eller ett mindre vattendrag och så följer jag den och stannar med jämna mellanrum, där det ser spännande ut.

Jag har också skapat en egen punktrutt som jag gör varje år samma tid. Den är ingen officiell punktrutt hos Svensk fågeltaxering, utan det är bara för mitt eget höga nöje och för att jag när jag började med den ville primärskåda mer och inte bara åka runt och lyssna på fåglar som andra hittat. Den har gett en hel del kul genom åren. Jag har hittat busksångare och kärrsångare, vaktlar, kornknarr och hornugglehäckningar.

Fåglar jag fotat – storlom

En av mina favoritfåglar när jag var liten och till det finns det två anledningar. 1. Den var ganska lätt att rita av. 2. Den väckte minnen av ljumma sommarkvällar med gäddfiske i farfars sjö.

Storlom är nog mest känd för sitt vemodiga rop i sommarnatten. Ett smått spöklikt ljud som kan förklara varför folk trodde på allehanda småknytt förr i tiden.

Om man är ute och åker båt på en sjö så kan man få se den ganska nära. Det är precis som om de inte uppfattar båten som något farligt. Men om man smyger ner mot en brygga där man ser att de håller till i närheten, då dyker de och försvinner långt bort.

Med den beskrivningen så kanske ni förstår att jag mest har bilder på långa avstånd av denna vackra fågel.

Just denna fågel har jag ingen koll på var jag tagit. Kan vara ute på Granfjärden vid ängsö, men också på Åmänningen eller vid Öjesjön. Kan också vara på någon random kustlokal.

Inget Öland i år

Den här tiden på året brukar jag vara på Öland. I år var planen att ta ledigt hela veckan runt Kristi Himmelsfärd och spendera den i lugn och ro på södra Öland bland fåglarna.

Tack vare ett bråkigt virus blev det inte så och i måndags när det larmades rostgumpsvala på Öland samtidigt som jag stod på skolgården med en ömmande böld på ryggen, kändes livet riktigt surt.

Nåja, man måste göra det bästa av situationen. Igår var jag på vårdcentralen och fick min böld punkterad och tömd av en ytterst trevlig doktor. Han verkade gå igång på att klämma var ur folk, så jag gjorde nog hans dag lite roligare. Ont så in i…. gjorde det trots bedövning, men det var det värt, för nu kan jag luta mig tillbaka när jag kör bil och när jag sitter hemma i vardagsrummet.

Idag är jag dessutom ledig och efter ett återbesök på vårdcentralen för att lägga om såret som uppstod av det lilla ingreppet gick jag hem och åt frukost och väntade på att Benjamin skulle vakna. När han väl vaknat och käkat frukost tog vi oss ut till Västerås sista ortolanmarker med förhoppningar om att den sista ortolanen inte sjungit här i kommunen.

Det hade den inte. Vi han knappt kliva ur bilen förrän vi hörde en välkänd strof. Tyvärr bara en kort och en svartvit flugsnappare och en gulsparv höll också igång på samma åkerholme, så vi började efter ett tag bli lite smått tveksamma om vi verkligen hört rätt.

Sen hörde vi det tydligt igen, en bit bort och vände på klacken och gick tillbaka ditåt i förhoppning att också se den. Vi plockade fram tuben och började leta, men vi misstänkte att den satt på baksidan av åkerholmen. Efter ett tags letande tystnade den och sen hörde vi den närmre och då satt den mitt framför oss på andra sidan åkern. Den satt där länge och väl, så att både jag och Benjamin hann med att fotografera den med mobilen genom tuben.

När den slutade sjunga och drog ut på åkern och födosökte hörde vi ytterligare en. Men var det en till, eller var det samma fågel som bytt åkerholme? Vi var inte säkra och rapporterade bara en.

När vi kom tillbaka till bilen kunde vi dock konstatera att det hördes sång i två riktningar så rapporten kommer att korrigeras till två sjungande ortolaner.

Kul att de fortfarande sjunger på den lokalen, men ytterst tråkigt att en art som en gång i tiden kunde höras lite här och var i vårt kulturlandskap numera är riktigt sällsynt och på väg att försvinna helt.

Äntligen ringmärkning på hemmaplan

Sen jag blev aktiv fågelskådare med engagemang i en fågelförening så har jag varit sugen på ringmärkning. Problemet med att först som medelålders ta tag i detta med fågelskådning är att man inte är lika flexibel med tiden som man var när man var 20 år.

Yngre fågelskådare tar ett sabbatsår och lever för mat och husrum på fågelstationer som alltid behöver folk.

Att skaffa sig den erfarenhet som krävs för att kunna hjälpa till och bidra är mycket lättare som ung fågelskådare än som fullvuxen familjefar.

Här på hemmaplan fanns bara ett fåtal ringmärkare aktiva och det var mindre märkningar med behov av erfarna personer. Ingen möjlighet att lära upp någon gubbe att plocka fågel ur nät och föra protokoll.

2017 när vi var och tittade på en nordsångare vid Fulufjället fick jag och Benjamin dock ett tips om ringmärkningen vid Kyrkbytjärn utanför Falun. Gittan som hade den märkningen tog gärna mot publik och gav oss möjlighet att skaffa oss lite erfarenhet.

Våren 2018 gick vi sedan en assistentkurs hos henne och sen började jag tjata mig in hos ringmärkare på lite närmre håll, men det blev inte så mycket som jag hoppats och jag har alltid varit orolig att jag inte får tillräcklig kontinuitet för att hålla mina färdigheter vid liv.

Under sommaren förra året hände dock något intressant. Herr Lignell som tidigare ringmärkt här hemma i Västerås började prata om ringmärkning och sa att han var sugen på att starta upp igen. Han var med mig till Kyrkbytjärn och Gittan fick honom nog att definitivt bestämma sig. Men det tog en bit in på hösten innan han gav oss andra besked.

Under vintern har vi sedan planerat och kommit med idéer om var vi skulle kunna hålla till. Mest har vi nog pratat och spottat idéer och så mycket planering har vi inte hunnit med, så när maj kom blev det väldigt bråttom och under veckan som gått har det gått från 0-100. I måndags hade vi fortfarande ingen plats, men under onsdagen tog vi en promenad i en skog vi fått lov att hålla till i av kommunen och bestämde plats och idag var vi ut och gjorde i ordning platsen samt började ringmärka.

Det är lite som en dröm som går i uppfyllelse för mig. Nu kan jag äntligen skaffa mig mer erfarenhet och även börja lära mig mer än att bara plocka fågel ur nät och föra protokoll.

Min första fågel att plocka ur näten ikväll blev en koltrast, tätt följt av en taltrast. Jag lyckades också att tappa ett nät så jag fick ett riktigt lärotillfälle att trassla upp ett nät som jag själv ställt till.

Att få ha en mentor som verkligen ger oss andra ansvar och låter oss prova och misslyckas är guld värt.

Kvällens resultat slutade på 6 fåglar, 4 arter. 2 rödhake, 2 koltrast, 1 taltrast och 1 trädkrypare.

Riktigt kul och nu ser jag fram emot en hel säsong med ringmärkning. Nästa söndag kör vi igen.

Jag har inte glömt

Ville bara säga att jag inte glömt att blogga. Har bara inte hunnit med i svängarna.

På jobbet har jag kört inomhus, med NO-boken i naturskolan och så himla kul är det inte att berätta om det.

Fåglar jag fotat brukar jag göra ett gäng åt gången och publicera senare och just nu var det slut på tidsinställda inlägg.

Vädret har inte varit toppen, så jag har inte hunnit med att skåda så mycket på kvällar och morgnar när jag är ledig.

Fast en kväll efter en dag med snö, hagel, regn och solsken om vart annat, så tog jag och Benjamin en liten promenad på Hässlö. Så nu kan vi meddela att det låter som det ska där. Trastsångar, gräshoppsångare, vassångare från en och samma punkt. gök i tre riktningar, rördrom, skäggmes, näktergal och mängder av säv- och rörsångare samt sävsparv.

På onsdag kommer jag att leda en exkursion där och då hoppas vi på bra väder igen.

Fåglar jag fotat – stjärtmes

Sötare fågel än stjärtmes går det nog inte att hitta i Sverige. I alla fall bland de som frekvent förekommer här.

De håller ihop i små familjegrupper och drar fram i små egna meståg i sin jakt på föda.

I äldre fågelböcker brukar det stå att de inte kommer till matningar, men det stämmer inte. Talgbollar, jornötter och hackade nötter och ost brukar uppskattas av dessa små söta dunbollar.

Men man får vara snabb, för de är rastlösa och besöken blir för det mesta kortvariga. Det samma gäller när man ska fota dem.

Jag vet inte hur många suddiga skitbilder jag har på stjärtmes.

Nu lämnar vi i alla fall stjärtfåglarna och ger oss in på storfåglarna.

Fåglar jag fotat – stjärtand

Stjärtanden är en av de mer ovanliga änderna i Sverige. Som så många andra norrlandshäckande arter ser man dem mest under vår och höst när de rastar på våra breddgrader. Fast då och då kan man göra något sommarfynd.

Vintertid drar de söderut ner på kontinenten och brittiska öarna. Men vintrarna när jag och Benjamin började kryssa hårt, hade vi en stjärtandshona som valde att övervintra med gräsänder i Västerås.

Den första tiden var hon mer försiktig än de bordusa och tiggande gräsänderna, men efterhand blev hon mindre skygg och ställde upp på fortografering utan vidare.

En vår kom hon plötsligt tillbaka med en hane och ville gärna visa honom sina vinterkvarter, men han var livrädd mest hela tiden och kunde inte acceptera Svartån mitt i Västerås som bostadsort. Så efter parning försvann de båda och efter det har vi inte sett dem.

Istället för Tornkampen

Den här tiden på året brukar vi köra fågeltornskampen, där fågeltorn från hela norden tävlar om att se så många arter som möjligt mellan 05.00-13.00.

Förra året slog vi nytt rekord i Asköviken och kom fyra totalt i hela Sverige.

Nu är det restriktioner och fysisk distans och i Finland är det ännu hårdare restriktioner, så någon tornkamp blev det inte i år.

Istället valde BirdLife Sverige att köra en s.k Big Sit. Lite samma sak, men inget krav på att man ska vara i ett torn eller på en obsplats på någon fågellokal och inget krav på att köra i lag. Nu kunde man vara med hemifrån om man ville, eller som vi valde att göra. Samlas på en väl tilltagen yta vid Asköviken där det inte brukar samlas så mycket folk.

Vi valde att stå på Rudöklippan. Själv har jag varit trött och mör hela veckan, så jag bad om sovmorgon och kom ut runt kl 7. Då hade de andra redan rotat fram 75-80 arter, så det var mest lite rovfåglar, skator och andra lite mer morgontrötta fåglar att hitta kvar. Benjamin som var piggast av oss hittade ganska omgående en fiskgjuse och efter ytterligare ett tag hittade han en skata.

Årets första gök för Benjamin lades också till listan och jag lyckades höra en rörsångare trots ganska långa avstånd till vassen.

En trevlig förmiddag i glada vänners lag med lagom avstånd mellan oss helt enkelt.

Eftermiddagen ägnade jag åt lite Pokemon GO och efter att vi ätit middag så bestämde vi oss för att ge oss ut mot viken igen. Den här gången för att försöka höra dubbelbeckasin som spelar på maderna på sin väg norrut.

Vi började med en mosnäppa som flög över oss ivrigt lockande och sedan gick vi bort mot pumpen och gjorde oss redo för beckasinspel. Dubbelbeckasiner har spelat där den senaste veckan och en efter en kom fler skådare till platsen i samma ärende.

En ganska skön känsla med flera personer som står tysta tillsammans med öronen på helspänn. Efter ett tag så kunde vi höra det första spelet och sedan ett till, och ett till. Dessutom hörde vi en småfläckig sumphöna och jag hörde sporadisk sång från en vassångare.

Lite kalla och en smula trötta efter att ha varit igång en hel dag packade vi ihop och började gå mot bilen. När vi kom till pumpen så hörde vi ytterligare en dubbelbeckasin. Den här gången riktigt nära. Vi stannade till och lyssnade till ett riktigt fint och intensivt spel. Samtidigt fick vi meddelande från de som stod kvar att det var 2 st där. Så minst 3 dubbelbeckasiner som spelade på maderna vid Lövsta-pumpen.

Nu hörde även Benjamin vassångare.

En bra avslutning på en bra fågeldag, med flera årskryss.

Svarttärna, dvärgmås, dubbelbeckasin, mosnäppa och småfläckig sumphöna.

Benjamin årskryssade dessutom gök, ärtsångare och vassångare.

Fåglar jag fotat – stenskvätta

Jag vet inte vilket hjärnsläpp jag fick förra inlägget. Svarthättan stod inte alls på tur i alfabetslistan. Det är långt kvar tills jag kommer till SV, jag är fortfarande kvar på stenfåglar och idag styr jag tillbaka till den som står på tur.

Stenskvätta är en fågel som haft det tufft i vårt förändrade kulturlandskap. Det finns inte så mycket stengärdsgårdar kvar och de stenskravel man kunde hitta på varje åker när jag var liten är på många ställen bortforslade och åkrarna utjämnade.

Därför är det inte så vanligt att hitta stenskvättor i kulturlandskapet längre. Men i hagmarker med mycket sten och i fjällen är de ganska lätta att hitta.

Den här fotade jag vid Nipfjället för några somrar sedan.

« Äldre inlägg

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑