Den här tiden på året brukar jag vara på Öland. I år var planen att ta ledigt hela veckan runt Kristi Himmelsfärd och spendera den i lugn och ro på södra Öland bland fåglarna.

Tack vare ett bråkigt virus blev det inte så och i måndags när det larmades rostgumpsvala på Öland samtidigt som jag stod på skolgården med en ömmande böld på ryggen, kändes livet riktigt surt.

Nåja, man måste göra det bästa av situationen. Igår var jag på vårdcentralen och fick min böld punkterad och tömd av en ytterst trevlig doktor. Han verkade gå igång på att klämma var ur folk, så jag gjorde nog hans dag lite roligare. Ont så in i…. gjorde det trots bedövning, men det var det värt, för nu kan jag luta mig tillbaka när jag kör bil och när jag sitter hemma i vardagsrummet.

Idag är jag dessutom ledig och efter ett återbesök på vårdcentralen för att lägga om såret som uppstod av det lilla ingreppet gick jag hem och åt frukost och väntade på att Benjamin skulle vakna. När han väl vaknat och käkat frukost tog vi oss ut till Västerås sista ortolanmarker med förhoppningar om att den sista ortolanen inte sjungit här i kommunen.

Det hade den inte. Vi han knappt kliva ur bilen förrän vi hörde en välkänd strof. Tyvärr bara en kort och en svartvit flugsnappare och en gulsparv höll också igång på samma åkerholme, så vi började efter ett tag bli lite smått tveksamma om vi verkligen hört rätt.

Sen hörde vi det tydligt igen, en bit bort och vände på klacken och gick tillbaka ditåt i förhoppning att också se den. Vi plockade fram tuben och började leta, men vi misstänkte att den satt på baksidan av åkerholmen. Efter ett tags letande tystnade den och sen hörde vi den närmre och då satt den mitt framför oss på andra sidan åkern. Den satt där länge och väl, så att både jag och Benjamin hann med att fotografera den med mobilen genom tuben.

När den slutade sjunga och drog ut på åkern och födosökte hörde vi ytterligare en. Men var det en till, eller var det samma fågel som bytt åkerholme? Vi var inte säkra och rapporterade bara en.

När vi kom tillbaka till bilen kunde vi dock konstatera att det hördes sång i två riktningar så rapporten kommer att korrigeras till två sjungande ortolaner.

Kul att de fortfarande sjunger på den lokalen, men ytterst tråkigt att en art som en gång i tiden kunde höras lite här och var i vårt kulturlandskap numera är riktigt sällsynt och på väg att försvinna helt.