Fåglar jag fotat är en bra serie att fylla ut med när man har lite idétorka, men under sommaren så har jag faktiskt börjat komma tillbaka till gamla takter när jag betraktar vardagen och kommer på saker att blogga om och bloggar om dem.
Men jag måste ändå hålla lite liv i dessa fågelfoton så att de inte faller bort helt. Nu har jag dessutom kommit till en av mina favoritfåglar.
Något riktigt bra foto på tofsmes har jag inte och jag skyller på min kamera och mina darriga händer. Det verkar som om min kameras bildprocessor inte fattar att tofsmesens tofs ska se ut som den gör utan uppfattar det som rörelseoskärpa 🙂
Som jag längtade efter tofsmes som liten. Jag hade en bild på den i fågelboken och fastnade direkt för den och satt och stirrade mig blind på matningen hemma för att upptäcka en. Men det gjorde jag aldrig. Sen bleknar minnet, men jag har för mig att jag såg en tillsammans med mormor vid hennes matning, men det kan vara talltita. Minnet är inte så bra.
Tänk om jag då hade haft tillgång till alla inspelade läten som finns i dag. Då hade jag nog insett hur vanlig tofsmes är och upptäckt dem oftare. Men å andra sidan hade minnet av längtan efter den inte varit lika starkt och kanske hade den då bleknat och inte varit någon favoritfågel.
Mitt tips är att lyssna efter dess drillande/rullande läte och sommartid spana högt i tallar. Många säger att den trivs i granar, men jag anser att det är i tallar man hittar dem födosökandes.
De är väldigt revirbundna och lämnar sällan skogen, men har man en matning i skogen eller i anslutning till en skog så kommer de gärna på besök. Förvånadsvärt ofta hittar man dem då på marken trots att de annars helst håller till högt upp i träden.
Lämna ett svar