Etikett: asköviken (Sida 1 av 5)

Istället för Tornkampen

Den här tiden på året brukar vi köra fågeltornskampen, där fågeltorn från hela norden tävlar om att se så många arter som möjligt mellan 05.00-13.00.

Förra året slog vi nytt rekord i Asköviken och kom fyra totalt i hela Sverige.

Nu är det restriktioner och fysisk distans och i Finland är det ännu hårdare restriktioner, så någon tornkamp blev det inte i år.

Istället valde BirdLife Sverige att köra en s.k Big Sit. Lite samma sak, men inget krav på att man ska vara i ett torn eller på en obsplats på någon fågellokal och inget krav på att köra i lag. Nu kunde man vara med hemifrån om man ville, eller som vi valde att göra. Samlas på en väl tilltagen yta vid Asköviken där det inte brukar samlas så mycket folk.

Vi valde att stå på Rudöklippan. Själv har jag varit trött och mör hela veckan, så jag bad om sovmorgon och kom ut runt kl 7. Då hade de andra redan rotat fram 75-80 arter, så det var mest lite rovfåglar, skator och andra lite mer morgontrötta fåglar att hitta kvar. Benjamin som var piggast av oss hittade ganska omgående en fiskgjuse och efter ytterligare ett tag hittade han en skata.

Årets första gök för Benjamin lades också till listan och jag lyckades höra en rörsångare trots ganska långa avstånd till vassen.

En trevlig förmiddag i glada vänners lag med lagom avstånd mellan oss helt enkelt.

Eftermiddagen ägnade jag åt lite Pokemon GO och efter att vi ätit middag så bestämde vi oss för att ge oss ut mot viken igen. Den här gången för att försöka höra dubbelbeckasin som spelar på maderna på sin väg norrut.

Vi började med en mosnäppa som flög över oss ivrigt lockande och sedan gick vi bort mot pumpen och gjorde oss redo för beckasinspel. Dubbelbeckasiner har spelat där den senaste veckan och en efter en kom fler skådare till platsen i samma ärende.

En ganska skön känsla med flera personer som står tysta tillsammans med öronen på helspänn. Efter ett tag så kunde vi höra det första spelet och sedan ett till, och ett till. Dessutom hörde vi en småfläckig sumphöna och jag hörde sporadisk sång från en vassångare.

Lite kalla och en smula trötta efter att ha varit igång en hel dag packade vi ihop och började gå mot bilen. När vi kom till pumpen så hörde vi ytterligare en dubbelbeckasin. Den här gången riktigt nära. Vi stannade till och lyssnade till ett riktigt fint och intensivt spel. Samtidigt fick vi meddelande från de som stod kvar att det var 2 st där. Så minst 3 dubbelbeckasiner som spelade på maderna vid Lövsta-pumpen.

Nu hörde även Benjamin vassångare.

En bra avslutning på en bra fågeldag, med flera årskryss.

Svarttärna, dvärgmås, dubbelbeckasin, mosnäppa och småfläckig sumphöna.

Benjamin årskryssade dessutom gök, ärtsångare och vassångare.

250 i Västmanland

Mellan 2012 och 2015 så kryssade jag fåglar på min Västmanlandslista i parti och minut. Det var ju då jag på allvar satte fart med mina listor och det fanns en hel del regelbundet förekommande arter i Västmanland att bocka av.

Från 2016 och framåt har det gått lite långsammare, med 2-3 arter per år och den 29 augusti 2018 fick jag nummer 249. En aftonfalk utanför Västanfors. Därför var jag ganska säker på att jag skulle få in min 250:e art i Västmanland under 2019. Men så blev inte fallet. Inte för att det saknades möjligheter.

En ringand hittades i Asköviken, men istället för att åka ut direkt efter jobbet valde jag att gå upp tidigt nästa morgon och då var den borta.

Tretåig mås sågs flera gånger vid Kvicksundsbron under hösten, men inte när jag var där. Så jag blev krysslös på min Västmanlandslista under fjolåret.

Idag larmades det ut en ringand i Asköviken igen. Själv sitter jag i karantän och ska inte ut bland folk med min hosta. Något utegångsförbud har jag dock inte gett mig, så länge jag kan hålla mig borta från folk. En så pass ovanlig fågel som ringand kommer att dra folk till fågeltornet, så att åka ut nu på en gång var inte tänkbart. Frågan var ju bara när det skulle vara bäst. Sent ikväll eller tidigt i morgon. Inget av alternativen kändes riktig bra. Det finns både nattugglor och riktigt morgonpigga skådare.

Då kom jag på idén att hitta  någon egen plats att skåda från. Alla skulle ändå bege sig till fågeltornet eftersom det var där fågeln hittats.

Efter ett samtal med en skådarkompis som också var på väg, så bestämde jag mig för att åka till spången bakom Tidö Slott. Där har man utsikt över hela vattenytan i viken och kan ha kontakt med skådarna i tornet och hjälpas åt att hitta anden.

Sagt och gjort. Jag tog bilen och åkte ut dit. Måndagar har slottet stängt, så parkeringen var bommad, vilket var bra om man ville vara ensam på platsen. Ja någon enstaka skådare skulle inte vara något problem. Det var trängsel jag ville undvika. Men jag var och förblev helt ensam på platsen.

Nu var det bara att skanna av viken efter vigg och se om man kunde hitta en ringand bland dem. En liten grupp låg precis utanför spången, men det var bara vigg i den. Jag fortsatte att skanna av vattnet och hittade vigg lite här och var, men ingen riktigt god kandidat.

Jag fick kontakt med min skådarkompis på andra sidan viken och hon hade inte heller hittat den, men hon hörde sig för med gubbarna i tornet som föredömligt placerat sig på flera våningsplan med gott om utrymme mellan sig.

Efter lite mer rotande ringde telefonen och nu hade de koll på andra sidan. Den skulle vara mitt i viken inte långt från en röd pinne.

Jag såg inte en anka mitt i viken, förutom den grupp jag hade ganska nära spången. Inte hittade jag någon röd pinne heller. Men med tubkikare trycker man ihop bilden och djupet ganska rejält, så mitt i viken för någon på andra sidan kan säkert betyda andra kanten för mig. Nu visste jag i alla fall att den höll sig för sig själv och förhoppningsvis i närheten av en röd pinne.

Jag kollade alla gubbar och tubkikare i tornet och började spana efter en ensam and i den riktning de kollade. Det gav resultat, för plötsligt hade jag en mycket aktivt födosökande fågel som höll sig för sig själv. Nu gällde det bara att få in den tillräckligt bra för att se alla karaktärer.

När den kom upp kunde jag se det toppiga huvudet och tydligt tecknad näbb. Japp det var den. Med telefonkontakt kunde vi också konstatera att det var samma fågel vi tittade på eftersom vi såg när den dök samtidigt. Nu behövdes inte det, eftersom jag såg den så pass bra att jag kunde se alla karaktärer tydligt.

Den röda pinnen lyckades jag dock aldrig hitta, men det kändes som att det kvittade.

250 i Västmanland var ett riktigt efterlängtat kryss, men jag hade sett framför mig att få hänga in det tillsammans med vänner och bekanta. Nu fick jag stå på ensa sidan viken och jubla för mig själv, så fick de andra titta på mig i sina tubkikare, när jag gjorde krysstecknet.

Förutom X250 i Västmanland var detta min 190:e art i Asköviken och tillsammans med sävsångare så kom jag nu upp i 144 arter i år.  Det tickar på även om jag inte kan vara så aktiv som jag brukar den här tiden på året.

 

Fåglar jag fotat – snatterand

Jag hade ganska bra koll på tättingar innan jag började fågelskåda på riktigt. En del sjöfågel hade jag också koll på. Att vissa änder dyker och vissa vippar t ex. Men någon vidare artkunskap hade jag inte och än mindre koll på vilka som var ovanliga eller vanliga.

Änder är dock en bekväm grupp fåglar att börja med och med Asköviken och Frövisjön nära var det heller inte så svårt att börja få kläm på dem. Snatterand var helt klart en fågel jag hade noll koll på och i början tyckte jag också att just den var extra svår att skilja från de mest vanliga gräsänderna. Inte gräsandshanen, men både snatterhonan och snatterhanen tyckte jag var väldigt lika gräsandshonor. Något jag för mitt liv inte kan förstå idag, men det är något jag haft med mig när jag hållit studiecirklar och exkursioner med nybörjare.

Snygg på ett diskret sätt och en fågel med hög integritet. Den är inte framfusig som gräsanden utan håller sig gärna en bit från oss människor. Här i Mälardalen hittar man den i de flesta naturliga våtmarker i sjö och jordbruksmark.

Att få någon bild man var nöjd med var en utmaning. Den vill ju inte gärna komma fram och äta ur handen utan höll sig för det mesta lite på avstånd. Vid Lövsta-gömslet ute vid Asköviken lyckades jag till slut en majkväll när jag satt där ensam och bara njöt av stillheten och fågellivet.

 

Gryning i Asköviken

Efter att ha varit hemma i nästan två veckor och gått på sparlåga somnade jag ovaggad i går kväll efter att jobbat en hel dag igen. Men karantäntiden hade ju samtidigt gjort mig väldigt utvilad, så jag led ju inte direkt av någon brist på sömn.

Det gjorde att jag i morse råkade ut för mitt livs värsta gubbvaknande. Kl 02.58  hade jag sovit 6 timmar vilket min hjärna och kropp uppenbarligen tyckte var gott nog. Jag började inte förrän kl 09.30 och hade ställt klockan på 6.00 för att ta en sväng ut till Asköviken innan jobbet. Men kl 3 kändes lite väl tidigt så jag gjorde ett försök att somna om, men det var stört omöjligt. Vid fyra gav jag upp och klev ur sängen och duschade, klädde på mig och gick ner i köket och började förbereda frukost och kaffe att ta med ut till viken.

Detta gjorde att jag med god marginal kom ut till Lövsta-spången innan soluppgången och kunde njuta av enkelbeckasinernas spelflykt helt ensam på spången. I vassen tutade rördromen någon enstaka gång och på väg ner mot spången hade de första lärkorna börjat stämma upp.

En underbar morgon helt enkelt, och den enda invändningen jag har på den, var den tilltagande västliga vinden som blåste riktigt kallt, men kaffet värmde där jag stod ensam och väntade på att solen skulle gå upp och förhoppningsvis få höra rödbenan stämma upp i sång.

Beckasinerna tystnade i takt med att solens första strålar letade sig fram över trädtopparna och nu tog tofsviporna över. En efter en tog de till vingarna och spelflög över sina revir och gjorde små utspel mot grannreviren.

Två rödbenor flög snabbt och tyst över maden och dök ned bland tuvorna och försvann. Ingen sång, men väl ett årskryss. Nu började också ängspiplärkorna stämma upp i sång och på håll hördes lärkornas sång över strandängarna.

Den kalla vinden tilltog mer och mer och det värmande kaffet var slut. Jag började plocka ihop mina prylar och göra mig redo för att åka hem och vila en dryg timme innan jag skulle till jobbet. Då kom en rödbena ivrigt lockande över spången och mot den nya blötan där vallen en gång låg. Väl framme stämde den upp i sång.

Nu är det vår i viken även för mig.

Var är mina sädesärlor?

I januari är årskryssande en livsstil. Då räknar man alla de där arterna man senare på året knappt bryr sig om. Efter det kommer februari som tillsammans med november och december är den månad man knappt årskryssar. Det brukar förvisso vara någon art man missat i januari som man kan fylla på med, eller så gör man som jag och Benjamin gjort några gånger. Man åker söderut och tjuvstartar våren.

I mars blir det återigen lite som i januari. Nu kommer vårfåglarna på bred front och arter man knappt bryr sig om under resten av året blir högvilt för en årskryssare som jag.

Just nu stör jag mig på att jag inte hittat någon sädesärla. Att jag kommer att få in den på min årslista är ingenting jag oroar mig för. Den spatserar snart omkring på skolgården och vippar på stjärten. Men jag vill gärna hitta någon nu, när de precis kommit.

Jag vet att de finns i Asköviken, för fler skådarbekanta till mig har rapporterat den där. Men i dessa virustider så blir välbekanta friluftslokaler som Asköviken, Ängsö och Björnö överfulla av folk och jag vill vara ifred eller i mindre sällskap likasinnade när jag skådar. Just nu av två anledningar.
1. Jag är i hemmakarantän på grund av en segdragen hosta och jag vill begränsa mina vistelser ute, både i tid och sociala kontakter
2. Man brukar skåda ensam den här tiden på året.

Idag styrde jag mot Frövisjön och där var det inga problem att hålla social distans. Jag var helt ensam på lokalen, vilket faktiskt förvånade mig. Tyvärr verkade fåglarna också ha anammat folkhälsomyndighetens råd att hålla distans. För det var inte så mycket fågel där som det brukar vara den här tiden.

Ingen sädesärla och inga nya änder. Jag gav det en timme och sen åkte jag hem via lite omvägar på slätten norr om Tillberga. Men inte heller den omvägen gav något årskryss.

 

Krysslistor

Under vintern satte jag igång ett projekt med att försöka få lite ordning på min krysslista i Asköviken. De flesta fågellokaler i Sverige går det att få fram sina observationer i listform genom Artportalen, men i Västmanland har de som administrerar Artportalen valt en annan lösning så våra fågellokaler dyker inte upp under Listorna på Artportalen.

På en mindre lokal som Frövisjön är det ganska enkelt. Där är det bara en lokal och då kan man göra en sökning och få fram en artlista som man sen rensar från Hybrider, obestämda fåglar och underarter.

Asköviken däremot var lite knivigare eftersom det är ett större område som omfattar många lokaler. Dessutom är viken uppdelad i tre socknar så det blir lite spretigt att hitta alla sina obsar.

Med sökverktyget i Artportalen kan man dock skapa en polygon som söker efter observationer på alla lokaler gjorda inom den. Nu gällde det bara att hitta vilka lokaler som tillhör Asköviken. Jag tog hjälp med gränsdragningen och skapade en polygon och fick till slut fram en lista på ALLA arter som observerats i Asköviken. Min siffra stämde dessutom med den siffra jag hittade på WWF:s sida om Asköviken.

Det hela slutade med att jag skapade ett kalkylark i Google som jag sedan kunde dela med alla som fick länken och jag delade den med facebook-gruppen för Asköviken och fick ganska snabbt ett bra gensvar.
Där blev det ganska snabbt en diskussion om vart gränsen för Asköviken gick. Jag skapade då en google-karta med markering av gränsen enligt den polygon som jag skapat på Apan. Det i sin tur skapade ytterligare en diskussion om vart gränsen egentligen går. Kul sysselsättning när vädret ändå inte tillät någon skådning.

Nu finns denna lista som en gemensam lista och jag har delat den här i menyn längs upp under Krysslistor.

Där hittar man också en krysslista för Frövisjön som vi haft sen tidigare, men som nu är omgjord med samma funktioner som den för Asköviken.

En tur till Asköviken

På grund av corona-utbrottet så har vi nya riktlinjer på jobbet att man måste stanna hemma om man har symtom på luftvägssjukdom. Även om man bara har lindriga symtom. Jag hade en skaplig förkylning i slutet av förra veckan. Ingenting som gjorde mig sängliggande, men jag lät som ett tröskverk när jag försökte prata förra lördagen. Sen dess har det hela gått över, men jag har lite morgonhosta och är lite småsnorig mellan varven.

När jag var yngre var jag obekymrad om det mesta, men nu när jag verkligen blivit medelålders har jag börjat oroa mig mer för allehanda saker. Så att gå hemma hela dagar gör att jag mest går och grubblar och funderar och känner efter. Om jag håller på så för länge så kommer jag aldrig bli helt symtomfri så när Benjamin idag fick hemundervisning på grund av samma riktlinjer (ont om personal på hans skola), så valde vi att börja med en lektion Naturkunskap i fält.

Vi valde att ta en promenad till fågeltornet i Asköviken. Dels för att de grävt nya kanaler och skapat nya häckningsöar för fåglarna vilket vi gärna ville inspektera. Men också på grund av att det saknades lite arter på årslistan som lättare ses från tornet än någon annanstans runt viken. Just nu ser häckningsöarna mest leriga ut och marken runt om ser en smula sönderkörd ut, men detta kommer att bli bra. Stora breda kanaler mot land hindrar räv och mård från att ta sig ut enkelt.

Fågelmässigt var det också trevligt, lärkor som drillade redan vid parkeringen och genom skogen och hagarna höll mesar och gulsparv vårkonsert.

Vi stannade vid Trepunkten och kollade av åkrarna efter gäss. Bara kanada- och grågäss på de första åkrarna, men nere vid Rastis kunde vi hitta 4-5 bläsgäss och två tranor vilket var årskryss för Benjamin. Själv hade jag tre tranor under en promenad hemma i går.

Väl ute vid tornet var det fokus på vattnet och de änder och eventuellt doppingar som kunde hittas där. Ganska snabbt lokaliserade vi en liten grupp salskrakar som födosökte tillsammans med vigg och storskrake ganska långt in mot de nya öarna.

Eftersom vi fuskat en hel del utanför kommunen och Västmanland så låg årskryssfokus på Västerås och Västmanland för både mig och Benjamin. Lite fika och en hel del spaning gav oss ganska god utdelning.

Salskrake, skäggdopping, snatterand, kricka och rördrom. Dessutom storskarv och trana för Benjamin.

På vägen tillbaka kunde vi hitta både huggorm, blåsippa och rödhake.

 

 

En dimmig tur till Asköviken

Jag är lite småsnorig och rosslig i halsen, men den bästa boten mot efterhängsna förkylningar brukar vara frisk luft och utevistelse. När Benjamin föreslog att vi skulle åka ut till Asköviken var jag därför inte sen att haka på.

Själv var jag där en stund innan jobbet igår och hade då flera sånglärkor som han saknar i år, så att det skulle bli årskryss rådde det inga tvivel om.

En hel del gäss har det rapporterats från viken, så dessa hade vi också förhoppningar om att hitta.

Hemma hade det varit disigt, men dimman började spricka upp med lite blå himmel som kunde skönjas. Tyvärr var det inte så när man kom närmre Mälaren och ju närmre Asköviken vi kom, desto tjockare låg dimman.

Det var dis och dimma även igår, men då hittade jag vitkindade gäss och sånglärka så läget kändes inte helt hopplöst.

Bild från Lövstaspången igår

Vi bestämde oss att gå mot utsiktsplattformen vid Stenarna, där jag hade hört en hel del gäss och svan under gårdagens besök. Att ha lite sikt ut mot Rastisängen borde räcka.

En sak som var magisk med denna dimma var att man hörde fåglarna, men man såg dem inte. Vi tyckte bara att det var utmanande och gladde oss åt att kunna höra bläsgäss på vägen ut mot stenarna. Dimman rörde dessutom på sig och efter en stund kunde vi se att det rörde sig gäss på andra sidan vallen vi promenerade längs. Sädgäss, grågäss och så bläsgässen vi hört.

Framme vid Stenarna var det en större kajflock som fångade vårt intresse. Det hade rapporterats råka i området och bland kajor och kråkor brukar man kunna hitta råkor under vår och höst. Tofsvipor och starar hittade vi också, men kråkfåglarna höll sig på avstånd. Precis som att de hade koll på att de inte kunde ses i dimman. Någon råka lyckades vi aldrig hitta.

Däremot kunde vi plötsligt höra en ljungpipare locka och den verkade flyga mot oss. Benjamin får in den i sin kikare, men jag lyckas inte hitta den innan den försvinner in i dimman. Däremot gick det utmärkt att följa dens väg runt oss genom att lyssna efter det vemodiga lockandet.

Det blir ganska kallt att stå still i dimman och efter ett tag beslutar vi oss för att gå en sväng till. Nu siktar vi in oss på Lövstagömslet där jag såg vitkindad gås under gårdagens besök. I vassen längs vägen dit hittade vi sävsparv och väl framme hittar vi två knölsvanar. Ute vid gömslet fem knölsvanar till och två sångsvanar.

Under gårdagsmorgonen var det is på maden vid gömslet och ont om fågel, men idag kunde vi hitta änder, gäss och svan. De vitkindade gässen verkade inte vara kvar, men jag hade också tyckt mig höra bläsand i dimman i går. Ett kort lock, så jag valde att inte rapportera den. Men nu hade vi en stund med lite bättre sikt. En annan skådare såg något i sin handkikare som hon trodde var bläsgäss och med tubens hjälp kunde vi räkna in 2 honor och en hane.

Nu började vi komma upp i några årskryss var. Mycket mer än vad vi hade hoppats på när vi först kom ut och såg hur sikten var. Vi kände oss ganska nöjda och började gå mot bilen. Under den korta promenaden började det lätta upp riktigt mycket och när vi satt i bilen och började åka hemåt så kunde vi plötsligt se sångsvanarna vi tidigare hört från stenarna. De gick och betade på en åker vid Naturskolans hus.

Vi svängde in dit och tog fram tuben för att leta efter lite roliga gäss och kanske mindre sångsvan. Sädgås, grågås och så någon enstaka bläsgås kunde hittas ganska snabbt. Jag rotade vidare och hittade en spetsbergsgås och vid en närmare titt blev de fyra stycken. Ett bra stopp trots att Benjamin suckade när jag svängde in.

När jag sedan ville räkna sångsvanarna så suckade han ytterligare, men det skulle han inte ha gjort. Att räkna fågel är nämligen ett ytterst bra sätt att upptäcka avvikande individer eftersom man då tittar på alla individer och inte bara sveper över flocken med kikaren. När jag kommit halvvägs genom flocken så står där två korthalsade svanar med mycket mer svart på näbben. Mindre sångsvan. Ytterligare två individer hittades när jag räknade igenom resten av flocken.

5  årskryss för mig. Spetsbergsgås, bläsgås, mindre sångsvan, ljungpipare och sävsparv. Bläsand och knölsvan var dessutom nya arter i Västmanland 2020 för mig. Benjamin dammade till med 7 årskryss.

Fåglar jag fotat – Kricka

Innan jag tog tag i mitt liv och började skåda fågel på riktigt, visste jag visserligen vad en kricka var, men eftersom krickor trivs bäst en bit ifrån oss människor så var det en fågel jag aldrig sett.
Jag trodde att det var en ganska ovanlig fågel som man på sin höjd kunde hitta på någon avlägsen plats i Norrlands inland.
Så fel jag hade. Den häckar visserligen inte direkt flitigt på de lokaler jag  besöker ofta här i Mälardalen, men den rastar i stora antal och med en tubkikare till hands är det svårt att förstå hur jag kunde ha missat den i så många år.

Fotat vid Lövstagömslet i Asköviken den 21 april 2013

Fåglar jag fotat – Kattuggla

När solen gått ner är det inte lätt att fota. Men vill man ha en bild på en kattuggla och det sitter en i en fönsterglugg så får även suddiga och dåliga bilder duga.
Som lite kuriosa kan nämnas att det faktiskt var NPG som upptäckte ugglorna som satt i gluggen. Det satt ytterligare en uggla i andra änden av fönstret utanför bild.
kattuggla
Fotad vid Stora löt den 10 september 2015

« Äldre inlägg

© 2020 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑