Lördag 3 maj var det dags för en av årets begivenheter. Fågeltornskampen. En lekfull tävling som går ut på att hitta så många arter som möjligt från ett fågeltorn.
Tävlingen kommer från början från Finland där över 300 torn deltar. I Sverige kämpade vi länge med runt 50-60 torn utan att det lyfte. Under pandemin blev det ingen tornkamp eftersom Finland hade hårdare restriktioner och då körde vi ett eget vårfågelevent där vi tillät alla möjliga platser att skåda ifrån och vi satt på Rudöklippan och vann hela skiten.
Efter pandemin hände något med Fågeltornskampen för plötsligt ökade antalet svenska torn stadigt och i år nådde vi äntligen över 100 torn när 112 fågeltorn deltog.
Jag stod som vanligt vid Tornudden i Asköviken. Det har jag gjort sen 2012. I Sverige startade tävlingen 2011 och då var jag och Benjamin där och hälsade på, så jag kan nästan påstå att jag varit med alla år.
Några år har jag och Benjamin övernattat i tornet för att slippa gå upp så gräsligt tidigt. Men nu sover jag hellre i min egen säng även om man måste kliva upp innan man går och lägger sig typ.
Jag hade klockan på 03.30 men vaknade tidigare och gick upp och gjorde mig i ordning och rullade ut mot Asköviken.
En ljuvlig promenad med årskryss av törnsångare på väg ut till tornet. Väl i tornet var det en klarblå himmel och en spegelblank sjö.
Lite krispighet i luften och 5 minuter innan tävlingen började kom 3 ägretthägrar inflygandes och landade i vassen väl dolda för oss. Tack och lov ville de inte stanna där utan två av dem flög vidare och en av dem kom fram.
Trevligt sällskap och gott om fågel är reflektionen av årets Fågeltornskamp. Skrattmåsarna som normalt brukar ha en koloni utanför tornet har i år valt någon annan plats. Tråkigt på ett sätt, men under tornkampen är tystnaden deras frånvaro bjuder på välkommen. Nu kunde vi lätt höra vassångare och sävsångare. Arter vi annars får anstränga oss att höra.
90 arter kom vi upp i vilket är vårt 3:e bästa resultat sen starten 93 är rekordet från 2023.
Som vanligt blev vi tvåa i Västmanland då Norsa i Köping återigen kom över 100 arter.
Efter fågeltornskampen åkte jag och hämtade en f.d Västeråsare som skulle vara med oss på CES-premiären vid Önstensborg.
Ringmärkning
Kvällen skulle ägnas åt ringmärkning vid Önstensborg. Vår CES-plats där vi ringmärker från maj till augusti 3 gånger per månad. Som en övervakning av häckfåglar.
Under maj och juni kan dessa märktillfällen bli lite sega beroende på fångsten. Förra årets premiär hade vi t ex bara 9 fåglar. Men då hade vi precis lämnat en ovanligt kylslagen april bakom oss.
I år gick det lite bättre och vi landade på 13 fåglar. En ganska ordinär start på säsongen. Roligast var gransångaren (till vänster på bilden) som var ny art på Önstensborg. Vi har hört den tidigare, men inte lika intensivt som i år. Nu hoppas vi på ungar fram emot sensommaren.
En annan rolig sak med CES är att vi får en hel del redan ringmärkta fåglar och då är det för det mesta vi som märkt dem tidigare år. Kul med lokaltrogna fåglar.
Första kontrollen av en redan ringmärkt fågel i år var samma talgoxe som vi märkte som första fågel förra året. Kul. Vi märkte också en koltrast som märktes 2023 som 3+ dvs minst 3 år så nu är den alltså minst 5 år och trogen Önstensborg.
Lämna ett svar