När året började stod jag på 285 arter. Att nå 300 arter innan året var slut kändes fullt rimligt. Med tanke på att jag fick 20 kryss förra året och hade 15 kvar så borde det gå. Problemet är att det blir färre och färre enkla arter kvar och med längre sträckor till eventuella rariteter så ökar risken att dippa.
Kryssandet har dock gått enligt planerna i år och till och med lite bättre än förväntat. Inga kryss under vintern och vårvintern och ett enda kryss i april var vad jag hade räknat med. Sen skulle det börja hända saker och det gjorde det med besked redan den första maj.
Foto: Min 300:e art. Svarthakad buskskvätta, Mästocka Junghed i Halland.
På Öland hade jag sen lite förväntningar och fick väl in alla dem och kände mig verkligen på banan och att jag hade 300 inom räckhåll. En ganska skön känsla att åka hem därifrån med bara 8 arter kvar.
Vi hade en fjällresa inplanerad. Mest för Benjamins skull, som saknade rätt många fjällarter, men även jag saknade fjällabb och dalripa. 2 ”enkla” arter, men hur skulle jag sen få ihop ytterligare 6 arter.
Visst kommer det att dyka upp något, och jag utökade min dragradie en smula och har verkligen varit alert. Framförallt under helger, men även när larm kommit under veckorna har jag planerat in resor till helgerna om de stannar, vilket gett resultat. Dammsnäppa och tereksnäppa kunde kryssas på det sättet. En svarthalad buskskvätta försvann dock innan helgen kom, så allt har inte fungerat även om de flesta pusselbitar fallit på plats.
En styltlöpare och en sumpvipa dök dessutom upp under helger jag var ute och skådade, så dessa kunde jag dra ganska omgående på.
När Benjamins sommarlov och min semester började så åkte vi till fjälls vilket gav mig 2 kryss och sedan har jag haft ytterligare två kryss kvar.
I slutet av förra veckan så dök då en alpkaja upp i Halmstad. Vi var lediga, men hade lovat att skjutsa storasyster under en fotbollscup. Vi försökte pussla och fixa så att vi kunde dra direkt, men la ner de planerna för att det skulle bli för struligt och sätta andra på pottkanten. Istället bestämde vi oss för att åka på måndagen om den var kvar. Alpkajan var lite osäker som kryssbar art och den gjorde mig en smula tveksam, så att den senare försvann gjorde mig egentligen ingenting. I Halland fanns ju en ringand och en familj svarthakade buskskvättor så vi valde att förlägga en liten minisemester på västkusten. Bara jag och Benjamin.
Den resan gick vägen. Vi började med ringanden och sen tog vi den svarthakade buskskvättan. En riktigt fin liten tripp. Där vi fick jobba ensamma med att hitta fåglarna på båda lokalerna. Något jag faktiskt uppskattar framför att åka till en lokal, där det är fullt med fågelskådare och fågeln redan är hittad av någon annan.
Lämna ett svar