I december har vi sedan ett antal år tillbaka haft en exkursion där vi besökt olika vintermatningar runt Västerås. Förra året lade vi till lite glögg och pepparkakor till denna utflykt och kallade den för Adventskådning.
I år var det alltså andra året för denna aktivitet och som man säger. En gång är ingen gång, två gånger en vana. Sen blir det en tradition, så vi får vänta ytterligare ett år på att denna vana blir en tradition.
I år precis som i fjol så började vi vid Skattgården där vi besökte en skogsmatning och drack glögg och åt pepparkakor. I år möttes vi dessutom av en tänd eld på värdinnans gårdsplan och det kunde behövas lite värme i den bistra morgonkylan.
Fågelmässigt så tror jag att skogsmesarna blev en smula konfunderade av denna stora folksamling på deras restaurang, för det tog en stund innan de började ta för sig, trots att vi hade med godsaker. Längs fick vi vänta på trädkryparen, men det brukar jag vara van vid från min egen skogsmatning. Den är en fågel med stor integritet som inte låter sig styras av mänskliga önskemål och vanor.
Talltita, talgoxe, blåmes, nötväcka, svartmes och trädkrypare bockades i alla fall av på skogsmatningen och nere på värdinnans gårdsmatning hörde vi sidensvans, steglits, grönsiska samtidigt som talgoxar, gråsparvar och pilfinkar tog för sig från restaurangvagnen på gården.
Efter morgonens besök i skogen drog vi sedan vidare in till stan och VOF:s offentliga matning vid Notudden. Där är fåglarna vana vid att ha människor klivandes bredvid matbordet och entitor, blåmesar, talgoxar och nötväckor äter helt obrytt precis intill gångvägen genom alkärret i Notuddsparken.
Isen hade lagt sig de senaste dagarna, så änderna som också brukar ta sig upp inte långt från matningen hade försvunnit, men i altopparna kunde vi höra steglitser och grönsiskor födosöka bland kottarna.
En koltrast gick lite försynt i undervegetationen och samlade till slut mod till sig och tog för sig av äpplena som serverats. I riset hördes en gärdsmyg och bland träden kunde vi höra en trädkrypare, dessa båda sågs bara som hastigast.
Efter ett par koppar kaffe och en mugg varm choklad drog vi vidare mot skitviken där det finns möjlighet att se kungsfiskare vintertid. Men bara om man har riktigt tålamod eller riktig tur vilket vi inte hade, så vi fick nöja oss med gråhäger, skrattmås, gräsänder och trut. Inte ens mandarinanden behagade att visa upp sig. Till slut fick vi i alla fall se en av pilgrimsfalkarna jaga duvor, men den var nog inte tillräckligt hungrig, för den gav upp ganska snabbt.
Lämna ett svar