Ett av mina absoluta favoritställen när det gäller fåglar är Frövisjön strax utanför Skultuna. Inte för att den skulle vara bättre än andra ställen. Nej det finns gott om ställen som är bättre. Inte heller bjuder lokalen på några bekvämligheter som fågeltorn, toaletter eller rymliga parkeringar och fina gångvägar med rastplatser.
Naturmässigt blir det också ganska knapert när man står på vägen med biltrafik som passerar ganska tätt. Nej det är något annat som inte går att ta på som gör den till mitt favoritställe. På vintern är det ganska dött där och man får verkligen längta till våren och varje gång man passerar där under vinter så längtar man lite till. Den här vintern har man fått längta så att det gör ont nästan.
Idag när jag slutade jobbet så tog jag vägen förbi för att se om det var något liv där. En del gäss och svanar hade rapporterats in de senaste dagarna så något skulle jag säkert få se.
Nästan omedelbart när jag klivit ur bilen och fått upp tuben, så drog denna blå kärrhökshona förbi längs strandkanten. Kärrhökar är flyttfåglar och de blå ses bara här under flyttning, så man måste vara snabb om man ska hinna med dem. Gässen och svanarna höll till i andra änden av sjön, men jag tog bara ett kort stopp där och åkte istället hem och hämtade Lilleman som försökt många gånger men ännu inte lyckats X:a just blå kärrhök.
Det passade riktigt ypperligt, för han hade inte varit ute på hela dagen, och han och NPG verkade inte riktigt överens. Som vanligt när han är på det humöret ville han inte med först, men efter lite övertalning så satt vi i bilen och åkte ut mot sjön. På vägen ut blev det årskryss efter årskryss för den lille. Tofsvipa, sångsvan och sädgås. Framme vid bommen där jag sett blåhöken tidigare var det likadant igen. Vi hann inte mer än ut ur bilen förrän den dök upp jagandes i strandkanten.
En ormvråk och en varfågel for också omkring och jagade så tydligen finns det gott om mat på strandängarna kring sjön.
Nu hade vi lite mer tid att söka igenom fälten öster om sjön och kunde konstatera att där fanns grågäss, sädgäss, kanadagäss och sångsvan. Där bäcken flyter ut i sjön har isen släppt och där simmade svanar och gäss och en gråhäger födosökte också.
På vägen hem köpte vi lite fredagsmys och sen slog vi oss ned i soffan, men när Let’s Dance kom på tal fick jag nog och åkte ut till sjön igen. Det hade rapporterats hornuggla där igår. Frågan var bara var man skulle lyssna efter den. Någon information om var den hörts hade nämligen inte lämnats.
Jag bestämde mig för att börja vid dungen i östra delen och hann inte mer än ur bilen även denna gång. Ett svagt hoande hördes och eftersom jag saknade erfarenhet av denna art helt, så var jag inte säker på hur långt bort den befann sig. Gäss, svanar och änder på sjön och åkrar och en skällande hund på andra sidan sjön gjorde inte lyssnandet enklare precis.
Jag började gå in i dungen för att komma närmare och då upptäckte jag hur nära ugglan faktiskt var, för den kom flygandes rakt emot mig, klapprande med vingarna. Givetvis stannade jag och strax därefter slog den sig ned och började ropa. Då kom en andra uggla flygande. Jag smög sakta ut ur dungen och fortsatte att lyssna och se på föreställningen från vägkanten.
En riktigt fin upplevelse, långt bättre än Let’s Dance och kryss för både mig och Benjamin med bara några timmars mellanrum.
Nu är det bara att hoppas på att dessa ugglor får vara ostörda i dungen, för den brukar trafikeras ganska flitigt av fågelskådare och alla är inte så försiktiga i sin iver att få syn på och fotografera våra flygande vänner.
Lämna ett svar