Läste Fias odé till sina bloggvänner och fastnade för stycket
”Man har ju inte så lätt att hitta kompisar när man har passerat 30. Det är ju inte så att man går till grannen och frågar om hon vill leka…”
Nu kanske man inte har samma behov att skaffa nya vänner när man börjar samla gråa hårstrån och tyngdpunkten sjunker för varje år, men jag tycker att det är lite lustigt att något som var så enkelt när man var barn är ganska komplicerat nu.
Jag själv är som en klok kollega en gång uttryckte det ”född med talets gåva” d.v.s. pratglad och om man ber folk beskriva mig brukar ordet social ofta komma upp och jag tycker att det är roligt med nya vänner, men när det kommer till det där med att knyta kontakten så är jag trots det väldigt avvaktande.
Jag har ju de senaste åren pendlat mellan Västerås och Stockholm och det är många bekanta ansikten på tåget, men inte är det någon vidare kontakt knuten för det. Det behövs lite mer än att bara pendla tillsammans för att börja prata verkar det som. Älgen vi körde på i vintras var en sådan öppnare, men då satt jag inte på min vanliga plats och inte bland de ”bekanta”, så det blev mest en snackis där och då.
En gång kom jag och en kvinna som ofta reser samma tider som  mig på tåget i sista minuten samtidigt, och hon och jag har sen dess faktiskt börjat heja på varandra. För att vi ska börja prata på riktigt med varandra krävs det nog att vi missar tåget tillsammans 🙂
Bland mina bloggvänner hittar man mest folk jag känner IRL och bland dem jag inte känner på ”riktigt” så har i alla fall Pash och  jag försökt att få till en bira på DT tillsammans.
Lämna ett svar