Fågelåret 2021

Profilbild för Johan Karlsson

Tidigare när jag sammanfattade ett fågelår så hade jag mina ”Månadens fåglar” att gå tillbaka till och få inspiration av. Nu får jag leta i andra kanaler som Artportalen, Instagram och Facebook för att se vad jag sysslade med och var jag skådade.

Januari

Januari präglas av två saker för mig. Ny årslista och Artrally.

På nyårsdagen ger vi oss alltid ut och skådar och försöker få så många nya årskryss som möjligt. Jag brukar oftast genrepa inför artrallyt så också 2021. Vi samlade ihop vårt lag och gick den planerade sträckan. Vilket resulterade i 40 arter. Ett resultat som skulle innebära tangerat rekord för lag som gick till fots på artrallyt. Så vi kände oss mer än nöjda med den dagen.

När artrallyt sedan gick av stapeln så gick vi ihop hela 46 arter vilket alltså blev ett nytt rekord med råge. Med det vann vi EKO-klassen.

Mellan vårt genrep och själva rallyt var vi till Ekeby Våtmark med årets första exkursion för VOF. En alltid lika trevlig exkursion och just Ekeby Våtmark lämpar sig bra i pandemitider. Gott om utrymme och lätt att hålla avstånd.

Sen jagade vi nya arter lite när vi fick tid jag och Benjamin.

Februari

I mitten av februari började våren göra sig lite påmind och jag och Benjamin påbörjade ugglesäsongen. Ett lyckat drag där vi hade pärluggla redan första kvällen vi var ute.

Sen hade jag sånglärka redan den 21 februari vilket är riktigt tidigt. Både vid Bocksjön och vid Frövisjön. Men det vi bär med oss från februari 2021 är den ugglekväll som följde dessa sånglärkor.

Vi åkte till de platser vi brukar besöka och fick tidigt en hint om att det kunde bli en riktigt bra kväll med sparvuggla redan på första stoppet. Kattugglorna ropade lite här och var och pärlugglan från tidigare i veckan satt också och ropade.

Sen hittade vi en ropande slaguggla och började känna oss riktigt nöjda. Sista stoppet fick dock kvällen att bli mer är bra. Där hörde vi en lappugglas dova ropande och strax efter drar en slaguggla igång. Vi var tvungna att lyssna extra noga så att vi inte tog fel på lappugglan och slagugglehonans läte, men nej. Det var en lappuggla.

Nu var vi hur nöjda som helst och vände hemåt då kommer två lodjur och kliver över vägen när vi svänger ut från skogsvägen.

Innan februari är slut har vi sen hängt in alla ugglor man kan förvänta sig i Västmanland. Riktigt tidig ugglesäsong som senare kom av sig.

Mars

Mars är det mycket vårskådning, gäss, svanar och tranor anländer i större mängd och nu fick vi också årskryssa stripgås för första gången. Även en mandarinand som tidigare kategoriserats som ospontan kunde årskryssas i skälängsdammen på gångavstånd hemifrån.

Annars var en av höjdpunkterna i mars ett par besök vid Fermansbo urskog där vi ville hitta tretåig hackspett. Det resulterade i att min kompis som jagar 300 lyckades kryssa järpe. Det kom lite som en överraskning så hans glädje var obetalbar. Tretåig hackspett fick vi också in.

Jag hetsade också rätt hårt för att få fler att försöka leta efter en rödhalsad gås i Västmanland. Det fanns nämligen ganska goda möjligheter då en rödhalsad rastade tillsammans med bläsgäss i Västergötland. De gässen som rastar där tar sedan vägen via Närke och Västmanland på sin väg norrut. Tyvärr verkade den bara flyga förbi utan att någon såg den.

Jag började också jobba på Naturskolan i Asköviken. Ett vikariat som skulle sträcka sig terminen ut. Riktigt roligt och lärorikt.

April

För andra året i rad höll vi Påskrally i Västmanlan. Ett evenemang vi började med för att få fart på skådandet under pandemin. Skåda enskilt och umgås digitalt.
Som vanligt hade man inte en chans mot de som bor bättre till, men det gav oss en chans att få skåda mycket och vi passade på att cykelskåda vilket är kul, men jobbigt att cykla hem när det är uppförbacke.

Hos pilgrimsfalkarna som höll till vid silon i hamnen var det drama i april. Honan som varit ensam över vintern blev uppvaktad av en ny hane och en natt såg vi ytterligare en falk i webkameran. Om det var ytterligare en hane, eller en hona lyckades vi aldrig utröna, men det var riktigt spännande.

Maj

I Maj brukar det vara fågelskådningens dag och tornkampen, men under pandemin har vi inte kunnat genomföra dessa evenemang. Istället har vi i Sverige kört vårfåglar inpå knuten. Ganska likt fågeltornskampen. Vi stod på Rudöklippan vid Asköviken och lyckades faktiskt vara 4:e bästa plats i Sverige.

Nu var det också dags för årets första kryss. En skäggtärna hittades i Hjälstaviken. En art som under normala omständigheter hade fått mig att släppa allt och åka direkt, men pandemin har fått mig lite mindre på tårna och jag väntade till dagen efter och tog det ganska lugnt, men det gick vägen.

Vi påbörjade också vår ringmärkning vid Skopan, en riktigt blöt historia i maj.

Maj är ju en händelserik månad för fågelskådare så det är svårt att komma ihåg allt, men genom att kolla på Artportalen och bläddra i bilder på telefonen så fräshar man upp minnet. Vi lyckade ju faktiskt att se både vit stork och en svarthuvad mås på samma ställe i Västerås också.

Juni

Den frivilliga sömnlöshetens tid. Nu håller fåglarna igång i princip dygnet runt. Inte varje enskild fågel, men de jobbar i skift skulle man kunna säga. Tidiga morgnar drar trastar, sångare och flugsnappare igång och sjunger och mot skymningen kommer de nattsjungande fåglarna igång.

Jag älskar verkligen den tiden på året, men eftersom jag har ett jobb som kräver att jag måste vara vaken dagtid blir dessa nattlyssningar begränsade till helgerna, under veckorna får jag se till att komma hem i tid.

Bortsett från min fria skådning denna tid på året så hade jag en exkursion. Planen var att vi skulle dela upp oss och cykla runt en natt, men det blev så få anmälningar att vi slog ihop dem till en bilburen. Vi åkte runt i trakterna kring Fläcksjön och upp på Öjesjöbrännan.

Jag hade också två inventeringar. 1 nattskärreinventering på Hälleskogsbrännan som vi i VOF genomför. En ganska lätt och snabb inventering. 5 stopp och räkna hur många nattskärror du hör. Det svåra är att urskilja hur många det är man hör för bitvis är det väldigt gott om skärror.

Sen har jag en som jag gör åt länsstyrelsen och Svensk fågeltaxering. En sommarpunktrutt som jag ska göra kring soluppgång i början av Juni. Jag har gjort den några år och känner punkterna ganska väl. Döm om min förvåning när jag fick en hund skickad mot mig när jag stod vid en av punkterna.
Det hela löste sig dock ganska bra. Jag trodde att det var någon nyinflyttad som inte ville ha mig inpå knuten, men mannen påstod att han bott där hela sitt liv och var också förvånad när jag påpekade att jag åkt samma väg och stått på samma ställen de senaste 3 åren och före mig hade andra gjort det. Jag tror att rutten inventerats i 20 år.

Jag lovade honom att höra av mig när det blir dags 2022, så att han slipper sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag kommer då.

Jag har läst en kurs i Ornitologi på Linnéuniversitetet under våren. Jag tog den mest för att jag tyckte att det skulle se snyggt ut på mitt CV eftersom jag vill jobba med fåglar och naturskola. Sen lockade två exkursioner på Öland ganska mycket också, men de blev jag blåst på tack vare pandemin. Inventering var en av inlämningsuppgifterna och det passade ju bra att lämna in min punktrutt.

Kunskapskraven för VG på kursen var inga problem för mig som hållit på med fåglar så länge, men det lärorika med den var de små föreläsningarna man bjöds på om exempelvis fåglars anatomi, fåglars könsroller, flyttmönster mm. Riktigt rolig kurs.

Juli

Semester och sommarlov, men också snart dags för mig att byta jobb, så det blev inte så mycket ledigt för mig eftersom semesterdagarna från Hagaberg halverades.

Vi hade bokat rum uppe i Mittådalen och planerade en fågelresa dit tillsammans med vår vän som jagade 300. Nu fick Benjamin jobb på Kvismarens fågelstation så han kunde inte följa med.

Att skjutsa dit honom kändes väldigt spännande och kul. Jag tror att det var lite jobbigare för NPG, men det kommer hon nog aldrig att erkänna.

Något som däremot blev jobbigt och framförallt konstigt var att ge sig iväg till fjällen för skådning utan honom. Att åka iväg någon dag eller halvdag hemma och skåda ensam har jag gjort mängder av gånger, men aldrig har jag åkt iväg och bott borta flera dagar och skådat utan honom.

Jag och N300 hade några riktigt trevliga dagar tillsammans och hittade vad vi ville hitta utom fjällripa, men man kan inte få allt.

Känslan jag fick med mig var ändå en befriande känsla av att få ströva fritt uppe på fjället. Något har gnagt mig de senaste åren utan att jag vet riktigt vad det varit, men på fjället kände jag mig glad och fri.

(Jag vet nu vad det är som gnagt mig, det är en strulande nacke som gett mig spänningshuvudvärk och skumma känslor i nacke och axlar)

I slutet av juli var det dags att börja sträckräkna vid Kvicksundsbron.

Augusti

Nytt jobb innebar ny skolgårdslista och jag tog sikte och gav mig själv en utmaning att hitta 100 arter under det första läsåret. Redan första veckan fick jag in bivråk och i slutet av augusti möttes jag av en blåhake på trappan till personalingången, så det började ju bra.

Sträckskådningen vid Kvicksund fortsatte och vi hade ganska bra kvällar blandade med riktigt risiga kvällar.

Annars är augusti vadartider, då kan man hitta alla roliga vadare på lokaler runt om, men det gick trögt i år. Jag vet inte om det var jag eller om det var fåglarna. En och annan mysig kväll ute i Asköviken hade vi i alla fall jag och Benjamin.

I mitten av månaden slog i alla fall Norsa i Köping till med en tuvsnäppa. Den första i Västmanland för mig, så då fick man röra på dököttet och bege sig utsocknes.

Jagar man inte kryss eller arter är augusti en ganska trivsam månad att skåda under. Fortfarande sommarvärme och fortfarande ganska mycket fågel. Kanske rent av som mest med fågel på mina breddgrader.

September

September är en riktig flyttfågelmånad här i Mälardalen, då börjar våra sommargäster försvinna och fåglar från nordligare breddgrader börjar ta över.
Jag jobbade på med min nya skolgårdslista och slet för att hinna med arter jag vet kan bli jobbiga under våren. Någon enstaka vadare sträckte över och backsvala flög över under en lunchpromenad.

Den 11 var det sen dags för Riksmästerskapen i tomtskådning. Då jag själv bor i ett radhus i stan och skulle vara nöjd med 20 arter så hade jag bjudit in mig till M som bor vid Skattgården ute vid Asköviken. Där kunde vi tillsammans kämpa in ett nytt landskapsrekord för Västmanland under denna tävling. Riktigt kul, det måste vi göra om.

Vi avslutade sen september med en exkursion med VOF. Draglördag som är en ospecificerad exkursion där vi ska styra dit larmen pekar. Idén kom till under ett drag en vårdag för länge sedan och vi har försökt få till den, men ytterst sällan har det blivit något drag utan istället har vi åkt ut mot kusten och hoppats på något kul.

Så gjorde vi även i år, men nu kom det ett larm om en större piplärka, så vi fyllde bilarna och åkte mot Järvafältet utanför Stockholm.

Tänka sig, det blev ett kryss för mig på en art som gäckat mig en längre tid faktiskt.

Oktober

Efter att ha hoppat över Öland i våras så började jag bli lite smått prillig över att vänta på att få åka dit och skåda. Tyvärr skulle det bli ett kort besök eftersom Benjamin börjat gymnasiet och inte beviljades ledighet för att fågelskåda. Vi löste det genom att ringa en bekant som bor där nere och bad att få kinesa hos honom.

Det gick bra så istället för en kort helg fick vi två korta helger där nere. Den första helgen hade vi det riktigt mysigt, vi tog det lugnt och skrotade mest omkring och tittade till ringmärkningen i lunden, letade tajgasångare osv.

Helgen efter hade vi sällskap med N300 och M och det var nästan lite pinsamt hur mycket sämre det blev fågelmässigt den helgen. M mötte vi redan på söndagen när vi åkte hem, men redan på måndagen minskade fåglarna på ön.

Vi hade blåstjärt, brunsångare, tajgasångare och en massa annat skoj första helgen men andra helgen blev det riktigt trögt. Tack och lov sträckte det in en familjegrupp rödhalsade gäss som gav resan en ny dimension.

Rödhalsad gås ses ytterst sällan i grupp i Sverige och den här gruppen var faktiskt nytt rekord.

November

November är månaden då fåglarna definitivt tar slut. I alla fall de som varit här på sommaren. Då är det hög tid att sätta igång med vintermatningen. I år fick vi utöver de vanliga vinterbesökarna en invasion av tallbit i vår del av landet.

Riktigt roligt med dessa sävliga och stora finkar som flöjtar så vackert när de flyger förbi. Relativt oskygga är de också.

Både hemma och på jobbet lyckades jag hitta tallbitar.

Men månadens och hela årets fågelgrej var ju den rubinnäktergal som dök upp i Vargön i Västergötland. Folk som inte fågelskådar fattar nog inte hur stort detta var. Det är den heliga graalen för oss skådare som äntligen dök upp så att många kunde få se den.

Att jag och Benjamin dessutom hamnade i centrum av händelserna när vi åkte ned första lördagen efter att den hittats gjorde ju denna upplevelse helt makalös.

När vi anlände till Vargön var det redan fullt med folk. 1000-tals skådare var på plats och bara några få hade fått se rubinen på morgonen innan den tappades bort.

Jag och Benjamin tog en snabb vända där den setts på morgonen och konstaterade snabbt att om den dyker upp där igen kommer den att larmas ut eftersom det var folk överallt.

Vi valde istället att utgå från var den setts tidigare under veckan och gick över järnvägen där det inte alls var mycket folk som letade. Vi gick gata upp och gata ner, såg vi skådare på någon gata tog vi nästa istället och efter ett gäng med gator kom vi till en tom gata där vi såg en fågel hoppa upp i ett äppelträd. Konstigt med gärdsmyg i äppelträd hann vi tänka, när Benjamin ropar. Det är den!!!!

Nu blev det hög puls på en gång. Vi visslade i visselpipa och med darriga fingrar fick jag tämligen snabbt iväg ett larm. Ett par skådare som gick förbi i korsningen fick vi hejda så att de inte missade den.
Kvinnan som bodde i huset kom hem precis när vi hittat fågeln och hon erbjöd oss att gå in på tomten för att se bättre. Jag förklarade att jag larmat ut den och att hon mes största sannolikhet inte ville ha oss på tomten när alla andra kom stormandes.

Några minuter senare var det totalt kaos på gatan. Vi gick varma i själen därifrån medvetna om att Benjamin bjudit runt 1000 personer på ett kryss. Det mest bisarra larm jag någonsin skickat ut.

December

När december kommer är det nästan bara fågelbordsskådning som gäller för mig. Det är mörkt när man åker ut till jobbet och mörkt när man åker hem.

Jag har ju ändå en fördel som kan jobba utomhus och glädjas åt sidensvansar och tallbitar och alla mesar vid skolans matning.

På helgerna kan man också passa på att ge sig ut till någon annan matning, men jag fokuserade ganska mycket på matningen hemma och när jag råkade bli förkyld och inte fick jobba så såg jag till att fylla på mat varje morgon och sen höll jag koll.

Vi stod på 98 arter på vår tomtlista så det skulle räcka med ytterligare två för att nå 100. Jag hoppades hårt på tallbit och sen skulle vi säkert kunna få någon ny till våren.

Då var det ganska glädjande när en svartmes plötsligt dök upp på matningen. Jag har inte ens sett någon eller hört någon i den närliggande skogen, så det var en riktig överraskning.

En kvart ser jag två lite större fåglar flyga förbi. Jag var snabb ut på altanen och hittade dem högst upp i en tall. Tallbitar! art nummer 100 på tomten.
Ganska bra för en radhustomt inne i stan tycker jag.

Fågelåret avslutades sedan med att jag på min 50-årsdag tog med mig min familj till Öland. Vi hade hoppats på något roligt årskryss i form av en skärsnäppa, men där fick vi tji. Fast jag var lycklig. Jag hade med mig familjen till den plats jag gillar bäst.

Nu är det en bit in på 2022 och förhoppningsvis får jag ett lika fint fågelår i år som jag hade förra året.

Liknande inlägg

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.