Man hinner inte med att bevaka sin hemmalokal just nu, för larmen från Hjälstaviken kommer så tätt att man knappt tror det är sant.
I somras var det en dvärgörn som drog skådare från hela Sverige och nu på hösten dök en prärielöpare upp och några veckor senare var det två prärielöpare. Som om inte det var nog så hittades en rödhuvad törnskata samtidigt.
Man har verkligen fått vara ute i god tid för att få en parkeringsplats där.
När den rödhuvade törnskatan försvann, dök det upp en rödhalsad gås bland de vitkindade.
Inte mitt foto och inte samma individ.
Själv befann jag mig i Gävle när den larmades ut igår, så det var bara att hoppas på att den stannade kvar. Jag förhandlade med resten av familjen om att ta vägen förbi viken när vi skulle hem och det gick de med på. Lilleman behövde jag inte fråga, men de andra två är lite mer kinkiga.
Senare på eftermiddagen gick det dock upp för värdparet i Gävle att de råkat dubbelboka sig på söndagseftermiddagen vilket gjorde att de plötsligt var i akut behov av barnvakt. De påpekade att de givetvis kunde ringa någon, men det måste finnas en gräns för hur fågeltokig man kan vara tänkte jag och så valde vi att stanna lite längre. Nu var det bara att hoppas på att gåsen valde att stanna ytterligare någon dag.
Men det finns faktiskt inga gränser för hur fågeltokig man kan bli. Jag valde istället att gå upp kl 6 och åkte till Hjälstaviken från Gävle.
När jag kom dit låg dimman tät över viken och på åkrarna norr om parkeringen betade en ganska stor flock vitkindade gäss. Ett äldre par stod med tuben uppställd på vägen ned mot tornet och de hade sett den rödhalsade ganska nyligen, men den hade följt ett uppflog och de var inte längre säkra på vart den tagit vägen. De flesta gässen hade landat på åkern, men några hade nog flugit ner mot tornet.
Jag ögnade igenom flocken utan att hitta någon rödhalsad, och tittade sedan igenom den lite noggrannare utan att se någon och bestämde mig då för att ge mig ner till tornet och leta där. Efter 50 meter vänder jag mig om och bestämmer mig för en sista titt i flocken och då ser jag den beta i bakkanten av flocken.
Hur jag kunnat missa den tidigare fattar jag inte. Den gick där för sig själv och höll sig lite på avstånd från de andra hela tiden när jag såg den.
Strax tätnade dimman igen och gässen flög upp och drog ett varv runt viken för att sedan slå sig ned i det höga gräset.
Då packade jag ihop och åkte tillbaka till Gävle och var hemma lagom till det var dags för frukost.
Lämna ett svar