Etikett: fågelfotografering (Sida 1 av 2)

Fåglar jag fotat – slaguggla

När man står ensam i en mörk skog och hör slagugglan ropa så förstår man att folk trodde på allt möjligt oknytt förr i tiden.

En riktigt tuffing som gärna ger sig på att jaga fågel om det är ont om gnagare i markerna. Det är något man kan märka år det är dåligt med sork. Då kan slagugglan komma igång senare när skafferiet fylls på med trastar, morkullor och duvor som flyttat söderut under vintern.

Den här ugglan hittade jag och Z när vi var uppe i Svartådalen och skådade. Den satt i en gammal fårhage intill vägen. Med torra granar bakom sig blev det nästan som ett svartvitt fotografi.

Fåglar jag fotat – skärsnäppa

Skärsnäppan är nog Sveriges tuffaste fågel. Den häckar längre norrut och övervintrar vid våra kuster på kala skär. Där springer de runt och födosöker och hoppar bara undan när vågorna rullar in.

Lugnare dagar tar de det lugnare och då kan man se dem rota runt i tången som andra vadare. Nere vid Ölands södra udde brukar det oftast finnas skärsnäppor, men man får slita ganska hårt för att hitta dem.

Benjamin tog sovmorgon morgonen jag kryssade den och när han sedan kom lyckades vi inte återfinna den, så han fick vänta ett år på nästa chans.

Någon riktigt snygg bild på denna fågel har jag inte. En tubfotad bild från ÖSU är nog det enda jag har.

 

Fåglar jag fotat – skärpiplärka

Piplärkorna är en spännande grupp fåglar som sätter många nybörjare på prov. De har förvisso delat upp landet mellan sig och föredrar olika biotoper, så vilken biotop man hittar dem i kan vara en ledtråd.

Hemma har vi ängspiplärka i slättlandskapet kring Mälaren och trädpiplärka i skogen. Övriga piplärkor hittar man bara här under flyttsäsongerna.

Ute kring våra kuster är skärpiplärkan vanligare. Utseendemässigt tycker jag att trädpip och ängspip är mest lika. Lätet är ängspip och skärpip mer lika. Aldrig ska det vara enkelt.

Skärpiplärka – Grosshamn

Ser man dem så här bra är det ganska enkelt. Skärpiplärkan har en mer murrig teckning och mindrekontrastrika flankstreck än sina kusiner trädpiplärka och ängspiplärka.

I Bohuslän träffade jag en skådare som sa att skärpiplärkan pratar med bohusländska ii. viist, viist säger den när den lockar och ängspip är lite vassare med uppländska in.
Men jag har träffat andra Bohuslänningar som inte vill ge sig på att artbestämma dessa bara på locklätet eftersom de har en hel del överlappande lockläten och kan låta som varandra. Så bäst är att se dem väl.

 

Fåglar jag fotat – skärfläcka

På lokaler där skärfläckan finns är den som tofsvipa. Det finns mängder av den och ingenting man höjer ögonbrynen över att se. En riktigt vanlig fågel helt enkelt.

Falsterbo, Halland och Öland rekomenderas. Där ser man skärfläcka lite här och var. En fågel som sticker ut både storleksmässigt och med sin böjda näbb, vilket gör den omöjlig att ta för något annat.

Men på de flesta ställen i Sverige finns det inte skärfläcka och skulle det dyka upp en här i Västmanland så skulle jag dra som en avlöning för att få se den.

Skärfläcka – Beijershamn, Öland

När vi besökte Öland för fåglar för första gången så var skärfläcka en av målarterna. De är riktigt snygga och stiliga, men så pass vanliga att vi redan första dagen sett oss mätta på dem.

 

Fåglar jag fotat – skäggmes

Skäggmes är en fågel som jag visste fanns här i krokarna innan jag började skåda, men jag hade aldrig sett den.

Efter att ha skådat ett antal år så förstår man varför. Om man bortser från vissa vintrar när det kan bli riktigt stora flockar skäggmes på vissa lokaler så är skäggmesen en svårskådad fågel för den oinvigde. De lever sitt liv i små flockar i stora vasshav. Om man inte vet vad man ska lyssna efter så är det riktigt svårt att få någon glimt av dem. Inte ens när man vet vad man ska lyssna efter lyckas man se dem.

Jag hade ett antal skapliga bilder på unga skäggmesar och på honor, men det är ju hanen med den snygga mustaschen man vill få en bild på.

Därför var det riktigt kul när en skäggmesgrupp började pinga i vassen vid Hässlö när jag var där ensam en dag. Ganska snabbt kom denna hane fram och visade upp sig för mig.

Tåkern är annars den lokal i Sverige där det är lättast att hitta skäggmes. Hjälstaviken i Uppland är också bra. En faktor som gör dessa lokaler bra för att se skäggmes är att det finns spångar och gömslen ute i vassen, så att man kan komma dess invånare nära.

Hässlö i Västerås tycker jag fungerar bra också. Där finns en cykelbana som går i kanten av vassen som ger oss möjlighet att komma vassfåglarna nära.

Fåglar jag fotat – skäggdopping

En stilig fågel som inte är så kräsen. Den behöver lite vass och föda för att trivas. Man kan hitta dem lite här och var där det finns vatten.

Skäggdopping – Lillåudden

I Asköviken där det finns en stor skrattmåskoloni drar de nytta av skrattmåsarnas larmande och häckar på sina flytreden intill de öar där skrattmåsarna bor.

Annars är nog skäggdoppingen mest känd för sin dans som genomförs som en del av parbildningen. Den ser helt synkroniserad ut och är en riktig tjusning att beskåda.

 

Fåglar jag fotat – skräntärna

När jag äntligen fattade att det var fågelskådning jag borde lägga min tid på och att jag borde ägna lite tid åt att söka upp fåglar istället för att bara vänta på att fåglar söker upp mig så var skräntärna en av de första arterna jag la fokus på att söka upp.

Hemma hade jag fått en hel del kryss av bara farten genom att åka till fågelrika lokaler under våren. Men när sommaren kom och vi skulle upp till Luleå så kollade jag upp svalan (artportalen hette så då) och kunde konstatera att det fanns skräntärnor nära svärföräldrarna.

På så sätt blev skräntärnan min första riktiga fokusart.

Skräntärna – Kallax

Det visade sig sen vara en ganska lättkryssad art. Redan på första försöket vid färjeläget i Norra Sunderbyn så kunde jag hitta skräntärnor som patrullerade älven.

Men skräntärnan gav mig också en favoritlokal i Luleå. Eller så var det småtärnan som jag aldrig lyckades hitta där.

Kallax hamn och strandäng blev en plats där jag tillbringade många sommarkvällar för fågelskådning så länge mina svärföräldrar bodde kvar uppe i Luleå.

Där kunde jag skåda vadare och måsar och trut och njuta av de ljusa sommarnätterna.

 

Fåglar jag fotat – skrattmås

Skrattmåsen är go och glad. Han har doppat huvudet i choklad.

Det chokladbruna huvudet gör skrattmåsen ganska lätt att känna igen. Men vanligt folk som inte orkar bry sig kallar dem ändå för fiskmåsar när de skränar utanför någon uteservering på stan.

De är väldigt sociala och häckar i stora kolonier. En stor och skränig koloni är gynnsam för fler arter eftersom de håller vakt och det blir ett herrans liv så fort någon rovfågel dyker upp.

Det bruna huvudet har de bara i sommardräkt. Jag är inte helt säker, men jag tror att de mörka fjädrarna slits fram. Dvs att de har fjädrar  som är vita längst ut som sedan slits till våren och är bruna.
Bergfinkshanar är en annan art som sliter fram sin sommardräkt.

Anledningen till att jag tror det är att man i vinterdräkten lätt kan skönja huvudteckningen fast att huvudet är vitt.

Själv tycker jag nog att skrattmåsen är som snyggast på vintern. Men det är bara några få som stannar kvar här hemma hela vintern. De flesta flyttar söderut till kusterna runt Nordsjön.

Skrattmåsen skrattar inte. Den fanns inte i Sverige på 1700-talet och Linné blandade ihop den med Sotvingad mås som heter laughing gull på engelska och den skrattar.

Fåglar jag fotat – skogssnäppa

Skogssnäppan har börjat segla upp som en liten favorit bland vadarna. Den har lite integritet och känns självständig. På rastlokaler så håller den sig oftast för sig själv under sträcktider. grönbenor, gluttsnäppor och alla calidrisvadare födosöker för det mesta tillsamman på vadarbankarna. Men skogssnäppan ses mer utspridd i utkanten av dessa lokaler.

Att den sen håller till i skogen under häckningen och kan hittas i de flesta skogar där det finns lite öppet vatten i form av kärr gör den också lite roligare.

Jag har hört skogssnäppa i skogen vid mitt jobb, men de har aldrig stannat kvar och häckat vad jag vet. Det är ju en och annan unge som springer runt där i skogen om våren så jag förstår dem.

Jag har väl aldrig lagt ner någon tid på att få ett foto på skogssnäppan och aldrig haft något riktigt bra läge, så den bästa bild jag har på den är denna från Frövisjön.

Det kanske är dags att hitta någon bra lokal och försöka få någon bättre bild.

Fåglar jag fotat – skogsduva

Som liten fick man lära sig i skolan att lärkan är den flyttfågel som kommer tidigast på våren.

Det stämmer inte. Skogsduvan kommer mycket tidigare. Redan i januari bör man börja hålla utkik efter de första skogsduvorna.

Skogsduvan är lite mindre, lite snyggare, lite ovanligare och lite skyggare än sin kusin ringduvan.

Just det där med skyggheten gjorde det lite problematiskt att få någon bild på den. För det mesta såg man dem flyga förbi. Om man någon gång hittade en skogsduva på någon åker eller i någon hage på lagom fotoavstånd så drog de innan man hunnit få fram kameran.

Den här och några duvor till hittade jag mellan Skerike och Skultuna norr om Västerås när jag var på väg till jobbet efter en morgon vid Frövisjön. Varför de inte valde att fly förstår jag inte.

Lätesmässigt tycker jag att skogsduvan är lite mer rakt på sak än ringduvan. Inga krusiduller. Bara säga som det är.

« Äldre inlägg

© 2021 Godisgris.se

Tema av Anders NorenUpp ↑