Positiv läktarkultur

Det börjar kraftsamlas ganska rejält från supporterhåll runt om i landet för att få stopp på den idioti som sker i korridorer och runt styrelsebord i svensk fotboll och på sportredaktioner. Gott må jag säga för något måste göras för att rädda svensk fotboll, och det enda som håller världsklass i svensk fotboll är supporterkulturen som gubbarna i korridorerna borde vara rädd om, inte rädd för.
Positiv läktarkultur är ett manifest och en protest mot den snedvridna rapporteringen kring supporterkulturen i sverige, och den samlar en hel del supporterorganisationer som gemensamt har fått nog och säger STOPP!
Våld och incidenter på svenska fotbollsläktare ökar faktiskt inte utan tvärt emot bilden som sportmedia målar upp så minskar det. Det är media och kansligubbarna somhar sänkt sin ribba. Varför har jag ingen aning om, men det vore intressant att hör någon journalist förklara hur denna attitydförändring uppkommit och varför?
Titta på Jojjes film från två väldigt lika inmarscher inför två derbyn med 10 års mellanrum. Lyssna på kommentatorerna så blir denna kovändning väldigt tydlig.
//youtu.be/dIyGiK767og
Vi är många som varit med hela denna resa, från att ha varit paria under tidigt 90-tal, då folk var livrädda för att det skulle bli som i England, till att ha blivit medias kelgrisar mot slutet av 90-talet när Stockholmsderbyn var bland det hippaste man kunde tänka sig. Bindefeldt hade faktiskt kändisfest på Råsunda med buss direkt till Café Opera efter matchen. Sedan svänger det tillbaka igen.
Att klimatet och motsättningar mellan supportrar och etablissemanget hårdnat är det inget snack om och som supporter har jag aldrig gillat den utvecklingen. Att media och förbund har större ansvar för att visa mognad råder det ingen tvekan om, men att de inte visar mognad och tar ansvar betyder inte att vi supportrar bara kan skylla på dem och vara lika omogna. Nu äntligen börjar det hända saker och jag vet att det finns journalister som står på vår sida, som förstår bättre än alla de som bara vänder kappan efter vinden.
Många supportrar skriver fortfarande ganska onyanserat om detta, och vägrar se vår egen del i varför det gått som det gått. För även om jag anser att etablissemanget bär det största ansvaret så kan man inte blunda för att vi supportrar har kunnat gjort mycket annorlunda. Att stå på barrikaderna för minsta skitsak som förbundet hittat på har inte alltid gagnat vår sak, utan det har också gett den de organiserade firmorna en bättre grogrund och de italieninspirerade ultrasgrupper som tidigare mer var att betrakta som lite mer engagerade julgranar, står nu de organiserade firmorna närmare än vad de gjorde när tifo var något nytt. De kommer aldrig att erkänna detta, och skrattar säkert åt mina åsikter. Men det är mina observationer och mina reflektioner kring detta.
Svensk fotboll räddas inte av att folk ute i stugorna skriver på namnlistor mot läktarvåld, eller att Aftonbladet samlar 10000 backstugesittare i någon grupp på Facebook. Nej svensk fotboll räddas av att vi som faktiskt bryr oss visar att vi bryr oss och säger ifrån när kanslihuliganerna härjar som värst.