Benjamin ville inte följa med mig ut och titta på fågel idag, så jag beslöt att ge mig ut i skogen och leta tjäderspår.
Det första jag möttes av när jag öppnade dörren var ett skarpt välbekant läte från grannens körsbärsträd.
En vacker stenknäck med vårblå näbb.
Väl ute i skogen lyckades jag först stöta en tjäderhöna och det fanns inte en möjlighet att hinna med att fota. Jag kollade upp det natträd jag hittade förra året, men det var rent under det och under alla andra träd runt omkring.
Strax därefter råkade jag stöta tjäder nummer två. En ståtlig tupp som lyfte bara några meter ifrån mig med ett väldigt brak. Inte heller denna gång fanns tid att fota. Nu hörde jag dessutom orrspel i fjärran och skrotade runt på skogsvägar och stigar en stund. När jag kom tillbaka till den troliga spelplatsen tog jag återigen en lov för att att söka natträd, men utan framgång. Hönan jag såg tidigare syntes flygande denna gång.
Som kompensation för uteblivna tjäderbilder så fick jag i alla fall en sjungande gärdsmyg på bild.
Nu drog jag vidare mot en annan känd lekplats för tjädrar och det första jag fick syn på när jag svängde in på skogsvägen mot platsen var en tjäder. En ganska lugn och harmonisk tupp som diskret drog sig undan in i skogen.
Ett omkullvält träd satte sedan stopp för vidare färd in på skogsvägen så det blev till att knata vidare en bit till fots, vilket egentligen är bättre, då hör och ser man så mycket mer. Ingen mer tjäder, men en del spillning på vägen hittade jag i alla fall, så här finns det nog fler tuppar. Tiden började tryta och ungarna skulle ha mat hemma, så jag avbröt och åkte hem.
Inga direkta spelspår av tjäder hittade, men det fanns fågel på plats vid lokalerna jag ville kolla upp vilket var ett mycket gott tecken.
Hemma lovade jag barnen mat på stan om jag fick börja med att hitta en forsärla. Återigen klev vi ut genom dörren och möttes av en intressant fågel. Den här gången var det två havsörnar som cirklade över oss.
Blott andra gången vi ser havsörn från tomten och dessa två låg länge i skruv ovanför oss, så det dröjde innan vi begav oss mot falkenbergska kvarnen och forsärlan.
Där fick jag inte längre behålla min kamera, så bilden på forsärlehanen nedan är Benjamins.
Lite senare hittade vi också en hona, så förhoppningsvis blir det små forsärlor snart.
Lämna ett svar