Innan jag började skåda på allvar hade jag koll på två lite ovanligare fåglar som jag gärna skulle vilja se. Den ena var azurmes som jag och Benjamin kryssade i norra Finland en kall annandag 2014.
Den andra var rostgumpsvala. En något lättare art på pappret. Den brukar dyka upp på Öland varje år i maj och varje år i maj brukar vi tillbringa en långhelg på Öland men någon rostgumpsvala har vi ändå inte lyckats se.
Jag har skämtat om att jag kommer att halta ut på ÖSU med rulator när jag är 90+ för att kryssa rostgump.
Jag har dock inte dippat på fågeln så ofta. 2 dippar är vad jag kommit upp i. Den första på Öland 2019 och den andra i Nynäshamn förra året. Övriga år har jag helt enkelt bara varit på fel plats vid fel tillfällen och mina och rostgumpens vägar har helt enkelt inte korsats…

…tills i torsdags då en rostgumpsvala larmades vid Rynningeviken utanför Örebro. En timme i bilen och 2,5 timme till solnedgång och de flesta rapporter handlade om njutobsar.
Min rygg har krånglat hela veckan så en bilfärd var inte vad jag behövde, men vad gör man inte för en fågel man längtat efter.
Väl framme var det en promenad på 800 meter vilket gjorde gott för min rygg och sen kom svalan inflygandes från Hjälmaren tillsammans med ladusvalor. Inga problem att hitta den bland sina släktingar och när den kom förbi på bara några meters höjd över oss ville jag bara etsa fast mötet i mitt minne.
Nu återstår bara frågan.
Vilken fågel ska jag nu tråna och tjata om?
Lämna ett svar