Jag brukar ofta nämna svartmes som den fågel som födde mitt fågelintresse. Jag var nog redan intresserad när jag upptäckte en liten mes som såg ut som en talgoxe men ändå inte. Minnet har etsat sig fast och jag minns att min mormor berättade att det var en svartmes men jag kommer inte ihåg om det var hemma hos henne eller hemma hos mig.
Sen fick jag en fågelbok i julklapp och i den började jag sätta kryss vid de fåglar jag upptäckte vid vår matning eller när jag var ute i skogen och lekte. Mitt bästa fynd var en kull pärluggleungar som satt på en gren i en stor gran. Det var ingen som trodde mig och när jag visade platsen hade ugglorna försvunnit. Surt!
Nog om mina tidiga fågelminnen. Svartmesen är vår minsta mes som trivs bäst i skogen, men kommer in till matningar på vintern. Den är ganska oskygg och sitter ofta kvar och iaktar mig när jag fyller på mat vid min matning. Vill man testa att mata fåglar i handen är svartmes en bra art att börja försöka med.
Fotot är taget i den numera nedlagda matningen i norra Rönnbyskogen vid klåfotakärret. 2012 eller 2013.
Lämna ett svar