Efter förra veckans lussande och vabbande var det åter till rutinerna idag, vilket gav mig möjlighet att titta till min skogsmatning efter nästan en hel veckas frånvaro därifrån.
Det var den längsta period jag inte besökt den hittills och jag var lite nyfiken på hur det stod till med mesarna. Innan vabberiet och luciaveckan hade jag känt en viss oro över att aktiviteten minskat, vilket givetvis kan bero på att fler börjar mata nu när det närmar sig jul. Alla är ju inte lika galna som jag som börjar mata i september.
Jag tog med mig en hink solrosfrö utifall maten tagit slut och gick upp i skogen och väl framme möttes jag av en koltrast. Någon sådan hade jag inte sett sen första veckan jag hade matningen och nu visade det sig att det var tre st hanar som käkade solrosfrön för fullt, men inga mesar syntes eller hördes när jag kom.
En ensam nötväcka flög fram och tillbaka och två större hackspettar höll koll på varandra. Efter ett tag verkade de komma fram till vem av dem som var tuffast, och så kom den fram till margarinet jag satt upp på två trädstammar. Att de skulle ta varsitt trä verkade inte vara en lösning för dem. Kanske läge att flytta isär dessa två margarinklumpar nästa gång jag fyller på.
En tofsmes hördes sedan locka, men ganska långt bort och inte förrän det nästan var dags att gå dök alla mesar upp och då meden massa energi och ett frenetiskt flygande fram och tillbaka. Ett riktigt meståg bestående av Talgoxar, blåmesar, svartmesar, talltitor, tofsmesar, entitor och så en liten trädkrypare som verkade ha slagit följe med dem.
Ingen direkt skillnad på antalet fåglar och arter, men de verkar inte lika stationära kring min matning vilket passar in på min teori om att jag fått konkurrens från intilliggande trädgårdsmatningar.
Några lockande grönsiskor lyckades jag höra också, när jag satt och väntade på mesarna.
Lämna ett svar